Hjo

Det finns flera förklaringar till ursprunget för namnet Hjo. Enligt en populär historia ska namnet härstamma från att en munk som överraskats av ett plötsligt oväder på Vättern, och spolats upp på stranden uttalat de latinska orden Hic jacet otium – 'Här vilar friden'. Genom att ta begynnelsebokstaven i varje ord bildades ordet "Hjo". Detta är dock med all sannolikhet enbart en skröna, vilket bland annat styrks av att ortens namn tidigare stavades annorlunda än idag. En annan mer trolig förklaring till namnet Hjo bygger på att vattnet i Vättern vid Hjoåns mynning blev grumligt, eller som man sa hjolmigt. Hjo ska då vara en förkortning/förenkling av att man kallat platsen för till exempel Hjolmet eller Hjolm.

Hjo var Västergötlands hamnplats vid Vättern. Den stod för förbindelserna österut till den under senmedeltiden viktiga staden Vadstena och till Hästholmen. Vadstena kloster hade ett eget hamnmagasin och gård i Hjo. Förutom stadskyrka och ett härbärge för de resande saknade Hjo kyrkliga inrättningar under medeltiden.

När staden erhöll stadsprivilegier är inte känt, troligen i början av 1400-talet. Den första bevarande skriftliga uppgiften om Hjo som stad finns i Erik av Pommerns skattebok från 1413. Den noteringen är också orsaken till att Hjo kommun 2013 firade 600-årsjubileum. 1586 förnyades stadens äldre privilegier, vilka stadfästes och utvidgades. Hjo förblev dock en mycket liten stad, man hade år 1805 350 innevånare. Anläggandet av Göta kanal innebar dock ett uppsving för staden, 1854 stod den nya hamnen färdig, vilken ansågs vara den bästa vid Vättern. 1873 invigdes den smalspåriga järnvägslinjen till Stentorp vid Västra stambanan (Hjo-Stenstorps Järnväg) och 1878 invigdes Hjo badanstalt, vilken lockade rika besökare, och Hjo fortsatte att växa även efter att Vätterhamnarna förlorat sin betydelse. 1880 hade staden 1 446 innevånare och 1910 2 268 innevånare.

Hästholmen, som var östgötasidans motsvarande hamn, har inte haft samma utveckling.

Trästaden Hjo har tilldelats Europa Nostras hedersmedalj "för det beaktansvärda bevarandet av den samlade trästaden Hjo, vilket inneburit ett bibehållande av dess särprägel och charm".

På 1870 talet anlades en vattenfontän på torget och här hämtade pigor och mamseller vatten till hushållen, utbytte nyheter och skvallrade naturligtvis i största allmänhet.
Nuvarande fontän med den vackra skulpturen – ”Kvinnan vidbrunnen” - är från 1965 – en hyllning till alla de vattenbärerskor som i ur och skur släpat hem vatten i ämbar och hinkar
till herrskapshushåll och egna familjer.

Stora torget

Ursprungliga kyrkan i Hjo kan ha uppförts någon gång vid slutet av 1200-talet eller i början av 1300-talet. Medeltidskyrkan förstördes vid en brand 1794 då endast ett fåtal inventarier hann räddas. 1799 var en ny kyrka färdigställd, men först omkring 20 år senare var inventarierna på plats. Kyrkan är mycket stilren i sin utformning. Den består av ett långhus med ett rundat kor i öster och ingång i väster. Mitt på södra sidan finns kyrktornet och mittemot på norra sidan finns sakristian. Vid en omfattande restaurering i början av 1900-talet tillkom nuvarande höga tornspira. Samtidigt tillkom glasmålningar i korfönstren, utförda av Reinhold Callmander i Göteborg.

Vättern finns ständigt närvarande i Hjo

Ett exempel på dom fantastiska husen som finns i Hjo

En sjöman älskar havets våg.
Ångaren Trafik omskrivs som "en av Sveriges bäst bevarade ångare". Det stämmer att Trafik är minimalt förändrad och ser i dagsläget praktiskt taget likadan ut som när hon först kom till Hjo 1892.

Modern arkitektur

En vacker trävilla

Tidningsredaktionens byggnad i Hjo

Här på pizzerian på stora torget finns det god mat för den hungrige.

Bisonoxar

Bisonoxe, amerikansk bison eller bison (Bison bison) är en art i familjen slidhornsdjur inom underfamiljen oxdjur. Den förekommer i Nordamerika och delas upp i två underarter: B. b. bison som förekommer på öppna prärien och B. b. athabascae som lever i skogar. Bisonoxen är nära släkt med visenten som är de europeiska motsvarigheten

Bisonoxen är ett kraftigt djur med en kroppslängd mellan 2,10 och 3,50 meter (huvud och bål). Därtill kommer en 30 till 60 cm (sällan upp till 90 cm) lång svans och mankhöjden ligger mellan 1,50 och 1,95 meter. Med en vikt som vanligen ligger mellan 350 och 900 kilogram är den det största nu levande landdjuret i Nordamerika. Den tyngsta kända individen hade en vikt på 1 700 kg. Honor är något lättare än hannar. Från uroxen skiljer den sig genom sin starkt kullriga panna, sina längre fram sittande horn, sitt större framparti samt sin tjocka och bruna hårbeklädnad, som på framparten och frambenen bildar mörk man och på huvudet lugg och skägg. Nutidens bisonoxar har jämförelsevis små horn som är utåtriktade vid basen. Skelett av forntida bison visar emellertid att bisonen tidigare hade större horn.

Bisonoxar är vanligen aktiva på dagen men de kan även vara nattaktiva. De äter huvudsakligen vid gryning och skymning. Honor och ungdjur lever i hjordar med omkring 60 individer. Ibland förekommer blandade flockar. Hannar lever annars ensamma eller i små ungkarlsgrupper. Bara under parningstiden i augusti följer de med hjorden och kämpar om en hona. Ungdjuren blir födda i våren. Efter tre år är de könsmogna.

Populationen av bisonoxe på den amerikanska prärien uppskattas till att år 1860 ha uppgått till cirka 60 miljoner djur men vid slutet av 1800-talet var arten nästan utdöd. De jagades till nära utrotning och 1894 fanns bara 800 individer kvar.

Det främsta skälet till att den okontrollerade kommersiella bisonjakten omkring 1870 övergick till systematisk utrotning var att man därmed kunde tvinga in urbefolkningarna i reservat och göra dem beroende av bidrag från den federala regeringen. Utrotningsjakten organiserades av de stora järnvägsbolagen och USA:s armé i samarbete. Järnvägsbolagen tog hand om det praktiska fältarbetet och betalade jägare för att skjuta hela hjordar till sista buffeln, oavsett om man klarade av en kommersiell hantering av dem eller ej. William Hornaday beräknade på 1880-talet att varje bisonskinn som kom ut på marknaden under de första åren av 1870-talet i själva verket motsvarade 3-5 dödade bisonoxar. Arméns ledning blockerade alla försök att den politiska vägen sätta stopp för utrotningen. Särskilt general Philip Sheridan var mycket aktiv i detta sammanhang. Även president Ulysses S. Grant gav i handling sitt stöd för denna linje under de år som blev avgörande för beståndet. Han stoppade nämligen genom s.k. fickveto en lag som godkänts av kongressen och skulle ha räddat bisonbeståndet. Den mest kände buffeljägaren var översten William Cody, mera känd som Buffalo Bill. Han lär ha skjutit 4000 bufflar på 18 månader.

Skyddszoner i Yellowstone nationalpark hjälpte arten att överleva. Idag finns troligtvis 350 000 bisonoxar. Sedan 2004 finns en bisonfarm i Novgorod, Ryssland. 2007 fanns där cirka 40 bisonoxar (American Plains).

Dessa bisonoxar lever i Bisonfarmen i Gate som ligger några mil söder om Hjo vid Vättern strand

Vad är du för en konstig prick på två ben men utan fjädrar?

Vad är du för en konstig prick på två ben men utan fjädrar?

Nja, du var inte så vacker, trevligt att ses och ha en bra dag.

Hej då och på återseende..

Skäggdopping

Skäggdoppingen har en lång kropp och en lång hals som den antingen håller rakt upp eller lutar bakåt så att den bildar en svag S-kurva. Ibland sänker den huvudet än längre bakåt och vilar det på mitten av ryggen. Som adult är skäggdoppingen 26 till 51 centimeter lång, har ett vingspann på 59 till 73 centimeter och väger ungefär 1100 gram. Den har en lång, smal och ljus näbb. I flykten ser fågeln slank och ranglig ut, den flyger med snabba, svirrande vingslag och dess stora, mörka fötter sticker ut bakom den. Könen är lika.

På sommaren är den adulta skäggdoppingen omisskänlig med sina svarta tofsar som sticker upp på huvudet och med en brunröd, svartkantad halskrage, som omsluter övre delen av halsen. Dessa huvudplymer gör att skäggdoppingen ser ut att ha ett mycket större huvud än vad den faktiskt har. När fågeln blir oroad, fäller den dock in plymerna. Kinden är vit, den har ett svart tygelstreck och mellan den svarta pannan och näbbroten är den ljust gul. Framsidan på halsen, bröstet, magen och undergumpen är vit. Nacken, baksidan av halsen, ryggen och övergumpen är mörkt svartbruna. Kroppssidorna är ljust gråbeigea.

På vintern ter den sig ljusare än på sommaren trots att den enda skillnaden i fjäderdräkt är att den saknar sina huvudplymer och att näbben är ljusare. En simmande skäggdopping har om vintern en mycket spetsig, toppig huvudprofil. I flykten skiljer man den från exempelvis gråhakedopping genom att den är ljusare, har vitt över ögat, svart tygelstreck och har ett vitt längsgående band på vingens övre sida närmast kroppen.

