Fyra gånger har naturen skapat djur som har utvecklat flygförmåga.

Fyra gånger har naturen skapat djur som har utvecklat flygförmåga. Tre av de finns kvar än idag. Insekterna var först, sen kom flygödlorna, sen fåglarna och senast fladdermössen. Samtliga fyra är lika till funktionen men olika till konstruktionen

De flesta fullvuxna insekter är utrustade med ett eller två par vingar. De främre sitter alltid på andra leden av mellankroppen och de bakre på tredje leden. Ibland är ett eller bägge vingpar förkrympt och ibland finns inga vingar alls, till exempel hos arbetsmyror. Varje vinge består av två med varandra sammanvuxna kitinhinnor, som hålls utspända av förgrenade kitinlister.

Flygödlorna var de första ryggradsdjuren som hade förmåga till aktiv flykt. De anses generellt ha varit skickliga flygare. De hade stora vingar som bildades av skinn. Pterosauriernas hand hade fyra fingrar, den femte var tillbakabildad. De första tre fingrarna var korta kloförsedda. Det fjärde (ringfingret) var starkt utvecklat, längre än över- och underarmen och uppbar vingen, som till skillnad från hos fladdermöss enbart uppbars av just detta fingrer. Det har funnits hundratals olika arter som varit kapabla att flaxa och många har även haft förmågan till svävande glidflykt.

Flygödlorna utvecklades i slutet av trias för omkring 190 miljoner år sedan, och förekom då endast i det som senare kom att bli Europa. Under Juratiden börjar de förekomma på alla kontinenter. Till en början ökade artvariationen, och de förekom i storlek från en sparv upp till en örns storlek. Vanliga arter under denna period var den svanslösa Pterodactylus och den med lång svans försedda Rhamphorhynchus, båda i storlek ungefär som en mås. Under yngre krita minskar artdiversifieringen, samtidigt utvecklas jätteformer som Pteranodon med ett vingspann på upp till 7-8 meter och Quetzalcoatlus med ett vingspann på upp till 12-14 meter, det största flygande djuret som någonsin levat-

Det som särskiljer fåglar från alla andra djur är deras fjäderdräkt. Karakteristiskt för nutida fåglar är dessutom att de har en näbb utan tänder, att de lägger ägg med hårda skal, har hög metabolism, ett hjärta med fyra kamrar, spolformade kroppar, och ett lättviktigt men starkt skelett. Alla fåglar har främre extremiteter som utvecklats till vingar. Flygning är det främsta sättet att förflytta sig för de flesta fågelarter och används för häckning, födosök, för att undkomma predatorer och, hos många arter, för att förflytta sig mellan häckningsområde och övervintringsområde. Fåglarna har på olika sätt anpassat sig till flygning, bland annat med ett lättviktigt skelett, två stora flygmuskler och modifierade framben (vingar).. 

Vingens form och storlek bestämmer i allmänhet fågelns flygningstyp. Många fåglar kombinerar driven, flaxande flykt med mindre energiintensiv svävande flykt. Omkring 60 befintliga fågelarter saknar flygförmåga, liksom många utdöda fåglar. Flygoförmåga uppstår ofta hos fåglar på isolerade öar, troligen på grund av begränsade resurser och frånvaro av landrovdjur. Fastän de saknar flygförmåga använder pingviner liknande muskulatur och rörelser för att "flyga" genom vattnet, liksom alkor, liror och strömstarar.

De flesta fåglars anatomi, fysionomi och fysiologi är anpassade för flygning och aerodynamiken spelar därför stor roll. Lyftkraften får fåglar genom en kombination av vingens form, precis som på ett flygplan, och genom att flaxa med vingarna. Fågelns vingrörelser alstrar en kraft som för den framåt men de alstrar också virvelströmmar, vorticitet, som lyfter fågeln. Vid låga hastigheter är det framför allt vingens rörelse nedåt som alstrar lyftkraft men ju högre hastighet fågeln har desto större lyftkraft alstras även vid den uppåtgående vingrörelsen. De fjädrar som driver fågeln framåt i flykten är vingpennorna. De kraftigaste musklerna hos fåglar är de som svarar för vingrörelserna och dessa muskler är fästade vid den stora bröstbenskammen. Till skillnad från hos exempelvis människor och hästar förekommer det inte någon fysiologisk förändring i rörelsemekanik när fågeln växlar från långsam till snabb rörelse, utan skeendet är kontinuerligt och utan någon abrupt förändring av muskelrörelser eller vingslagsmönster.

För att stabilisera luftströmmar på ovan- och undersidan av vingen, mest vid låghastighetsflygning för att öka manöverdugligheten används Alula eller lillvingen. Det är en liten grupp fjädrar som sitter ovanför vingknogen på fågelns vinge. Alula utgörs av två till sex breda och styva fjädrar som ligger ovanpå varandra med den minsta fjädern överst och innerst mot kroppen. Dessa fjädrar skapar en sorts stel bladliknande funktion och de sitter fast på det enda rörliga benet på fågelns hand, motsvarande människans tumme, vars ben annars är sammanvuxna. Alula används framförallt vid start och landning.

Fladdermössen varierar i storlek från de med en längd på bara omkring 3 centimeter och en vikt på 2 till 3 gram (till exempel trynfladdermus, Craseonycteris thonglongyai) till sådana med ett vingspann på närmare 1,5 meter och en vikt på 1,5 kilogram (hos flyghundar). Gemensamt för alla arterna är vingarna, som består av hud utspänd mellan kroppssidorna och armens förlängda fingrar, utom tummen, som hos flertalet arter är fri och försedd med en klo. Hos flyghundar har även den andra tån (pekfingret) en klo. Dessutom finns flygmembran mellan bakbenen som ofta är fäst vid en broskig hälsporre (calcar). Svansen (om så finns) kan vara inbäddad i denna hud. Det tunna flygmembranet innehåller blodkärl, muskler och nerver.

Allmänt har fladdermöss päls på buken och på ryggen, och hos några arter täcker den även delar av flygmembranet. Hos de flesta arterna är grundfärgen brun- eller gråaktig med hår som kan vara enfärgad eller som kan ha två eller tre olikfärgade avsnitt.

Grottmålningar

De första målningarna från magdaleinien påträffades i Niauxgrottan i södra Frankrike. Denna var under början av 1800-talet en turistattraktion, och hade använts som tillflykt i oroliga tiden från den yngre stenåldern till medeltiden. I en grottsal, som kallades museet, hade en av guiderna lagt märke till väggmålningar, men denna upptäckt väckte ingen uppmärksamhet och bedömdes inte vara från förhistorisk tid. Först 1906, efter det att andra grottor med säkra paleolitiska paleolitikum grottmålningar upptäckts, "återupptäcktes" dessa målningar.

I stället blev det Altamiragrottan målningar som upptäcktes 1879 som blev de första att uppmärksammas. Då fyndet publicerades 1880 kom det att väcka en het debatt, Émile Cartailhac kom att avfärda målningarna som ett bedrägeri. Edouard Harlé som företog en undersökning konstaterade att Marcelino Sanz de Sautuola som beskrivit fyndet hyst en kringvandrande fransk målare på sitt gods för att kopiera målningarna inför publiceringen tog han det som belägg för att de var förfalskningar. Upptäckten av ristningar och målningar i de franska grottorna vid La Mouthe 1895, gjorde att han fick ompröva sina teser. Efter att ha besökt grottorna, skrev han i tidskriften L'Antropologie (1902) en artikel med titel "Altamiragrotten, en skeptikers erkännande av fel" ("La grotte d'Altamira. Mea culpa d' un sceptiques"). Den artikeln innebär ett allmänt erkännande av de paleolitiska målningar i Altamira.

År 1903 påträffades även grottorna Combarelles och Font-de-Gaume i Spanien. Andra liknande fynd påträffades även i Mas-d'Azilgrottan och Pair-non-Pair.

Grottmålningarna ger viktiga ledtrådar om den periodens kultur och trosföreställningar. Djuren som avbildats synes ofta befinna sig i rörelse, och i många fall överlappar en målning en annan. Ofta har bergväggens naturliga former utnyttjats i målningarna, utbuktningar i berget kan exempelvis integreras i en målning för att skapa visuella effekter, och naturliga linjer och avlagringar på väggen har integrerats som marklinje i olika konstellationer. Många av grottornas gallerier ligger i långtsträckande tunnelsystem utan tillgång till solljus. För att underlätta målningen användes oljelampor av olika slag, vilket förklarar varför taken i grottorna inte är täckta av sot, vilket de skulle ha varit om eldar eller facklor hade använts för att förse konstnärerna med ljus.

Målningarnas datering har ofta varit vaga, eftersom C14-datering riskerar att ge missvisande resultat i grottor eftersom prov från olika perioder ofta finns anhopade i grottor och under klippsprång. Motivvalet, exempelvis renen i Cueva de las Monedas, tyder på att konsten härstammar från den senaste istiden.

Grottmålningarnas vanligaste motiv är stora, vilda djur som stäppbison, häst, uroxe och hjort samt avtryck av människohänder och abstrakta mönster. Målningar av människor är sällsynta och då de förekommer vanligen mer schematiska än de naturalistiska djurmotiven. De äldsta grottmålningarna kan härstamma från Aurignacienkulturen men de främsta målningarna kommer från magdalénien.

Målningarna är utförda i ockra, hematit, magnesiumoxid och kol och ibland har djurens konturer graverats innan målningen utförts. Abbé Breuill med flera har tolkat målningarna som jaktmagi avsedda att öka antalet fällda djur. Denna hypotes stöds av de lerskulpturer som tycks ha använts som måltavlor för spjutkastning men den kan inte förklara bilderna av rovdjur som det sabeltandade tigrar eller björnen.

År 2003 upptäcktes grottetsningar i Creswell Crags, Nottinghamshire i Storbritannien.

Välkända grottmålningar finns i:
Lascauxgrottan i Frankrike: ca. 20 000 - 30 000 år gamla
La Marche i Lussac-les-Chateaux i Frankrike
Chauvetgrottan , Frankrike
Altamira i Spanien: ca. 20 000 år gamla

Lascaux

Altamira

Altamira

Lascaux

Lascaux

Altamira

Afrikanska grottmålningar

I Ukhahlamba-Drakensberg i Sydafrika finns målningar av Sanfolket som tros vara omkring 3 000 år gamla och som föreställer djur och människor, förmodligen med religiös innebörd. Grottmålningar har också upptäckts i Tassili n'Ajjer-bergen i sydöstra Algeriet.

Indiska grottmålningar

I Bhimbetka, 5 mil söder om Bhopal i Madhya Pradesh, finns klippmålningar från olika perioder, de äldsta upp till 30 000 år gamla. De förklarades som världsarv 2003

Australiska grottmålningar

I Australien har många tidiga grottmålningar påträffats. De anses vara upp till 28 000 år gamla.

Indonesiska grottmålningar

I Indonesien finns grottmålningar som kan vara världens äldsta, upp till 40 000 år gamla

Jurassic expo

I går och ända fram till söndag den 3 juli finns en dinosaurieutställning kallad Jurassic expo på plats i Emmaboda. Ett paradis för oss som älskar dinosaurier och fashineras av dessa sedan länge utdöda djur.I tältet får djuren liv, det både rör sig, låter om djuren och det kläcks nya dinosaurier. Närmare än så här kommer man inte urtidsdjuren.

Parasaurolophus (bredvid Saurolophus) tillhörde hadrosauriderna och levde under slutet av krita i Nordamerika. Den blev upp till 10 meter lång. Parasaurolophus hade en kam på huvudet, kanske den underligaste utväxt man hittat på en hadrosaurid. Den sträcker sig som ett rör bak över nacken, och forskarna trodde först att det rörde sig om en snorkel. Numera tror man att djuret använde kammen för att trumpeta, eftersom den var ihålig.

Om kammen verkligen användes så, kan den ha använts till att utstöta kontaktljud, varningläten, eller kanske parningsrop. Eller var kammen gjord så att Parasaurolophus kunde utstöta olika ljud? Kanske parningsrop från hannarna, då man brukar avbilda hannarna med längre kam än honorna, och att vissa illustrationer visar en stor färgad hudflik mellan kammen och nacken.

Som hjälpmedel till varningsläte skulle Parasaurolophus kam säkert varit behövlig, eftersom den levde samtidigt med de köttätande Tyrannosauriderna Daspletosaurus, Albertosaurus, och Gorgosaurus.

Pteranodon var ett släkte av stor pterodaktyl (en kortsvansad flygödla) som tillhörde gruppen flygödlor (pterosaurier). Den tillhörde samma reptilgrupp som dinosaurierna, krokodiler och fåglar gör, nämligen arkosaurierna (härskarödlorna). Flygödlan var vanlig krita-period för cirka 86-84,5 miljoner år sedan. Kroppen kunde bli upp till 3 meter lång och vingspannet cirka 6-8 meter långt. Vingspannet hos hannarna var vanligen omkring 5,6 meter medan vingspannet hos honorna vanligen var omkring 3,8 meter. Huvudet kunde bli 180 centimeter långt varav benkammen i nacken var 70 centimeter lång och 3 mm tjock. Med kammen styrde djuret sina luftfärder. Tack vare sitt ihåliga och sköra skelett vägde den blott 17 kg trots sin storlek. Pteranodon levde vid haven där den troligen livnärde sig på fisk.

De flesta fossil av pteranodon har man hittat i Kansas, USA och England. Pteranodon upprättades av Othniel Charles Marsh år 1876. The University of Kansas i Lawrence, USA, har över 480 pteranodonfossil. Den första pteranodon-skallen hittades den andra maj 1876 i Smoky Hill River i Wallace County, Kansas av Samuel Wendell Williston, en fossilsamlare som arbetade för Othniel Marsh. Namnet betyder ”Eatons tandlösa vinge”.

Spinosaurus ("taggödla") var en enorm fiskätande dinosaurie tillhörande ordningen theropoder och familjen Spinosaurider som levde under krita för mellan 112 och 97 miljoner år sedan i vad som nu är Saharaöknen i Nordafrika. Spinosaurus beskrevs vetenskapligt år 1915 av tysken Ernst Stromer.

Spinosaurus är den längsta kända theropoden, men en möjlig längd på upp till 15 meter.[1] Den var dock inte särskilt kraftigt byggd och theropoder såsom Tyrannosaurus tros ha varit tyngre. En vuxen Spinosaurus tros ha haft en vikt i närheten av 7.5 ton.

Dinosaurien var länge ett stort mysterium men endast några få funna fossil, men 2014 hittades mer kompletta kvarlevor som visade på att Spinosaurus bland annat haft mycket korta ben, vilket tillsammans med andra studier tyder på att den var specialiserad för ett liv i närheten av eller i vatten. Den överväldigande majoriteten av paleontologer anser, trots dess storlek, att dinosaurien i första hand inte jagade stora växtätande dinosaurier som den enorma Paralititan som levde i samma område. Istället anser man att djuret i huvudsak livnärde sig på fisk, möjligen kompletterat med en del mindre växtätande dinosaurier. Stämmer detta konkurrerade Spinosaurus inte direkt om bytena med den stora rovdinosaurien Carcharodontosaurus som levde samtidigt i samma område.

Skallen hos Spinosaurus var full av raka och koniska tänder, lika de hos krokodiler, och verkar enligt en studie genomförd 2013 ha varit relativt känslig för påfrestningar, betydligt känsligare än hos släktingar (Baryonyx) och moderna alligatorer, vilket indikerar att Spinosaurus livnärde sig på fiskar oftare än på landdjur

Pachycephalosaurus var ett släkte dinosaurier inom familjen Pachycephalosauridae. Hittills finns det bara en känd art, Pachycephalosaurus wyomingensis. Ett bra kännetecken för arten är skallen som bestod av tjockt ben. De var omkring 1,5-2,5 meter höga och gick upprätt på bakbenen. De levde av vegetarisk föda och man har hittat fossil efter arten i Nordamerika, Europa och Asien.

Tyrannosaurus ("Tyrannödla") var en stor köttätande dinosaurie vars fossil påträffats i Nordamerika, där den tros ha levt i slutet av kritaperioden för 68 - 65 milj. år sedan. Flera fynd har gjorts i bland annat Alberta, Montana, Utah och New Mexico. Den enda enhälligt accepterade arten i släktet Tyrannosaurus är typarten T.rex, som beskrevs och namngavs av Henry Farfield Osborn 1905. Några forskare har genom åren velat räkna närbesläktade dinosaurier som Daspletosaurus och Tarbosaurus som arter inom släktet Tyrannosaurus, men det är inte allmänt accepterat.

Tyrannosaurus är en av de mest kända dinosaurierna. Den ansågs länge vara det största köttätande djur som någonsin levt på land. Efter att den upptäcktes har det emellertid påträffats flera theropoder som sannolikt var ännu större, Tyrannosaurus hade en kroppsbyggnad gemensam med andra Tyrannosaurider; den gick uteslutande på bakbenen, som var långa och kraftiga. Kroppen var kraftigt byggd och balanserades av den styva svansen, som dock var relativt kort jämfört med andra stora theropoder (som Allosaurus).[1] Halsen var kort, S-formad och kraftig för att bära upp det massiva huvudet och käkarna. Liksom andra Tyrannosaurider hade Tyrannosaurus oproportionerligt små framben, som bara hade två brukliga fingrar. Frambenen förefaller dock ha varit mycket muskulösa för sin ringa storlek, och det finns många teorier om att de kan ha fyllt någon funktion.

Tyrannosaurus skalle var mycket stor, upp till cirka 1,5 meter lång. Ögonhålorna satt högt placerade på huvudet och var riktade framåt. Det tyder på att Tyrannosaurus hade binokulärt seende, vilket är till stor fördel för ett rovdjur. Munnen var fylld med ett 60-tal stora, sågtandade tänder som kunde bli upp till 15 cm långa, och successivt byttes ut allteftersom de slets ut, i likhet med dagens krokodiler. Till skillnad från flera andra theropoder var Tyrannosaurider heterodonta, det vill säga att de hade olika storlekar och olika former på tänderna beroende på var de befann sig i munhålan; framtänderna var mindre och flatare än de resterande, mer hoppackade och grövre tänderna längre bak. Tyrannosaurider uppvisar mycket kraftigare käkar och tänder än andra theropoder, en trend som forskarna tror gjorde att de kunde åstadkomma kraftigare bett och krossa stora ben.

Tyrannosaurus var ett mycket stort djur. Ett av de största skeletten mäter 12,8 meter från nos till svansspets och cirka 4 meter högt. Den beräknade kroppsvikten varierar avsevärt, från 4.5 ton[4][5] upp till 7.2 ton eller mer. Andra beräkningar ger en vikt av cirka 6.8 ton

Stegosaurus ("taködla") är det vetenskapliga namnet på en dinosaurie som levde i Nordamerika under yngre juraperioden för 155-146 miljoner år sedan. Stegosaurus tillhörde ordningen ornithischier, och familjen stegosaurider. Stegosaurus var den största medlemmen, och även den mest kända. Stegosaurus beskrevs vetenskapligt 1877. Stegosaurus blev cirka 10 meter lång och vägde upp till 3 ton. Den fyrfotade växtätaren hade, liksom andra stegosaurider, korta framben men mycket längre bakben varvid höftpartiet var det "högsta" partiet. Det är möjligt att Stegosaurus ställde sig på bakbenen ibland för att nå högre upp i träd när den betade. Längs Stegosaurus rygg löpte höga plattor, vilkas funktion och exakta position är okänd. Några teorier om deras funktion är att de ska skyddat dinosaurien mot angripande rovdjur. En annan möjlig teori är att plattorna ska ha kunnat fungera som vindfångare. Stegos betyder tak på grekiska och likheten mellan djurets plattor och takpannor har gett det dess namn. Längst ut på svansen fanns två par hotfulla piggar (1 meter långa) som var ett bra försvar mot rovdinosaurier. Djuret hade en liten hjärna som inte var större än en valnöt.

Dilophosaurus var en storvuxen dilophosaurid, som var 6-7 meter lång från nos till svans, 2,5 meter hög och vägde 450 kilo. Som theropod gick den på bakbenen, och hade en mycket lång svans. Halsen var också relativt lång. Skallen var långsmal, med en käft fylld av vassa tänder. På huvudet hade den ett par märkliga kammar. Dessa var nog till för uppvisning under parningen. Det är möjligt att Dilophosaurus använde sina kloförseda ben och fingrar för att döda sitt byte. Dilophosaurus var ett släkte av tidiga köttätande dinosaurier som levde under juraperioden. Spår efter Dilophosaurus har endast hittats i Nordamerika, särskilt i Arizona.

Triceratops ("Trehornat ansikte"), släkte med stora, behornade dinosaurier funna i Nordamerika, där den tros ha levt vid slutet av Kritaperioden för 67 - 65 milj. år sedan. Triceratops var ett massivt djur som liknade en stor noshörning med långa horn i pannan, och med en stor krage av ben som täckte bakhuvudet. Triceratops har länge hållit titeln som den största ceratopsien. Den har dock sedan 2007 utmanats av sin nära släkting Eotriceratops, som kanske blev större. Inte desto mindre är Triceratops sannolikt en av de mest kända dinosaurierna. Liksom andra Ceratopsider är Triceratops känd från ett rikt utbud av fossil, påträffade både i Montana, Wyoming, Colorado (USA) och Alberta (Kanada). Sedan den upptäcktes har Triceratops haft en stor framträdande plats i populärkulturen genom böcker och filmer.

Triceratopsungar som kläkts 

Brachiosaurus (armödla) var en enorm växtätande dinosaurie, tillhörande ordningen sauropoder och familjen brachiosaurider. Brachiosaurus levde i Nordamerika under jura, 145-150 miljoner år sedan. Brachiosaurus var länge den största kända dinosaurien men har nu passerats av ett flertal andra Sauropodsläkten, bland annat Argentinosaurus, Andesaurus och Paralititan. Nära släktingar var till exempel Sauroposeidon, Pelerosaurus och Giraffititan Brachiosaurus beskrevs vetenskapligt 1903 och är en av de mest välkanda dinosaurierna bland dinosaurieintresserade.

Brachiosaurus beräknas ha varit 25-26 meter lång och 12-14 meter hög. För länge sedan beräknades vikten till långt över 100 ton vilket skulle placera den i samma klass som Blåvalen. Numera ligger uppskattningarna vanligen mellan 50 och 75 ton. Namnet "armödla" fick den på grund av kroppskonstruktionen. Frambenen var som hos andra brachiosaurider längre än bakbenen vilket ledde till att djuren påminde om gigantiska giraffer. I övrigt var de mycket lika andra sauropoder. Brachiosaurus hade en lång hals, pelarlika ben och en lång svans även om den, liksom hos andra brachiosaurider var kortare än hos en del andra sauropodfamiljer.

Tidigare trodde många att Brachiosaurus och andra brachiosaurider var vattenlevande. Man ansåg att djuren var för stora för att kunna öveleva på land. Främsta beviset för detta ansåg man vara Brachiosaurus näsborre som var placerad högt upp på huvudet. Tack vare det skulle djuren kunna vara nästan helt täckta med vatten men ändå kunna andas. Senare undersökningar har emellertid visat att vattentrycket skulle krossat lungorna på ett fullvuxet djur om den var nästan helt vattentäckt. Skelettet hade också håligheter för att minska vikten. Därför är forskarna idag övertygade om att Brachiosaurus och alla andra sauropoder levde på land.

Liksom andra sauropoder var Brachiosaurus ett utpräglat flockdjur och som andra sauropoder tycks den ha trivts bäst på stora slätter nära sjöar eller andra vattendrag. Till skillnad från diplodociderna kunde troligen Brachiosaurus och de andra brachiosauriderna inte resa sig på bakbenen. Kroppskonstruktionen gjorde emellertid att de automatiskt nådde högt upp i träden för att beta.

Tidigare ansågs Brachiosaurus brancai från Östafrika vara en av flera arter inom samma släkte. Numera räknas den dock som ett eget släkte, kallad Giraffatitan. Världens största någorlunda kompletta dinosaurieskelett finns i Berlin i Naturkundemuseum och är ett exemplar av Giraffatitan.

Dilophosaurus

Ulliga föl

Lite känsla av vildhästar får man när man ser dessa ponnyer utan grimma på. I Europa levde Tarpanen (Equus ferus gmelini) som var en primitiv och en numera utdöd hästtyp som levde vild i östra Europa fram till 1800-talet.

Tarpanen (Equus ferus gmelini) är en primitiv och en numera utdöd hästtyp som levde vild i östra Europa fram till 1800-talet.

Drag av dinosaurier

Forskningen har visat att fåglarna utvecklades från små och mellanstora dinosaurier för ca. 100 miljoner år sedan kallade Coelurosaurier. Det finns ett antal bevis som stöder denna hypotes; flera likheter i skelettets morfologi, fossil av dinosaurier med fjädrar, ekologiska likheter och likheter i proteinsekvensen. Föreställningen att dinosaurier och fåglar är nära besläktade har varit den ledande teorin sedan John Ostrom beskrev den fågelliknande dinosaurien Deinonychus. Teorin har fått mer bäring genom upptäckten av befjädrade dinosaurier under 1990-talet och framåt. Det finns forskare som ifrågasätter att dinosaurierna är förfäder till fåglarna, och anser istället att fåglar härstammar från någon annan grupp med Archosaurier. 

Det är lätt att föreställa sig släktskapet när man ser gässen, speciellt dom små ungarna har drag av dinosaurier även om dom långt ifrån är skräckinjagande. Dinosaurie betyder som bekant Skräcködla på latin.

Lite äggstra äggkunskap

Trött på att koka ägg till hela släkten i påsk?

Om de långhalsade dinosaurierna funnits kvar så hade det nog räckt med ett. För många dinosauriers ägg var mycket större än vad de flesta fåglars är idag. Men inte så stora som man skulle kunna tro. Det största fossila ägg man hittat är inte mer än 30 centimeter långt. Det kan jämföras med strutsens ägg som blir runt 20 centimeter stora och väger runt 1,5 kilo.

Det finns runt 220 fyndplatser av fossila dinosaurieägg världen över, utseende på bon och storleken på äggen skiljde sig åt. De minsta dinosaurieäggen var inte större än 5 centimeter. Anknäbbsdinosaurierna lade päronformade ägg medan långhalsarnas ägg var nästan helt runda. Vissa dinosaurier hade sina bon tätt ihop ungefär som vissa fåglar har idag. Några hade helt runda bon med 6-8 ägg, andra hade oregelbundet formade bon med upp till 12 ägg. De fossila äggen på den här bilden upptäcktes 1996 och finns nu att beskåda på Musée-parc Mèze i Hérault, Frankrike.

Källa: Naturhistoriska riksmuseet

Hyracotherium

Hyracotherium eller Eohippus ("mullvadsdjur") är den av de kända hästarna som levde längst tillbaka i tiden, för mellan 60 miljoner och 45 miljoner år sedan, under eocen. Den var ungefär så stor som en normalstor hund med en mankhöjd på ca 20–35 cm, hade fyra tår och levde på norra halvklotet i Nordamerika. Flest fynd efter Eohippus har hittats i New Mexico och Wyoming i USA.

Eohippusen hade en trampdyna bakom tårna, liknande hundars trampdynor och huvudet var rådjurslikt. Även färgen påminde om ett rådjur eller en hjort med en svagt gråbrun nyans och ibland ljusa prickar eller fläckar över ryggen som fungerade som kamouflage i de tropiska skogar som hästen levde i. Ryggen var krökt som på en hare. Ögonen satt på sidorna av huvudet vilket gav ett stort synfält som var viktigt för att kunna fly från fiender.
Tänderna var inte så utvecklade på hästarna och de var inte gräsätare som dagens hästar. De åt istället saftiga blad, frukter och knoppar.
Forskarna kallade denna häst för gryningshästen och namnet Eohippus betyder just "morgonrodnadens häst". År 1867 hittades ett nästan intakt skelett av Eohippus i klippformationer i Wyoming, USA. Det var med hjälp av detta som forskarna kunde börja spåra hästens utveckling. Det bäst bevarade skelettet hittades 1931 i Big Horn Basin i Wyoming. Paleontologer från California Institute of Technology satte ihop skelettet med största skicklighet och tillsammans med många andra fynd lyckades man göra en rekonstruktion av den lilla hästen.

Storleksförhållande

Hur det kunnat sett ut om hästen hade träffat på sin anfader Hyracotherium

Archaeopteryx

Archaeopteryx som betyder "gammalfjäder! eller "vinge" är ett släkte som beskrivits utifrån fossil av den enda funna arten Archaeopteryx lithographica vilken länge har betraktats som den äldsta kända fågeln. Dess systematiska placering är dock omdiskuterad och samtida forskning indikerar att den inte utgör en direkt förfader till dagens fåglar, utan förhåller sig snarare som en kusin till de moderna fåglarnas förfader. Den levde under yngre jura för runt 150 miljoner år sedan i det som idag är södra Tyskland. I många avseenden utgör den en tidig mellanform mellan befjädrade dinosaurier och fåglar, då den hade fjädrar och vingar, men också tänder och ett skelett som liknade små köttätande dinosaurier.

