I går var jag och såg en teaterföreställning framförd av Vissefjärda teatergrupp. Föreställningen hette Oss bönder emellan och var en folkkomedi av Vilhelm Moberg och utspelades i början av 30-talet hos Jonas i Västergårn. Hemmansägaren Jonas, spelad av Olle Alvesved, var en äldre konservativ bonde som envist stod fast vid det som varit och varje förändring nästan vara av ondo. Till granne hade han Algot (Roland Bring) som även han var en äldre man som gärna stod fast vid det gamla men en klurig och beräknelig bonde som gärna utnyttjar alla möjligheter till att tjäna extra. Hos Jonas bor dottern Rut (Annkristin Elgan) som sköter alla sysslor på gården men vill gärna stadga sig och välkomnar de nya och kommande förändringarna. Sen har vi Kalle Travaren (Åke Sundberg) som är en Gårdfarihandlare vars yrke han inser inte kommer att överleva de nya förändringarna. Han gillar det visserligen inte men är inte bitter för det utan accepterar tingens ordning. Den som driver förändringarna är den unge Henning Sjösten (Donald Hummer) som redan för några år tidigare var drivande till att elektriciteten kom till byn och nu drev han på för att bönderna skulle teckna sig för att starta en kooperativ butik i byn.
Men som vanligt var Jonas inte med på noterna utan ville att alla skulle sköta sig själva så han ville inte skriva på och definitivt inte vara först av alla. Eftersom Jonas var den äldste bonden så förlitade de övriga bönderna på hans omdöme för visst var de andra positiva till att teckna andel i föreningen men skriva på först det ville dem inte. Detta blev en kamp mellan det bestående och det nya. Det hela var ytterligare lite komplicerad eftersom Henning och Rut var hemligt förlovade utan Ruts faders vetskap. Hur det slutade vill jag inte avslöja än men det krävdes list av Henning och Rut för att få de äldre gubbarna på andra tankar.
Den var en bra pjäs med ett bra manus och skådespeleri. Föreställningen blandar mellan allvar och en mörk humor som framkallar många skratt. Denna ständiga kamp mellan nytt och gammalt är tidslöst och man känner igen det från dagens samhälle. Pjäsen stora styrka är skådespelarnas insats och deras trovärdighet. Man känner att de tycker det är roligt att framföra detta till sin publik. De fem skådespelarna lever sig in i sina roller. På den underbara småländska dialekten framförs naturligtvis pjäsens handling och man använder en del gamla uttryck från förr. Det ger handlingen mer trovärdighet och det hela känns väldigt tidsenligt. Ett stort beröm förtjänar även den saxofonspelande killen, som jag tyvärr inte vet vad han heter, som spelade två stycken innan pjäsens början och även till ungdomarna Agnes och Ebba Ringman Brunni som vackert sjöng en visa om Vilhelm Moberg.
Jag hoppas att många som har möjlighet går och se den i morgon då den sista föreställningen spelas kl 15.00 i Vissefjärda föreningshus. Jag lovar att ni inte kommer att ångra er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar