Valborg i Åfors

 Valborg firades traditionsenligt i Åfors med braständning som ansvarades av räddningstjänsten, Johansfors musikkår stämde upp till musikaliska höjder, Fikaservering och lotteriförsäljning efteråt. Jättetrevlig evenemang och tack till alla inblandade.

Johansfors musikkår-100 år

I går var det stort jubileum i Broakulla folkets hus när Johansfors musikkår firade 100 års jubileum. Deras långa ärofyllda historia kan man läsa på deras hemsida

De första åren
Johansfors Musikkår bildades under brinnande världskrig den 1 augusti 1914. Johansfors glasbruk hjälpte till genom ett anslag om 650 kr (runt 30 000 kr i dagens penningvärde), som skulle användas för instrument och notinköp. I gengäld fick musikkåren lova att ”under inga omständigheter medverka på socialistiska eller fackföreningsmässiga möten”. Hur de uppfyllde dessa krav förtäljer inte historien, men hur som helst marscherade kåren tappert och taktfast genom samhället den 1 maj 1915.

Initiativet kom från två grabbar: trumslagaren Erik Konradsson från Alsterfors och klarinettisten Vilhelm Jensen från Hovmantorp. De var både redan med i sina respektive hemorters musikkårer och behärskade därför sina instrument någorlunda hyggligt. Tillsammans med sju andra förväntansfulla ungdomar bildade de musikkårens första konstellation 1914. Uppställningen var en klassisk oktettsättning förstärkt med flöjt, vilket var vanligt på den tiden. Dansmusiken, det vill säga vals, polka, hambo och så vidare dominerade repertoaren.

Som ledare och musiklärare lyckades man engagera musikfanjunkare C.W. Bladh från Växjö, som samtidigt ledde även musikkårerna i Kosta, Orrefors och Pukeberg. Repetitionerna var förlagda till Folkets Hus B-sal, och redan i oktober 1914 hade musikkåren sitt första offentliga framträdande.

Musikkåren fick många nya medlemmar de närmaste åren. Runt 1920 bestod kåren av ett 25-tal unga män. För ja, det var bara män. Musicerande var vid denna tiden inget för kvinnor att hålla på med, något som det dess bättre blivit ändring på genom åren.

Nya tider, ny musik
I början av 1930-talet gjorde den ”moderna” musiken, alltså jazzen, sitt intåg och musikkåren fick konkurrens av en separat dansorkester dit många kårmedlemmar sökte sig. När även festarrangörerna föredrog den nya musiken, prioriterades dansorkestern av de som var med i båda orkestrarna samtidigt. En av dessa entusiaster hette Bror Karlsson, och trots att han var med i två orkestrar började han målmedvetet öva upp nya pojkar. Under hans ledning växte det så småningom upp en helt ny musikkår, skild från den ordinarie. Detta var den så kallade Juniorkåren, som verkade ända fram till 1957. Helmer Englund tog vid som ledare efter Bror Karlssons bortgång 1943.

Musikkåren får en styrelse
Den ordinarie kåren värvade, liksom de flesta andra bruksmusikkårerna i Glasriket, sina ledare från militärmusiken vid Kronobergs regemente i Växjö. 1957 hette ledaren Sixten Ottosson, och detta år bildades även musikkårens första styrelse. Styrelsen, bestående av Nils Elofsson, Helmer Englund, Thorsten Karlsson, Ingvar Engström och Lars-Ingvar Magnusson, tog genast itu med gamla och nya problem som dittills varit olösta. Bland annat bestämdes att kåren skulle skaffa en egen uniform. Tidigare var det bara den vita musikmössan, införskaffad redan 1942, som musikkårens medlemmar hade haft gemensamt. 1959 gjorde kåren entré i sina nya uniformer, vilket skedde Valborgsmässoafton med marschmusik genom samhället. Sedan dess har uniformerna bytts ut fyra gånger: 1965, 1974, 1993 och 2009.

Under 1950-talet kompletterades bruksmusikkårerna med lite modernare instrument som saxofon, trumpet och trombon. Repetitionerna hölls varje tisdagkväll i glasbrukets lunchrum, som välvilligt ställdes till förfogande av den musikälskande glasbruksdirektören Sixten Wennerstrand. Då glasbruket köptes upp av Kosta Boda-koncernen i mitten av 1970-talet, blev den stora utställningslokalen på vinden lediga och 1976 flyttade musikkåren dit. Lokalbytet hade flera fördelar, dels kunde man nu ha notställ, stolar och annan materiel ständigt utplacerade, dels hade den nya lokalen mycket bättre akustik för övningsändamål. Musikkåren förfogar fortfarande över denna lokal, trots glasbrukets många ägarbyten, till alla medlemmars stora glädje och tacksamhet.

Wedeborg-eran
1962 blev musikfanjunkaren Ivan Wedeborg från Karlskrona musikkårens ledare och dirigent. Hans glada lynne och goda sinne för musikalisk kvalitet smittade av sig på kårmedlemmarna och han kom att bli kårens hittills mest långvariga ledare, fram till 1990. Ivan var även en flitig arrangör (och kompositör), och han skräddarsydde ofta arrangemangen efter kårens kapacitet och de enskilda musikernas förmåga. Som kompositör gjorde han sig odödlig med bland annat Johansfors marsch, som musikkåren fortfarande spelar flera gånger om året.

1990-talet med yngre förmågor
1990 skedde en generationsväxling i musikkåren. Efter en musikresa till Emmaboda kommuns grekiska vänort Lefkada, ombildades styrelsen och de yngre tog vid. Den nya styrelsen bestod av Leif Fransson, Christer Magnusson (båda med sina fäder i musikkåren), Katarina Lennartsson, Lena Andersson och Håkan Karlsson. Som ny ledare efter Ivan Wedeborg kom Carl Gunnar ”Loket” Olsson, även han från Karlskrona. Han höll i dirigentpinnen fram till 1999, då han tvingades dra sig tillbaka av hälsoskäl.

Ny ledare blev Christer Thörnquist, uppfödd i Lindås utanför Emmaboda och tidigare professionell valthornist vid Malmöfilharmonikerna. Han drabbades av en muskelskada, skolade om sig till journalist och bosatte sig i Ronneby när han fick jobb på BLT. Under Christers ledning fick musikkåren en delvis ny repertoar, där musikerna fick ta sig an lite mer utmanande stycken. Genom hans kontakter runt omkring Ronneby inledde också kåren under 2000-talet samarbeten med blåsmusiker från Blekinge, varav flera idag betraktas som fasta medlemmar.

Christer Thörnquist var även den som kläckte idén till det som skulle bli Johansfors Musikkårs största publiksuccé genom tiderna. 2006 satte musikkåren upp en konsertversion av musikalen Kristina från Duvemåla, tillsammans med Sankta Mariakören från Kallinge. Under ett års tid spelades denna konsert för utsålda hus i både Johansfors glasbruk, kyrkorna i Rödeby och Kallinge, Skärva gård utanför Karlskrona och, inte minst, i Duvemåla hage. Christer Thörnquist gick hastigt bort i juli 2009, bara 44 år gammal.

Med en stolt historia – men med siktet mot framtiden
Hösten 2009 åtog sig före detta heltids-, numera deltidsklarinettisten Gunnar Magnusson uppdraget som ny dirigent och konstnärligt ansvarig. Gunnar var ingen ny bekantskap för musikkåren, han hade tidigare hoppat in som ersättare vid flera tillfällen. Därför var startsträckan inte särskilt lång, och vi har hunnit med två olika konserter under hösten. Musikkåren har många spännande planer för framtiden, och siktar på att fira sitt 100-årsjubileum med dunder och brak 2014.

Med Gunnar vid pinnen är vi övertygade om att Johansfors Musikkår kommer att behålla sin skaparglädje, sin starka orkesterdisciplin och den musikaliska kvalitet, som successivt har vuxit fram genom åren – alltsedan två utsocknes grabbar beslutade att starta en musikkår i Johansfors i augusti 1914.

Ett stort grattis för 100 åringen från mig och en önskan att det blir nya lyckliga och framgångsrika år för musikkåren.

Höstens färger

Linnefors där bäcken rinner tills den förenas med Lyckebyån, fotot tagen den 30 september

Bären bär ett höstecken, Lindås, fotot taget den 26 september.

Lyckebyån vid Johansfors, fotot tager den 26 september, 

Dovhjort fotat i Åfors den 2 oktober

Åfors Glasbruk, den 2 oktober

Åfors den 2 oktober 

Åfors den 2 oktober

Man är glasare i blodet, men man är mer som människa än sitt jobb

I oktober 2012 kom beskedet. Glasbruken i Åfors (Grundad 1876) och Orrefors (Grundad 1898, kunglig hovleverantör) skulle läggas ner den 11 juni 2013. I takt med höstmörkret spred sig ett tungt svårmod över glasriket. Arbetskamrater fick gå hem. De som inte blev uppsagda flydde det sjunkande skeppet. Ugnarna kallnade. Hur skulle man orka?
Åforsteatern löste situationen på sitt vanliga sätt:
Genom att spela teater och allmänheten bjöds in på en föreställning i The Glass factory i Boda Glasbruk. Åhörarsalen var sprängfylld av publik och extra stolar fick bäras in. Slutorden som framfördes av Anders Andersson handlar om Åfors och om Glasriket.

"1987 var det kris, Åfors skulle mer eller mindre läggas ner. Då blev vi räddade så att säga i sista minuten.
Ny ägare, ny VD kom och inspirerade oss.
TUT TUT, full fart framåt
Full fart i fabrikerna. Och vet ni? trots att vi nog jobbade hårdare än nånsin förr var det roligt.
Man minns denna tid med glädje,trots det tuffa tempot.
Vi trodde på nåt, Man satsade på nya och gamla formgivare. Man experimenterade- det var liv och fart
Det hände, vi syntes, vi trodde.

ja, sen kom den stora fusionen, synergieffekter eftersträvade och dom första som fick känna på att bli"synergerande" var Johansforsarna.
Sen snurrade det på. Ägare skiftade. VD:are kom och gick. På slutet av den tid var vi danskägda var det kris igen
Sandviks glasbruk i Hovmantorp hade redan strukit med.
Kris

Då blev vi räddade i sista sekunden igen.
Ny ägare, ny VD kom in och inspirerade oss med stora planer. Nya butiker, nya säljkanaler och nytt tänk
TUT TUT! Full fart framåt! Full fart i fabrikerna. Det blev roligt igen. Vi hade nog en framtid trots allt.

Men mycket hade ändrats.
Världen liksom förändrades, blev mera oförugsägbart. Det svängde fortare och fortare. Det som hände långt,
långt bort påverkade oss här i Glasriket. Och efter smällen 2008 lyckades vi aldrig riktig resa oss.
Vi sprang och sprang men kom aldrig riktigt ifatt.

Ändå tycker jag att all vår kamp engagerade många människor inombords och utomskärs. Allt detta lämnade ett viktigt
arv efter sig. Arvet är kämpaandan i sig- att vägra lägga sig ner och dö.
Att vägra dö inom sig som människa trots alla svårigheter.
Man är glasare i blodet, men man är mer som människa än sitt jobb"

Ur boken: Och sen då... vad händer i Glasriket.

Är det någon som är nyfiken på vilka de 20 mest välbevarade glasbruksorterna är?

Är det någon som är nyfiken på vilka de 20 mest välbevarade glasbruksorterna är? Här kommer de: Alsterfors, Strömbergshyttan, Lindshammar, Rydefors, Bergdala, Skruv, Kosta, Rosdala, Målerås, Gullaskruv, Gadderås, Flygsfors, Orrefors, Alsterbro, Pukeberg, Åfors, Boda glasbruk, Johansfors samt Björkshult och Transjö.
De har alla en äldre hyttbyggnad (utom Transjö, men de har i stället en spännande hyttruin+nyare mindre hytta) samt ett visst antal andra karaktäristiska byggnader som nästan alltid fanns på de flesta bruk under den epok då orten var till stor del självförsörjande: Olika hus som till exempel arbetarbostäder med utedass och vedförråd, tjänstemannavillor, kontorsbyggnad, disponentvilla, brandstation, jordbruksbyggnader, garage för häst/brukets lastbil, degelkross, olika sliperibyggnader, Folkets Hus, Konsum (Kooperativ affär), sågverk, vedskjul och vedplaner, tvättstuga...

Nästa grupp, som inte ligger i lika tydlig glasbruksort, med ett visst antal olika sorters byggnader som hörde bruket till (vissa ligger som en del i en annan tätort), men har bevarad hytta, är: Sandvik, Älghult, Åseda, SEA, Glödlampshyttan i Nybro, Smålandshyttan i Johansfors, Emmaboda glasverk och Nybro glasbruk. De är alla sevärda för en som gillar Glasrikets historia!

Peter Lejon, Långelycke

Och dom nominerade är...

De nominerade till årets Emmabodadag är nu utsedda. Bland alla förslag som lämnats in av befolkningen har juryn valt ut tre namn till varje kategori. Vinnarna presenteras på galan den 14 februari 2014.

De nominerade är:

ÅRETS KRISTINA
Barbro Sjöndin, mångårig ordförande i Broakulla samhällsförening. Hon ställer alltid upp för samhället Broakulla och är en av dem som gjort att föreningen och samhället levt vidare.

Linnea Petersson, kantor Algutsboda kyrka, för sitt stora engagemang för bygdens musikliv. Hon leder med varm hand både ungdoms- och kyrkokör. Tillsammans med sin familj fyller hon kyrkan under deras jul- och sommarkonserter.

Diana Idensjö Hagel, musiker/musiklärare. Diana har ett brinnande engagemang för att inspirera barn och ungdomar i musikens underbara värld. På sin fritid bildar hon sångkörer och uppträder med sin man Odd Hagel.

ÅRETS KARL-OSKAR
Bo Kronborg, för sitt stora engagemang i Algutsboda hembygdsförening. Han har varit med om att arrangera grötkvällar, slåtterdagar, Mobergsaftnar och flera utställningar och projekt. Sedan har Bo i många år bedrivit en kamp om viltstängsel längs riksväg 25.

Staffan Brattström, Yggesryd. Han har återskapat ett levande jordbrukslandskap med en mångfald av utrotningshotade växter och insekter i en nedlagd och igenväxt by. Med hans arbete och kunnande har han byggt upp en kunskapsbank för framtida forskning.

Andreas Gustavsson, ansvarig för Salladsbaren på Emmaboda järnvägsstation. Andreas sprider glädje med sitt dalmål bland sömniga tågresenärer. Han är alltid glad och hälsar på alla.

ÅRETS UNGDOM
Thea Fritsche, är ett stort framtidslöfte inom violin. Trots sin ringa ålder, 13 år, har hon genom hård träning utvecklat sin förmåga att hantera sin violin på ett mästerligt sätt.

Albin Andersson, för sina enastående prestationer i Triathlon. Han har nått stora tävlingsframgångar och till hösten börjar han som en av fyra antagna till triathlongymnasiet i Motala.

Robin Berglund är 17 år och går andra året på Östersjögymnasiet i Kalmar, inriktning Samhälle-Media och Journalistik. Hans dröm är att bli modefotograf och några delmål på vägen dit uppnådde han 2013: praktik hos Bingo Rimér och eget UF-företag.

ÅRETS BRAGD/HJÄLTE
Anna Franzén, Stefan Franzén och Annette Fagerström-Franzén, för sin medkännande och vakna insats i samband med en brand då en man räddades till livet natten till den 13 januari 2013.

Anneli Jensen och Emelie Jarl, i en brinnande lägenhet räddade de livet på en man den 11 april 2013.

Malin Björklund, för sin insats på julmarknaden. Malin spelade och sjöng tre helger i rad.

ÅRETS FRAMTIDSUTVECKLARE
Teknisk service, Emmaboda kommun. En kulen morgon i december 2013 lystes Järnvägsgatan och Centrumtorget upp av flera hundra marschaller. Det värmde ett fruset hjärta. Personerna i ”gata-parkgänget” stod dessutom bakom julbockarna, påskriset och Halloween-spökena som gladde många.

Johansfors Musikkår. I år firar musikkåren ett sekel och det är en pigg 100-åring som aktivt och framgångsrikt satsar på ungdomar som vill spela. Med den yngre generationens spirande intresse för blåsinstrument bär Johansfors Musikkår en stolt tradition vidare.

Musikfabriken. Med små resurser och kort tid har Musikfabriken i Långasjö förvandlat en såg till ett centrum för musikskapande. Med replokaler till ungdomar och inspelningsstudio siktar föreningen framåt med nya utmaningar.

OM JURYN
Juryn består av representanter från kommun, köpmän, näringsliv och föreningsliv och har som uppgift att bland alla förslag plocka ut tre nomineringar i varje kategori, och av dessa kora en vinnare.

Årets jury består av följande personer:
Ann-Marie Fagerström (sammankallande), Britta Fransson, Mikaela Lundmark, Emmy Rundqvist, Hugo Grönlund, Susanna Bondesson, Susanne Gustavsson, Carl-Gunnar Holst och Börje Forsberg.

Bengt Orup - målaren och glasformgivaren

Orup var en de mest stiltypiska av alla formgivare, och vi kommer framledes att visa prover på hans omfångsrika produktion. Han är mest bekant för det glas han gjorde för Johansfors glasbruk, dit han lockades av den framsynte direktören, tillika musikern och kompositören Sixten Wennerstrand vars hustru Märta Wennerstrand ägde bruket.
Mycket förtjänar att sägas om denne stilikon - mannen bakom det somrigaste av alla somriga dricksglas, "Strikt", och här börjar vi med en text som vi lånat från en hyllningssida till Bengt Orup.

Peter Lejon, Långelycke

Han verkade från 1941 och fram till sin död 1996 i Domsten, Helsingborg. Utbildad 1933-38 på Otte Skölds målarskola i Stockholm och akademierna Grande Chaumièr och Colarossi i Paris.

Orup hörde till pionjärerna inom efterkrigsmodernismen i Sverige. Redan 1946 experimenterade han med en renodlad, geometrisk formvärld, som anknöt till l´art concret. Ytan var hans uttrycksmedel. Under slutet av 40-talet och början av 50-talet skapade han serier av konkreta målningar med ett raffinerat, enkelt spel mellan geometriska former och starka kontraster. Dessa verk - tillsammans med vad han senare åstadkom - placerar honom i främsta rummet bland nordiska konkretister.

Bengt Orup var konstnärlig ledare för Johansfors glasbruk 1952-1962 och 1967-1973. I mellanperioden var han 1963-1966 knuten till Hyllinge Glasbruk i Skåne. Glaset kom under perioder att dominera hans verksamhet. Han formgav vardagsglas, såsom serviser, skålar, vaser, karaffer. Åtskilliga har blivit klassiker och är idag samlarobjekt, t ex Strikt, Party, Stripe, Chevalier m. fl. Orup har också signerat praktfulla unika glaspjäser och skulpturer. Karriären som glaskonstnär kulminerade med att han 1968 inbjöds som visiting professor på Royal College of Art i London.

Modala glasbruk - och Vilhelm Moberg

Nu, mina vänner, blir det långt!
Bara ett kort ord om varför Modala är så speciellt för mig:
Det var med Modala det brinnande intresset för Glasriket började. Jag är av glasarbetarsläkt med, på mödernet, ursprung på Kosta, och när jag var barn och förstod att det hade funnits ett glasbruk i Moshult, strax väster om Emmaboda, tyckte jag att det var rysligt spännande. Min far och jag uppsökte platsen och vi grävde upp lite glasrester här och var och dem vårdade jag ömt.

När jag längre fram siktade på att bli historiker skrev jag en av högskoleuppsatserna om Modala. Professorn, och senare Augustprisvinnaren, Lars-Olof Larsson vägledde mig och han lyckades snoka reda på att brukets arkiv fanns på en vind i Moshult - i det hus där den siste brukspatronen hade bott inhyst.
Det hade dessförinnan skrivits ytterst lite om detta lilla, och ganska misslyckade, bruk och jag fick en av mina första upplevelser av hypomani. Det var det mest uppslukande jag dittills varit med om, men jag fick inte se hela arkivet. Damen på gården, Elna Franzén, valda ut de delar hon ansåg vara tillräckligt viktiga - och hon valde troligen rätt.
Historien om Modala är fängslande också för att satsningen var så djärv och, för att vara ärlig, svagt förankrad. Men utan mod kommer vi just ingenstans, eller hur?

Många bruk anlades på 1890-talet. 1891 byggdes glasmåleriet på Johansfors, som varit igång i två år, ut till fullskaligt glasbruk. Det var Oskar Israelsson som tog tag i det och en av delägarna, tillika mästare från Kosta, var Alfred Stenberg. 

Stenberg hade inte för vana att stanna lång tid på något bruk. Han hade varit på Kosta, som sagt var, på Berghem och Åfors och troligen även på Transjö. Dessutom hade han hunnit med en runda på några bruk i Tyskland. Stenberg-släkten var kanske framför allt förknippad med smide, och Alfreds kusin från S:t Sigfrid, Peter Alfred, startade 1901 Lindås form- och maskinfabrik - senare ITT Flygt, numera Xylem.


Stenberg var gift med Israelssons brorsdotter från Moshult, och tillsammans med några kompanjoner lämnade han Johansfors 1894 för att uppföra en enkel trähytta i Moshult, några hundra meter från den alltjämt nydragna järnvägen mot Växjö och Kalmar. Medfinansiär var hans svärfar August Israelsson, och när produktionen kom igång 1895 var det mestadels enkelt "småglas" varav en hel del var pressat. Burkar, medicinflaskor, kaffekulor... Modalas produktion var som många andra småbruks vid den tiden.


Man fick problem med glasmassan. Den var oren och mycket gick till spillo. Det sägs, att det vid den här tiden inom glasindustrin var vanligt att 25 procent av glaset i degeln inte gick att använda. I Modalas fall ska det ha varit så, att 25 procent gick att använda och att resten fick slängas ute på backen.

Arbetarna som rekryterades från andra bruk var oftast ungkarlar och bodde inhysta hos bönderna i Moshult. Säkert var det också så att de yngsta utomsocknes arbetarna fick nöja sig med logi på sliperivinden, för så var det ofta på de mindre bruken.
Hur detaljerade skall vi bli? Det går att grotta ner sig ordentligt här, men något slags gräns för nördigheten bör respekteras. Vi konstaterar dock att byn växte på grund av bruket, trots dess många driftstopp. Det startades brukshandel, och därefter ytterligare en handelsbod, och under tidigt 1900-tal såg det nog ut som om Moshult hade potential att ta upp tillväxtkampen med närliggande Emmaboda - som grundlagts 1874 på byn Gantesbos ägor då järnvägen var klar. I byn fanns nämligen ytterligare ett företag; torvmossen, och det drogs stickspår från järnvägen, dels till bruket, dels till mossen.

Stenberg lämnade bruket och nya ägare kom in. Stenberg började på torvmossen, och läget stabiliserades efter några oroliga år då advokaten Nils P. Tengvall från Växjö kom in som ägare. Tengvall ordnade en mycket väsentlig kontakt, nämligen Vikings skokrämsfabrik i Örebro. Modala tillverkade så tusentals skokrämsburkar och detta blev födkroken nummer ett. Men problemen med glasmassan kvarstod. Likaså for verksamheten illa av att personalomsättningen var ovanligt hög, och Tengvalls satsning på att gå samman med Häljunga glasbruk i Häljanäs utanför Långasjö visade sig inte vara fruktbärande.

Modala glasbruks saga var all 1914. Några år senare flyttades hyttan till Emmaboda och utgjorde där grunden för Emmaboda fönsterglasbruk, med driftstart 1919. Detta ägdes av grosshandlare Ernst Johansson och han ägde sedan tre år även Åfors glasbruk och skulle snart även införliva Torsås glasbruk.

Fönsterglasglasbruket är ursprunget för dagens S:t Gobain glass solutions Emmaboda, men i folkmun kommer det länge att heta "glasverket" - företaget som var något av den ekonomiska kronjuvelen i Åforsgruppen, det vill säga början på Kosta-Boda.

Det var det ena.
Nu kommer resten:

I Moshultamåla, grannbyn till Moshult, föddes 1898 soldatsonen Vilhelm Moberg på ett litet torp alldeles vid Bjurbäcken. Föräldrarna hette Karl och Ida, och Karl levererade ved till Modala sedan han slutat som indelt soldat.

Familjen flyttade snart in till Moshultamåla och när Vilhelm, som under uppväxten kallades för Karl, var i tolv-, trettonårsåldern gjorde han som många andra småpojkar. Han blev inbärare och formhållare i hyttan. Men enligt en klasskamrat till honom, Rut Jonasson, som jag intervjuade inför Modala-uppsatsen, var han inte mycket för hyttarbete, dels på grund av värmen, dels för att hyttpojkar skulle hunsas - det var bara så det skulle vara.
När möjlighet fanns lämnade han därför arbetet och satt istället vid hyttväggen och läste böcker från det bibliotek som han fått till byn genom att samla namnunderskrifter - bland annat från gravstenar på Algutsboda kyrkogård.

Moberg jobbade alltså på Modala, men bara sporadiskt. Dock gjorde det intryck på honom och Modala finns därför omnämnt i världslitteraturen, med ett annat namn. I den enastående romanen "Soldat med brutet gevär" växer huvudpersonen Valter Sträng upp i byn Strängshult. Där återfinns glasbruket Ljungdala, och brukets roll i romanen är inte central, men den finns.

Så har vi glömt att berätta om bilden - det ber vi om ursäkt för. Vi ser i bakgrunden ett drivet vinglas med luftben. Glasmassan har sepiaton och troligen ingick inte glaset i den ordinarie produktionen. Glaset har återfunnits i Alfred Stenbergs hem, och vi sluter oss till att han gjort glaset åt sig själv - på Modala. Tonen på glaset talar för det.


I förgrunden ser vi dels ett bläckhorn, dels en skokrämsburk. I botten på den senare står det mycket riktigt Viking.

Idag finns endast en stenfot från sliperibyggnaden kvar av Modala glasbruk och tågen stannar inte längre nere vid stationen. Det har de förresten inte gjort sedan 1960-talet. Moshult är en alldeles vanlig by; med ett undantag: Den har arvet efter Moberg att förvalta, och det görs också i Moshultamåla gamla skola. Det var i den byggnaden författaren fick sänkt sedebetyg, men då stod inte skolan på den nuvarande platsen, utan i grannbyn Påvelsmåla.

I och kring Moshult fick Moberg många uppslag till det som senare skulle bli odödlig litteratur. Den gamle soldaten Lönnkvist, som bodde granne med familjen Moberg, berättade för den unge bokmalen om soldatlivets vedermödor, och på sätt och vis är Mobergs genombrottsroman "Raskens", från 1927, historien om Lönnkvist snarare än om fadern Karl Moberg och meningen var ju faktiskt att Moberg skulle ha emigrerat till Amerika, men han ändrade sig. Dock kände han många som vågade det stora språnget, och till dem hörde en barnrik familj som han genom fadern lärde känna i Ljuder.

De bodde på ett litet torpställe nära Åkerby och dit kom far och son Moberg ofta gående genom skogen. Men rätt som det var hade de försvunnit till det stora landet.

Torpet där de bodde står alltjämt kvar. Det har döpts till Korpamoen, för det var där Moberg tänkte sig att Karl-Oskar och Kristina Nilsson bodde innan missväxterna drev dem på flykt.

Peter Lejon, Långelycke

Glasrikets historia Del 3

I vår serie är vi nu framme vid samtiden, och som alla vet är den inte särskilt lik dåtiden. Vad händer med Orrefors? Det visar sig.

1970-talet var besvärligt för glasindustrin och strax före 1970 hade Engshyttan i Nybro och bruken i Gadderås och Alsterbro lagts ner.

Området hade blivit besöksmål och "glasbruksrundan" lanserades. Campingplatser växte upp och hotellens beläggning ökade, men oljekrisen 1973 medförde problem eftersom bruken frångått veduppvärmningen till förmån för olja.

1975 bildades en ny koncern; Krona-bruken AB, och där ingick Åseda, Skruv, Björkshult, Gullaskruf och Målerås, men försöket utmynnade i konkurs efter två år.
Så gott som alla bruk hade nu egen shop och det blev vanligt att producera billiga artiklar riktade till barn - "Bergdala-trollet" i Bergdala och Bertil Valliens Boda Zoo på Boda och Åfors till exempel. Produktion till barn har annars varit ovanlig, men i början av 1900-talet gjordes dockserviser på Hovmantorp, Transjö och Modala.