Archaeopteryx var stor som en korp och hade breda, rundade vingar och en lång, fjäderklädd svans. Den kunde bli upp till en halv meter lång. Dess fjädrar påminner om fjädrarna hos dagens fåglar, vilket inte bara tyder på att den kanske kunde flyga i någon mån, utan också på att den sannolikt var varmblodig, eftersom fjädrarnas ursprungliga funktion antagligen var värmeisolerande. Flygförmågan har antagligen uppkommit senare i utvecklingen som en positiv bieffekt. Men trots dess fågellika drag liknade den också reptilerna, med drag som kan jämföras med en theropods, som små tänder i käkarna, tre fingrar som slutar i krökta klor samt en lång svans. Ofta har Archaeopteryx beskrivit som den "felande länken" mellan reptil och fågel. Den första beskrivningen av Archaeopteryx publicerades 1861, bara två år efter att Charles Darwin hade publicerat sin bok Om arternas uppkomst, och den har alltsedan dess spelat en viktig roll i debatterna om evolutionen.
Det finns elva fossila fynd av Archaeopteryx. Dessa fossil uppvisar morfologiska skillnader, bland annat i storlek, vilket gjort att flera av dem beskrivits som olika arter, men idag behandlas Archaeopteryx oftast som en art, men det är omdiskuterat. Archaeopteryx är tillsammans med fynd efter maniraptoren Pedopenna de äldsta bevisen för fjädrar i världen och de enda som dateras till jura. Dessutom antyder fjädrarnas avancerade uppbyggnad och placering att fjäderns ursprung måste vara ännu äldre

De exemplar man har funnit efter Archaeopteryx hade välutvecklade flygfjädrar. Dessa är påfallande asymmetriska och uppvisar samma struktur som hos dagens fåglar, med fan som gav stabilitet genom sin struktur med fanstrålar och bistrålar med hakar. Svansfjädrarna var mindre asymmetriska, precis som hos dagens fåglar, men hade också stadiga fan.

Fjäderdräkten på Archaeopteryxs kropp är mindre väldokumenterad och har bara studerats mer djupgående hos det välbevarade Berlin-exemplaret. Eftersom fossilen antyder förekomsten av flera separata arter är detta dock inte nödvändigtvis typiskt för hela släktet. Hos Berlin-exemplaret finns "byxor" av välutvecklade fjädrar på benen. Vissa av dessa fjädrar verkar ha en grundläggande fjäderstruktur men saknar hakar på bistrålarna, som hos strutsfåglar, och är därför något ulliga.[8] Andra fjädrar har hakar och är tillräckligt stadiga för att möjliggöra en flygtur.

Archaeopteryx hade ett antal konturfjädrar som löpte nedför ryggen. Dessa fjädrar liknar de konturfjädrar som finns hos moderna fåglar därför att de är symmetriska och fasta, även om de inte är så styva som de fjädrar som används vid flygning. Bortsett från det består märkena efter fjädrar hos Berlin-exemplaret av en sorts "proto-dun" som inte skiljer sig nämnvärt från det dun man har hittat hos dinosaurien Sinosauropteryx. Detta dun var fluffigt och ulligt, och det framträdde kanske till och med mer som päls än som fjädrar då djuren levde (även om så inte är fallet i deras mikroskopiska struktur). Denna typ av dun täckte, så vitt kan bedömas utifrån fossilets nuvarande skick, resten av kroppen samt nedre delen av halsen.

Emellertid finns det ingen antydan till fjädrar på den övre delen av halsen eller huvudet. Även om dessa kroppsdelar möjligen kan ha varit nakna såsom hos många andra nära besläktade, väl bevarade befjädrade dinosaurier, kan detta också ha orsakats av den process som bevarat fossilen. I de flesta fallen har exemplaren av Archaeopteryx nämligen bäddats in i syrefattiga sediment efter att ha flutit runt en tid på rygg i vatten; huvudet, halsen och svansen är vanligtvis böjda nedåt vilket tyder på att exemplaren just hade börjat ruttna då de bäddades in i sedimenten, med avslappnade muskler och senor som gav fossilen deras karaktäristiska form. Detta borde betyda att skinnet redan börjat mjukna och flagna, vilket stöds av det faktum att flygfjädrarna hos vissa exemplar hade börjat lossna när de bäddades in i sedimenten. Därmed har man lagt fram hypoteser om att exemplaren rörde sig längs sjöbotten i grunt vatten en tid innan de täcktes över, varvid fjädrarna på huvudet och övre delen av halsen föll av medan de hårdare fästa svansfjädrarna satt kvar.