tisdag, september 01, 2015

Nattliga drömmar om glasriket

Utan att vara så där ruskigt specifik:

Att jag engagerar mig för att lyfta kulturarvet från glasbruken är nog känt i vänkretsen. I flera år har jag lobbat för att lyfta arvet från fina Gullaskrufs glasbruk, som på sin tid revolutionerade tillverkningen av pressglas och som gett oss utsökta alster av William Stenberg, Hugo Gehlin, Arthur Percy, Catti Åselius-Lidbeck, Lennart Andersson, Marianne Andersson, Kjell Blomberg med flera.
Jag har drömt om bruket på nätterna och varje gång har jag vaknat med tanken "det måste hända något med Gullaskruf".


Jag har lokaliserat det gamla formförrådet till en högst oväntad plats och jag har tjatat på allehanda aktörer att ta ett grepp om det viktiga arvet och göra det tillgängligt för allmänheten.
Och nu händer det!
Men jag säger inte att detta uteslutande beror på mina eventuella insatser. Jag säger bara att det är oerhört befriande när ett mångårigt engagemang, tillsammans med andra eldsjälars arbete, till slut ger resultat.
Vad får jag för det?
Inga pengar, men däremot djup tillfredsställelse och det är sannerligen inte det sämsta.

Peter Lejon, Långelycke

måndag, augusti 31, 2015

Varför börjar man med ett Nej fast man menar ja?

Jag brukar önska, att jag var väldigt intresserad av fotboll.
Jag har varit det, men det är mycket länge sedan.
Just nu ser jag hur som helst Fotbollskväll på SVT, och jag funderar på ungefär samma sak som jag alltid funderar på när jag ser dylika televisionsutsändningar:
Varför börjar alltid fotbollsspelare med "Neeeej" när de svarar på en fråga?
Så här:


"Blev du glad när du gjorde tredje målet och därpå blev utsedd till matchens lirare?"
"Neeej, jag blev naturligtvis väldigt glad och jag känner storödmjukhet inför våra fans som står oss bi i vått och torrt."
Eller:


"Tycker du att det är gott med en god middag efter väl förrättat värv?"
"Neeeej, det är väldigt gott med en god middag i goda kamraters lag."


Denna kontradiktion är så vanligt förekommande att det inte kan vara en slump.
Jag minns med glädje den fantastiska baseballfilmen Bull Durham med bland andra Kevin Costner och där får man insikt i hur spelare utbildas i konsten att utförligt besvara journalisters frågor utan att egentligen säga något. Det är något vi känner igen även från andra sammanhang, och jag sluter mig till att fotbollsspelare på elitnivå genomgår motsvarande utbildning.


Men varför ska man i så fall svara "neeeej" när man egentligen bara omformulerar en retorisk fråga där det jakande svaret är självklart?


Peter Lejon, Långelycke

lördag, augusti 22, 2015

Kattugglan igen











För två veckor sen fotograferade jag en kattuggla sittandes på sin skrotsten på ett fritidshus. I kväll var det dags igen. Ugglan satt så fridfullt under tak uppe på skorstenen.

tisdag, augusti 18, 2015

Lindåsmaden vid Lyckebyån







Pga visfestival och kalas under helgen och fotboll i går blev det ingen mnadsbild förran i dag tisdag den 18.
Lindåsmaden 18 augusti kl 15.58













 15 juli kl 18:50















15 juni  kl.13:43


















Lindåsmaden, 15 maj kl.15.43



Då var det dags att sparka igång den åttonde platsen som jag ska skildra under ett år. Det är en spännande plats i söder om Lindås där Lyckebyån rinner förbi och några gånger per år svämmar ån över sina breddar. Det är de ni ser på den första månadsbilden av Lindåsmaden. Här ska jag fotografera i mitten av varje månad under ett år så ni får se årstidsväxlingarna tydligt.

Lindåsmaden, 15 april kl 13.21

måndag, augusti 10, 2015

Nötväcka

Nötväcka (Sitta europaea) är en liten fågelart i familjen nötväckor som häckar över stora delar av Palearktis. Det är en satt fågel, med stort huvud, kort stjärt, lång spetsig näbb och starka fötter. Ovansidan är blekt blågrå, ansiktet vitt, undersidan ljusare i vitt eller orangebeige och den har svart ögonbrynsstreck. Arten delas upp i ett tjugotal underarter.

Liksom andra nötväckor födosöker den efter insekter på trädstammar och grenar, och har förmåga att röra sig med huvudet före nedför träd. Frön och nötter utgör en betydande del av dess vinterföda och om hösten lägger arten denna föda på lager. Under vinterhalvåret besöker den gärna fågelbord. Boet placeras i en trädhåla. Arten är vanlig och det finns ingen oro för dess fortlevnad i de större delarna av dess utbredningsområde.

15 cm. En kortstjärtad och kraftigt byggd fågel med förhållandevis stort huvud och lång, rak, mejselformad näbb. Översidan är blågrå och genom ögat går ett svart streck. Undersidan är hos hanen ljus med kraftigt rödbrunt på kroppssidorna och under stjärten. Honan är något blekare tecknad liksom ungfåglarna. Könen nästan lika. Den enda fågeln som kan klättra nedför en stam med huvudet före.

Finnes:
Nötväckan förekommer tämligen allmänt i lövskog, blandskog och trädgårdar i södra och mellersta Sverige. Den är mindre vanlig norr om Dalälven.

Äter:
Insekter, larver, puppor, spindlar och under vintern gärna frön och nötter. Den är även en flitig besökare vid fågelborden.

Läte:
Mycket högljudd och har ett flertal olika kontaktläten. Sången är ljudlig och genomträngande och består av en serie visslingar.

Häckar:
I gamla hackspettbon och i holkar, vars ingång den kan mura igen med lera till passande storlek. Honan bygger ensam boet med tallbarkflagor som läggs på en bädd av träflis. Honan matas av hanen under ruvningen.

Nötväckan är en av våra mest utpräglade stannfåglar. Så vitt man känner till, lämnar de gamla fåglarna aldrig sina revir. Även ungfåglarna är mycket stationära. Den ungfågelspridning som sker, berör sällan några längre avstånd. Antalet häckande par har varit svårt att uppskatta, men man vet att arten har ökat kraftigt under perioden 1985-1993, då beståndet mer än fördubblades.

Nötväckan går i Sverige under flera namn: i Bohuslän blåspit, på Gotland murspit, i Närke trädrännare, musveta och eremit, ibland också grå hackspett, i Västergötland nötknäppare och nötpacka.

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck

lördag, augusti 08, 2015

Kattuggla















Bilden är tagen utanför Algutsboda den 8 augusti.


Ugglan är 37 – 43 cm lång. Vingspann 81 – 96 cm. En av våra vanligaste ugglor. Framför allt en nattfågel men visar sig även om dagen då den sitter och vilar uppe i ett träd. Dräkten varierar kraftigt, från klart rödbrun till gråvit. Hela dräkten är fint vattrad och streckad med mörkgrått. Flykten är rak med ganska raska vingslag ofta följt av raka glidningar. Vingarna ganska korta och rundade.

Finnes:
Kattugglan häckar tämligen allmänt i södra Sverige upp till sydligaste Västerbotten. Föredrar lövskog, gärna ekskog, parker, större trädgårdar och träddungar. Stannfågel.

Äter:
Småfåglar och smågnagare.

Läte:
Ett långt dallrande hoande som kan höras flera kilometer. Ofta hörs också ett skarpt "klävitt".

Häckar:
Helst i ihåliga träd eller holkar. Lägger äggen tidigt på våren, vissa år redan i slutet av februari, vanligen dock i mars. Kan bli väldigt aggressiv vid boet och går ibland till anfall mot närgångna människor.