Åforsgruppen hade sedan Upsala-Ekebys köp 1975 blivit Kosta-Boda och det såg illa ut för många bruk. Åfors hotades av nerläggning och Flygsfors, Alsterfors, Strömbergshyttan, Åseda, Björkshult och Gullaskruf lades ner eller köptes av Kosta Boda eller Orrefors för att drivas vidare under kort tid.
Mot strömmen gick Målerås. Bruket ägdes efter Royal Krona av Kosta Boda och målet var att lägga ner, men det gick inte gravören Mats Jonasson med på. Samhället slöt upp och Jonasson stod 1981 upp mot Kosta-Bodas vd Erik Rosén. Nybro kommun köpte lokalerna, Statens industriverk beviljade lån och bruket blev löntagarägt.

Bruket ägs sedan länge av familjen Jonasson och vid sidan av bruket jobbar eu-projektet Glasbyn Målerås för samhällets utveckling.
Under 80-talet ådrog sig många glasarbetare förslitningsskador. Monotont arbete i uppskruvat tempo hade ett pris, och det stod också klart att den tidigare ovarsamma hanteringen av kemikalier var hälsovådlig.

Glasriket har sedan tidigt 1900-tal präglats av ärkerivalerna Kosta och Orrefors. Men mot slutet av 1980-talet närmade de sig varandra. 1990/1991 bildades storkoncernen Orrefors Kosta Boda och det medförde, bland annat, att servisbruket Johansfors lades ner - för att snart vakna upp i ny regi.
Tidigare lärdes glasblåsare upp på bruken, bland annat genom "att söla" då man tränade på egen hand. Sedan 1969 har det funnits glasskola i Orrefors. Kosta fick sin utbildning 1985 och sölning är sedan länge förbjuden.

I takt med att glasbruk försvunnit har också homogeniteten på bruksorterna brutits upp. Tidigare hade så gott som alla på en bruksort jobbat på bruket, men nu blev det vanligt att en Alsterforsbo jobbade på Orrefors, att en Flygsforsbo jobbade på Pukeberg och så vidare. Det har i sin tur medfört att uppslutningen på bruksorterna avtagit. Avfolkning blev en följd och det har lett skol- och bank-, post- och butiksnedläggningar. Bruksandan har dock en baksida, för motsättningar mellan bruksorter har länge varit en hämsko.

Det importerade, maskingjorda bruksglaset kom in på den svenska marknaden på 1960-talet. Utvecklingen har fortsatt och det har medfört att bruken i allt mindre utsträckning har tillverkat rent bruksglas. Tidigare var konstglaset grädden på moset, men under 1980- och 1990-talen fick det allt större betydelse.
Konstnärsnamn som växte sig stora är Kjell Engman och Monica Backström på Boda, Eva Englund och Erika Lagerbielke på Orrefors, Anna Ehrner på Kosta-Boda och Ingegerd Råman på Skruf och sedan Orrefors. Samtidigt gick det allt bättre för konstnärsparet Bertil Vallien och Ulrica Hydman-Vallien på Åfors och Vallien etablerade sig som den internationellt mest kände svenske glaskonstnären.

Erik "Schejken på Boda" Höglund bidrog mellan 1953 och 1973 till Bodas berömmelse. Därefter renodlade han sin redan inledda bana som skulptör och målare. Han var även verksam inom studioglasrörelsen. Den senare kom, för övrigt, till Glasriket genom Ann Wärff och Wilke Adolfsson som 1979 startade Stenhytta i Transjö.
AB Glasriket tog form efter krisen kring 1980. Då åstadkoms även mycket av "Gräv där du står"; en folkrörelse som utmynnade i böcker om bruksorterna samt en uppmärksammad vandringsutställning. En nutida fortsättning är Kris i repris.
Sandvik i Hovmantorp hade sedan början av 1900-talet ägts av Orrefors. 2005 föll bilan över bruket och året därpå var konkursen nära för Orrefors Kosta-Boda. Då kom New Wave group med ägaren Torsten Jansson in i bilden. Planerna var grandiosa för Kosta och Orrefors, men de förverkligades bara i Kosta där Kosta Outlet och Kosta-Boda Art hotel skapat arbetstillfällen.

Orrefors Kosta-Boda har kraftigt decimerats. När New Wave tillträdde hade företaget nästan 1000 anställda. Till sommaren är man drygt 100 personer och med tillverkning endast i Kosta. Administration samt centrallager flyttas till västkusten där New Wave har sitt säte.
Den 7 september 2012 släcktes Åfors glasbruk med en sista gjutning av Bertil Vallien. Måleriet läggs ner till sommaren. Då släcks även Orrefors glasbruk, och riksglasskolan, som är den sista kvarvarande glasskolan, flyttar 2014 till Pukeberg.

I dag finns fem traditionella glasbruk kvar: Orrefors, Kosta, Målerås, Nybro och Skruf. Därtill finns Pukeberg, Transjö Hytta, Erikshyttan, Hauges glas, Hermans kristall i Boda, Klavreström kristall, Rosdala, Bergdala och MickeJohans konstglas i Örsjö. Fristående konstnärer som Peter Hermansson, Astrid Gate och Olle Brozén lyckas väl och på Målerås hyr blåsare/konstnärer som Carlos Pebaqué, Jens Eltorp, Morgan Persson, Ulf Johansson och sliparen Berth-Arne Lundgren in sig. Även hos Micke Johansson i Örsjö hyr många hyttid.

Konstnärsparet Åsa Jungnelius och Ludvig Löfgren, Åfors, har sedan 2007 bidragit med nytänkande, liksom Olle Brozén dessförinnan och Lena Bergström har utvecklat den klassiska Orreforskristallen.

Hyttan på Boda glasbruk har nyligen startats upp igen av Fredrik Nielsen. Några slipare jobbar på "kalla sidan" - Simon Holm i Boda, Ljupko Kocovski i Nybro och Jens Leek i Orrefors exempelvis - och på Johansfors glasbruk bedrivs glastillverkning av företaget Condevent i samband med romtillverkning.
I Uppvidinge finns i dag inget bruk kvar, men i början av 1900-talet fanns det tolv stycken - enbart i Älghults socken.

En nyhet i Glasriket är sedan 2011 Orrefors-muséet Glasrikets skatter och The Glass factory i Boda. Det senare består av glas från Åfors, Boda och Kosta i samverkan med hytta och samtida glaskonstnärer. Här har under de senaste åren ordnats seminarier om vilken väg Glasriket ska gå.
AB Glasriket, som ägs av Glasriketkommunerna Nybro, Emmaboda, Lessebo och Uppvidinge tillsammans med glasbruken, jobbar vidare med besöksmålet. Sedan 2011 samverkar länsstyrelserna i Kronoberg och Kalmar på regeringens uppdrag kring "Glasriketuppdraget". Arbetet sprang ur den ideella Åforsgruppens kamp för Åfors, och en stöttesten idag är vem som bär ansvaret för dyr sanering av glasbruksmark.

Få vågar köpa en glasbruksfastighet på grund av dyrbar sanering och många menar att detta är en ödesfråga för Glasriket. Bollen ligger hos politiken.

Peter Lejon, Långelycke

Glasrikets historia, Del 2

Glasriket vore inte mycket för världen utan sitt folk, och från 1900 och framåt kom folkrörelserna, liksom konstnärerna, att få en stor betydelse.

Utvecklingen i Glasriket följer parallella spår:
- För vedens skull ägde bruken skog, och bruk, skogsbruk och sågverk drevs tillsammans. Sågverksnäringen startade delvis som ett sidospår till glasbranschen, och bönder tjänade extra som vedleverantörer och/eller eldare nattetid.
-Flera bruk hade tidigare varit järnbruk; Orrefors, Flygsfors, Flerohopp och Alsterfors.
- Så gott som alla glasbruk har brunnit, för hyttorna var förr byggda av trä, och därför startade bruken brandkårer.
- Arbetarna var under 1800-talet och tidigt 1900-tal inhysta hos bönder och de yngre bodde ofta på sliperivinden.
-Arbetsvillkoren var initialt brutala och lönen bestod på vissa håll delvis av brännvin. Driften låg nere under långa perioder. På vissa håll arbetade personalen då i brukets skog. Att gå vidare till nästa bruk var ett alternativ och många släktnamn återfinns i hela området.
-Barnarbete var, liksom social nöd, vanligt.
-Merparten av bruken anlades vid vattendrag, men de tidigaste bruken använde inte vattenkraft förrän det slipade glaset började efterfrågas under andra halvan av 1800-talet. Vattenkraften ledde till att många bruk byggde egna kraftstationer och det kom övriga delar av samhället till del. Näten togs sedan över av energibolagen.
-När fackföreningar började bildas från omkring 1900 var det inte givet att alla ville vara med. Bruksägarna bromsade och fackfolk svartlistades.

Gemensamt är också att riket vuxit genom avknoppning. Exempel: Johansfors glasbruk startades 1891 av Oskar Israelsson med bland andra blåsaren Alfred Stenberg. Efter tre år bröt sig Stenberg - som tidigare ägt Berghems glasbruk - loss och startade Modala i Moshult. Ur detta föddes Häljanäs glasbruk i Långasjö och drygt 20 år senare flyttades Modalahyttan och blev Emmaboda fönsterglasbruk, som sedan växte till Emmaboda glasverk som 1970 sysselsatte närmare 1000 personer.
Enligt samma princip startades Skruf 1897 av disponenten Robert Celander på Johansfors och Transjö startades som glassliperi 1866 av kostafolk och Åfors anlades i sin tur av Carl Fagerlund från Transjö 1876.

Hald och Gate i Orrefors/Sandvik fick betydelse även för andra bruk och konstnärer strömmade till. Till Kosta och Alsterfors kom Edvin Ollers och följdes senare av Ewald Dahlskog, Elis Bergh, Sven "X:et" Eriksson, Viktor "Vicke" Lindstrand och Mona Morales-Schildt. Lindstrand kom, för övrigt, till Kosta från Orrefors.

Till Pukeberg kom Harald Notini, och Lindefors bytte genom Edvard Strömberg namn till Strömbergshyttan. Där skapade hustrun Gerda Strömberg säreget glas, och hon var den första betydande kvinnliga formgivaren i Glasriket.

Senare: Till Gullaskruf kom Hugo Gehlin och Arthur Percy. Johansfors tog emot Bengt Orup och Erik och Margareta Hennix samt Ingegerd Råman. Lindshammar lockade till sig Gunnar Ander, och till Boda kom Erik Höglund 1953. Pukeberg förstärktes av Uno Westerberg, Eva Englund och Ann och Göran Wärff - senare till Orrefors respektive Kosta, liksom Paul Hoff, och till Åfors kom Bertil Vallien och Ulrica Hydman-Vallien 1963. Året därpå kom Monica Backström till Boda. Strax därefter slöt Rolf Sinnemark upp och 1967 anlände P-O Ström till Alsterfors.

Till Orrefors hade några år efter Paris Nils Landberg, Sven Palmqvist och Edvin Öhrström anslutit. Palmqvists Fuga-serie lanserade centrifugeringstekniken och på Flygsfors medförde Paul Kedelvs cocquille-format ett lyft. Till Skruf kom Bengt Edenfalk (1952) och Lars Hellsten (1964).
En viktig person är den från Alsterfors bördige Elving Conradsson. Han blev särskilt känd på Bergdala där hans syn i turismfrågor förändrade hela området från 1970 och framåt.

Parallellt med hushålls- och prydnadsglas verkade vissa bruk inom andra segment. Pukeberg, Flygsfors, Orrefors och Rosdala i Norrhult-Klavreström jobbade med belysningsglas. Flerohopps glasbruk sysslade med laboratorieglas, Glödlampshyttan i Nybro producerade förstås glas till glödlampor, liksom Flerohopp, och Gullaskruf, där ägaren William Stenberg sedan 1927,då det insomnade fönsterglasbruket återuppstod, kraftigt hade utvecklat pressglastekniken, tillverkade lyktglas till bilar och utrustning till tandläkare.

Börs- och Kreugerkraschen ledde runt 1930 till svåra tider. Arbetare friställdes och det gav nya företag. Exempel på det är Engshyttan i Nybro, startat av Pukebergs-arbetare. Nybro glasbruk startades samtidigt, liksom Älghult, och sliperi- och spegelfabriken Eriksmålaglas sprang ur åtstramningar på Åfors glasbruk och Kronoströms spegelfabrik i Fröseke.

Ett andra småländskt glasrike växte fram i västra Kronoberg med Ryd, Urshult, Eneryda, Alvesta, Strömsnäsbruk, Glimma (Glimåkra, Skåne) och Elme (Älmhult). "Vårt" glasrike var inte bara bruk, utan även sliperier, målerier, formfabriker, gjuterier, lamp- och spegelfabriker, och det andra världskriget var, liksom det första, en prövning. Kristiderna löstes med konservburksproduktion.

Glasriket mådde bra på 1950-talet. Arbetsvillkoren förbättrades och exporten blomstrade, och en central gestalt var Erik Rosén på Boda.
Under första hälften av 1900-talet hände mycket på folklivsfronten. Musikkårerna växte fram från sent 1800-tal och ur dem sprang oktetter och dansorkestrar. Folkrörelserna drev på byggnationer av skolor, egna hem och lägenheter och av samlingslokaler som folkets hus och nykterhetsloger.
Cyklistströmmar till och från bruket. Fotbollsmatch på Bruksvallen, och det hade bildats kooperativa föreningar som drev diversehandlar. Därtill byggdes idrottsanläggningar, och utvecklingen skedde ofta i samarbete med bruksägarna. I Åfors finansierades så "nya" Folkets hus i mitten av 1950-talet av bruksägaren Eric Åfors.

Det fanns en stark hierarki på bruken. Det var statusskillnad mellan mästare och benmakare å ena sidan och inbärare och formhållare å den andra, men klyftan krympte. Arbetare byggde egna villor och somliga blev kommunpolitiker, och vissa oroades på 1940-talet av att arbetare skulle ha såväl varm- som kallvatten.
Luffarna var fram till 50-talets andra hälft välkända personer och flera av dem var glasarbetare. De övernattade i hyttorna och lanserade då "hyttsillen". Det berättas om en man på Pukeberg som en vårdag kom ut från hyttan och hörde fågelsången.
"Jag hör er. Jag kommer", sade han, för att sedan inte ses till igen.