Namnet användes första gången 1746 men är säkert äldre. I den ornitologiska litteraturen uppträder det dock inte förrän 1817. Kattugglan har fått sitt namn efter det kattlika ansiktsuttrycket. Arten har även kallats nattuggla, nattskråma, likuggla, ofågel haruggla och skrikuggla. Det sistnämnda namnet har i synnerhet använts för den grå fasen som länge betraktades som en egen art.

Ugglor har alltid ansetts vara dystra och olycksaliga fåglar som bådar olycka och död. Hennes gälla "klävitt" översattes direkt till "kläd vitt" dvs. ta fram svepning för en död. Hördes ropet framme vid huset trodde man att någon snart skulle dö. Satte sig ugglan på något högt föremål på gården fanns det stor risk för eldsvåda. För att skydda djuren mot åska och eldsvådor spikade man upp en död uggla ovanför ladugårdsdörren under 1500-talet. Någon annan praktiskt "användning" har man inte haft av henne, sades det då.

Kattugglan har ett fantastiskt mörkerseende. Tester som har gjorts visar att den i ett mörklagt rum kan upptäcka en mus i skenet av ett tänt stearinljus som är placerat 200 meter bort.

Antalet kattugglor i Sverige uppskattas till 10.000 – 20.000 par.

torsdag, augusti 06, 2015

70 år sedan atombombsfällningen över Hiroshima

Första atombomben, Little Boy, fälldes 6 augusti 1945 kl 08:15 över industristaden Hiroshima. Det var en uranbaserad bomb, med en sprängkraft motsvarande 15–16 kiloton trotyl – uppgifterna varierar från källa till källa. Den hade formen av en cylinder, var 3,05 m lång, hade en diameter på 0,71 m och vägde ca 4 000 kg. De aktiva delarna var ca 60 kg uran.

Flygräden leddes av överste Paul Tibbets som flög flygplanet Enola Gay, som fällde bomben över Hiroshima. I anfallet deltog tre flygplan av typ Boeing B-29 Superfortress. Bomben släpptes från 10 000 meters höjd och detonerade 600 meter över marken för att den skulle få maximal effekt.

Mellan 90 000 och 120 000 av invånarna beräknas ha dödats av den omedelbara detonationen eller av andra skador de närmaste dagarna. Många av de som inte dog i explosionen brändes till döds under rasmassorna. Förutom de som drabbades vid detonationen och den närmaste tiden efteråt har också ett stort antal personer senare avlidit av strålskador.

Det är enda och förhoppningsvis sista gången kärnvapen används i krig. Men fortfarande är risken överhängande eftersom många kärnladdningar finns. I andra världskrigets slutskede var bombernas fruktansvärda effekt avsedd som varning till Sovjetunionen att inte utmana USA:s övermakt i världen. Sovjet, Frankrike, Storbritannien och Kina följde efter. Sveriges planer på egen atombomb stoppades tack och lov av kvinnornas fredsrörelse på 50-talet. Men kalla krigets terrorbalans hängde som ett damoklessvärd över hela världen under fyra decennier med förmågan till ömsesidig utplåning - MAD.

Mot detta växte fredsrörelsen världen runt och tvingade fram avtal om provstopp, nedrustning, icke spridning, icke militarisering av rymden mm. Trots detta fick Israel stöd av västmakterna att utveckla kärnvapen och bedömdes på 80-talet ha ca 200 stridsspetsar.

Israel försåg också apartheidregimen i Sydafrika med kärnvapen. De skrotades föredömligt av den första demokratiska regeringen där.

På 90-talet, när Warszawapakten hade upplösts, hoppades många att det skulle öppna vägen för nedrustning av kärnvapen. Efter avtal med USA drog Ryssland bort sina kärnvapen från Europa. Storbritannien och Frankrike minskade sina arsenaler. Men USA behöll kärnvapen i Europa som det enda landet med kärnvapen utanför eget territorium. Kärnvapenupprustning pågår än i dag och hotet att kärnvapen ska användas är större än någonsin.

Vi glömmer aldrig atombombens offer i Hiroshima.