På 1960-talet ökade invandringen till området och många familjer kom från Grekland, Jugoslavien, Finland och Turkiet. Därtill fick den "gröna vågen" betydelse och alltmer ljus sattes på konstnärerna.

Peter Lejon, Långelycke

Glasrikets historia del 1

Peter Lejon som är journalist på tidningen Barometern gjorde en riktig kulturgärning ni i sommar då han i tidningen publicerade en artikelserien om Glasrikets historia i tre delar. En intressant och spännande resa som jag med stolthet fått tillåtelse att publicera här på bloggen.

Den 10 juni stängdes Orrefors glasbruk och tidigare stängdes Åfors Glasbruk. Samtidigt talas det om nya ägare. Det äldsta bruket, Kosta, är kvar. Vad ska det bli av riket?

Vi tänker inte på det, men vi är fortfarande beroende av alla glasbruken, sliperierna, spegelfabrikerna och så vidare. De öppnade det slutna bondesamhället för världen, men det räcker inte med företagsetableringarna, för anläggandet medförde en ny samhällsbildning och området, som, lite grovt, omfattar Nybro, Emmaboda, Lessebo och Uppvidinge kommuner, förändrades från grunden.

Viss glasproduktion bedrevs på exempelvis Lödöse kloster på 1200-talet, men en mer allvarligt sinnad svensk glasproduktion blev möjlig under Gustav Vasa på 1500-talet. En av landets tidigaste glashyttor, den så kallade Hertig Karls glashytta, startades vid Nyköping på 1580-talet. Den förste svensk som fick tillstånd att driva hytta var Melchior Jung som 1641 startade sin verksamhet på Kungsholmen. Produktionen utgjordes mestadels av fönsterglas och dricksglas, och när verksamheten upphört 1685 hade Kungsholms glasbruk (1676-1815) kommit igång.
Ytterligare några bruksanläggningar skedde och två tidiga småländska glashyttor var Germundslycke söder om Ljungbyholm (1623-41) och Trestenshult (1628-31) nära Ryd.

1741 var året då landshövdingarna i Kronoberg och Kalmar, Anders Koskull och Georg Bogislaus Stael von Holstein, enades kring att en glashytta skulle anläggas på den plats som då hette Dåvedshult. Men Glasrikets vagga stod ändå inte där, utan i Johanstorp någon halvmil åt nordost, för där hade löjtnant Lars Johan Silfversparre, tillika Orrefors järnbruks grundare, ett år dessförinnan gjort ett försök. Men platsen lämpade sig inte. Han satsade på Dåvedshult, men ekonomin föll samman, och 1742 slog Koskull och Stael von Holstein ihop sina efternamn - till Kosta. Den första hyttan - och de två nästföljande - anlades nedanför platsen för bruksherrgården, alltså intill Kosta Outlets stora parkering vid väg 28. Det var först den fjärde hyttan som byggdes på den nuvarande hyttans plats.

Kosta blev det första bruk av storlek som anlades i det blivande Glasriket, och det dröjde 100 år innan det fick sällskap av Haga glasbruk i Uppvidinge. Bärande för Glasriket - namnet myntades på 1960-talet av Sven-Erik Rydh, turistchef i Kronobergs län - har i alla år varit invandring och export, och i Kosta talades det under tidiga år bara svenska i undantagsfall. Under brukets första hundra år var mästarna tyskar.

Glasriket växte under 1800-talets andra hälft i takt med industrialismens genomslag. Anläggandet av glasbruk i Småland, i synnerhet efter 1860 då näringsfriheten blivit större, kom delvis som en konsekvens av missväxtåren på 1860-talet. Småbönder och torpare emigrerade till Amerika, och markägarna ville slå mynt av markinnehavet. Där kom modeartikeln glas in, för utan riklig tillgång till ved - inga glasbruk. Det har således primärt med skogstillgången, och, senare, kraften från vattendrag som Ljungbyån, Alsterån och Lyckebyån, att göra att så många glasbruk anlades här.

Järnbrukstraditionen fanns redan - Orrefors, Flygsfors, Flerohopp, Alsterfors - och en annan avgörande faktor var Kosta. Därifrån kom de flesta blivande bruksägarna. Strävan efter att få det bättre vägde tungt och i samarbete med markägarna blev blåsarna patroner. Så var det 1864 när det i byarna Bodafall och Förlångskvarn i Algutsboda anlades ett glasbruk som döptes till Boda.

Familjen Scheutz hade kommit från Tyskland på 1700-talet för att arbeta på Kungsholms glasbruk. Till Boda kom Victor Scheutz från Kosta, och tio år senare säkerställde han driften på Alsterbro glasbruk. Scheutz-släkten kom senare även att ha en ledande funktion på Björkshults glasbruk.

Produktionen på bruken under 1800-talet var enkel och dricksglas, fönsterglas och kaffekulor producerades i stora mängder. Konstglas i dagens mening fanns inte och mängder av samhällen tog form kring bruken.

Gullaskruv. Lindshammar. Bockaskruv/Rydafors. Johanstorp. Hjertsjö. Ekenässjön. Gadderås. Johansfors. Transjö. Åfors. Flöxhult. Idesjö, Björkå. Ulfvaskog. Löfsta. Skruf. Bergdala. Kylleskruv. Renshult. Linneryd... Listan är lång, och vi får inte glömma emballageglaset; flaskor och burkar. Om du hittar en knoppölsflaska från omkring 1900 som är märkt "Ö" betyder det att den är tillverkad på Östervik i Uppvidinge och en flaska med "Skoga" i botten kommer från Skoga glasbruk i Kråksmåla i norra Nybro kommun.

Under 1800-talets sista decennier slog pressglaset igenom. Pressformarna kom inledningsvis från Frankrike, England, Tyskland och USA och de möjliggjorde produktion av billigt, tåligt glas som "vanligt folk" hade råd med. Merparten av bruken tog detta till sig, och vid den här tiden var brukskoncentrationen särskilt stark i Uppvidinge där det bara var någon kilometer mellan företagen. Pressglaset ansågs inte som högtstående av experter, men faktum är att det var en av förutsättningarna för hela Glasrikets framtid; bland annat för att det representerade ett tekniskt framsteg som i senare led ledde vidare till centrifugeringstekniken som slog igenom med Sven Palmqvists "Fuga"-serie på Orrefors på 1950-talet.

Glasproduktion har alltid varit konjunkturkänslig och kriserna har i alla år avlöst varandra. Det var ingen idealtillvaro att jobba på exempelvis Bostorps glasbruk utanför Lenhovda 1893. Lönen var usel, arbetsmiljön katastrofal och familjerna var stora.

Järnvägen hade dragits fram mellan Kalmar och Växjö under tidigt 1870-tal. I samband med det tillkom smalspårsjärnvägen i norra Glasriket. Järnvägen blev snart en förutsättning för att nå kunderna, såväl inom som utom Sverige, och många glasbruk hade fasta upplag på järnvägsorter som Nybro, Emmaboda, Lessebo och Hovmantorp dit glaset packat i träull fraktats med hästskjuts.

Kring år 1900 fanns det i området ett 40-tal glasbruk, och i och med konstnären Gunnar G:son Wennerbergs ankomst till Kosta sattes ljuset på konstglaset. Inspirationen kom från Frankrike och därifrån rullade det på. Det slipade överfångsglaset satte konsthantverket i fokus och under åren före 1920 small det till i Orrefors, där järnbruket gjorts om till glasbruk 1898 och där kristalltillverkning inleddes 1914: 

Konstnärerna Simon Gate och Edvard Hald kom, mästarblåsaren Knut Bergqvist likaså, och därmed graaltekniken, och 1925 slog det svenska konstglaset, genom Orrefors, igenom stort på Världsutställningen i Paris 1925.

I nästa del av vår serie berättar vi om folkrörelsernas genomslag.

Peter Lejon, Långelycke

Knapp förlust mot Liatorp

Andra omgången i den södra femman spelades ikväll och för Johansfors del var det bortapremiär som gällde då man gästade Älmhults konstgräsplan för ett möte med fjoårstvåan Liatorps IF. Hemmalagets plan Bokliden var inte i speldugligt skick så därför blev det match nere i Älmhult istället.

Trots en del spelare borta så inledde Johansfors piggast och tryckte upp spelet på Liatorps planhalva och fick utdelning redan efter nio minuter. Det var Oskar Gunnarsson som satte bollen i nät efter en hörna och det var Oskars första mål i JIF tröjan. Hemmalaget kom in i matchen och flyttade upp spelet men JIF spelarna försvarade sig bra. Patrik Nordström i JIF målet stod rätt och Liatorp hade svårt att skapa några direkt klara målchanser. I ställer stack Johansfors upp och Oskar Ahlström var i mitten av halvleken mycket nära att öka på JIF:s ledning då hans skott prickade ribban. Men det märktes att Liatorp hade mer div 5 rutin för de vårdade bollen bättre än vad JIF gjorde och det gjorde att man till slut spräckte sin nolla. Det var efter 27 minuter på en fin höjdboll mot mitten av straffområdet som träffade Martin Jonssons panna och ställde Nordström i målet. Nu trodde man att Liatorp skulle spela ut och göra fler mål men så blev inte fallet. Johansfors fortsatte att spela aggressivt och matchbilden med ett Liatorp med mycket bollinnehav men avsaknad av vassa målchanser stod sig halvleken ut.

Matchbilden fortsatte i andra halvlek. JIF vek inte ner sig på något sätt och backlinjen stod rätt och avväpnade Liatorps offensiv på ett bra sätt. När det blev farligt så var Nordström bra i målet och vid ett tillfälle hade han hjälp av sin bästa vän, stolpen. Även Johansfors försökte framåt men där märktes att man var lite uddlösa och hade svårt att komma förbi de långväxta hemmabackarna. På en frispark i den 70 minuten så fumlar Nordström och tappar bollen. På returen slår Jakob Skarphagen in bollen till hemmaledning 2-1. Direkt på avspark sticker JIF ,nästan mitt under Liatorpsljublet då man inte är koncentrerade, upp och skapar sin farligaste chans. Jag ser inte vem det är som får bollen mittframför deras målvakt som på följande skott gör en vacker enhandsräddning men släpper en retur framför en JIF spelare som dock skjuter bollen över öppet mål. Där borde det naturligtvis bli 2-2.

Detta gör kanske hemmalaget skärrat för man lyckas inte spela ut som man vill utan man spelar ängsligt trots ledning och stort bollinnehav. Tyvärr lyckas inte JIF utnyttja detta även om man försökte. Man hade svårt att hålla i bollen en längre tid för att på så sätt bygga upp sitt anfallsspel. Det blev en omdiskuterad straffsituation på slutet där en Liatorpsback tar bollen på handen på straffområdslinjen och domaren tvekar inte utan dömer straff. Men efter en diskussion med den assisterade domaren ändrar han sig och dömer frispark till JIF istället. Förmodligen ett riktigt domslut, eftersom han stod i linje med händelsen även om Johansforsspelarna kände som man blev bestulna på en straff. Det efterföljande frisparken blir resultatlös.

2-1 slutade matchen och sett till bollinnehavet var det rättvist men sett ur klara målchanser var JIF värda en pinne i allfall. Även om tränaren Johnny Elm inte tyckte laget gör en 100 procentig insats i så visar laget i kväll att man håller för DIV 5 sen om det räcker för ett nytt kontrakt det återstår att se. Men Johansfors kommer definitivt inte bli några slagpåsar. Det är ingen som sticker ut i JIF i kväll men jag måste framhålla målvakten Patrik Nordström som gjorde en bra match trots sitt misstag vid deras andra mål. Men det var hans enda och som målvakt blir det klart ödesdigert när det visade sig bli deras segermål. Kul för Oskar Gunnarsson att göra sitt första mål för Johansfors.

Gameday, Liatorp away

I kväll är det dags för Johansfors bortapremiär i den södra femman då vi möter Liatorp IF på konstgräset i Älmhult eftersom LIF:s egna plan Bokliden inte är speldugligt skick. De har två lagen har aldrig möts vad jag vet så det är en helt ny bekantskap för Johansfors. 

Liatorp är dock inte helt okänt. Niklas "Liatorparen" Persson moderklubb är just Liatorp IF. Han debuterade för Östers IF mot Halmstads BK 1985, en match som slutade med en 2–1 vinst och där Persson gjorde segermålet. Han spelade sammanlagt sexton säsonger för Öster, där han vann supporterklubben East Fronts utmärkelse till säsongens bästa spelare, EF-trophy, säsongerna 1993, 1994 samt 1997. 

Han gick till Helsingborgs IF under våren 2000, där han fick spela i både Allsvenskan och Champions League. Han förlängde sitt kontrakt med klubben ytterliggare ett år, men blev tvungen att sluta med fotboll 2001 på grund av en hälseneskada.
Efter sin spelarkarriär blev han huvudtränare i två säsonger för Alvesta GIF i division 3. Därefter var han assisterande tränare i sin tidigare klubb Östers IF i tre säsonger. Han var under 2007 huvudtränare för sin moderklubb Liatorps IF.  Mer Liatorps historia: Klicka här.

Johansfors förlorade premiären mot SUF:stars med 1:4 förra fredag och det är ett lag som är sugna på första poängen som åker till Älmhult. Men det blir inte lätt. Liatorp är ett stabilt DIV 5 lag som kom tvåa förra säsongen med 44 poäng och kvalade till fyran. Där blev DIV 4 laget Lessebo för svåra så man blev kvar i femman. Inför årets säsong så är målsättningen att tillhöra övre halvan men jag tror att man nog kommer vara med i toppen i år igen. För Liatorps del så är det premiär då deras match mot Virestad flyttades fram pga dålig plan. 

Johansfors har målvakten Axel Karlsson borta annars är truppen rätt så intakt . Men som nykomling gäller det att först tänka på defensiven för det kommer att bli nog tryck mot Johansforsmålet redan efter avspark. Kan vi bara hålla tätt så tror nog att vi har möjlighet att skrälla men naturligtvis är Liatorp stora favoriter. Men jag är optimist. 

Tips:1:2