Skäggdoppingen har vidsträckt utbredning och den återfinns i stora delar av Palearktis, på ett antal platser i Afrika, främst i södra och östra Afrika, i Australien och på Nya Zeeland. Merparten av världspopulationen är flyttfåglar, men de flesta är kortflyttande.

Skäggdoppingen häckar idag ganska allmänt i sjöar från norra Uppland och söderut. Den häckar också i vikar längs med hela Östersjökusten, ända upp till Bottenviken, vilket är skäggdoppingens absolut nordligaste häckningsområde i hela världen.

Skäggdoppingens utbredning i Sverige har fluktuerat. 1858 skrev Sven Nilsson att den främst förekom i södra Sverige och att den förekom sällsynt i mellersta Sverige så långt norr ut som till Östergötland.[2] 1926 skrev Alfred Brehm att "skäggdoppingens utbredning i Sverige har under de senaste femtio åren avsevärt utvidgats" och han skriver att den vid denna tid häckade så långt norr ut som Gästrikland.[3] Einar Lönnberg spekulerade i början av 1900-talet om att denna ökning i Sverige och i andra västeuropeiska länder berodde på att det under 1860-1880 i södra Sibirien och Turkestan torrlades ett stort antal sjöar. Lönnberg tar i sammanhanget även upp ökningen av brunand och vigg som skedde under samma period.Idag minskar dock populationen av skäggdopping i Sverige

Skäggdoppinghona med två ungar

Skäggdoppingarna är fotograferade  dag  i Karlsborg

Storskrake

Sovande Storskrakhonor i Vättens vatten vid Karlsborg
Fotograferad i dag

Storskraken är stor och lång med en längd på 58–68 cm, ett vingspann på 78–94cm och en vikt på 1 200–2 000 gram. Den har lång hals men drar ofta in halsen när den simmar varför den då ser korthalsad ut.

I flykten påminner den mer om lom eller dopping än om andra änder med sin långa utsträckta hals, raka flyktbana och grunda, snabba vingslag.

Näbben är lång, smal, rund, röd och övre näbbhalvan har en nedåtböjd svart liten krok i spetsen. Näbben har lameller i form av sågtänder, som åtminstone i överkäken är riktade bakåt. Den utgör ett mycket kraftigt griporgan som är lämpligt att ta tag i och hålla fast små fiskar med.

Den adulta storskrakshanen i praktdräkt har mörkgrönt huvud, svart rygg och nästan vita vingar. De undre kroppsdelarna är vita med en laxrosa anstrykning under vintern och början av våren. Den adulta honan har rödbrunt huvud, vit haka, askgrå ovansidan och vit undersida. Huvudets nackfjädrar är mer eller mindre förlängda och honan har mycket längre nackfjädrar än hanen. Juvenilen påminner om honan men har mindre nacktofs och lusa ansiktsteckningar

I Sverige är den spridd över hela landet, talrikast i östra skärgården. I de flesta områden i Sverige är storskraken en flyttfågel men den övervintrar ofta på östkusten söder om Stockholm så länge Östersjön inte fryser till helt. Annars övervintrar många av de svenska storskrakarna på västkusten, i Danmark, Tyskland, Polen och i Nederländerna.

Karlsborgs fästning

Då Sverige förlorat Finland 1809, blev Östersjökusten mera utsatt än tidigare. Militärt bedömde man att en fiende inte skulle kunna hejdas vid kusten utan skulle efter fördröjande strider kunna slås inne i landet, enligt den så kallade centralförsvarsidén. Från början planerades operationsfästningar vid Askersund och Jönköping samt en depåfästning vid Vanäs udde på Västgötasidan av Vättern men endast den sista blev verklighet. Vid ett senare tillfälle togs beslut att centraldepån också skulle vara operativ fästning, och den skulle inrymma både garnison, förråd och "borgarkvarter".
Meningen var att regering och centrala ledningsfunktioner i händelse av anfall mot riket skulle dra sig tillbaka till denna fästning mitt i landet. Även Riksbankens guldreserv skulle skyddas i fästningen under orostider.

Fästningen, som hade en planerad byggnadstid på 10 år, började byggas 1819 enligt en av riksdagen då beslutad försvarsplan, och det ursprungliga namnet var Vanäs fästning. Platsen föreslogs av generalen och viceamiralen Baltzar von Platen i samband med byggandet av Göta kanal, som påbörjades i Forsvik, sju kilometer nordväst om Vanäs och var en av förutsättningarna för en central fästning. Platsen ansågs lättförsvarad då den triangelformade Vanäs udde gör att fästningen får två sidor mot Vättern.
I mitten av 1830-talet var befästningarna mot sjösidan i stort sett klara, och arbetet på slutvärnet kunde börja. År 1832 blev också Östgötadelen av Göta kanal klar, Västgötadelen hade slutförts redan 1822. Vid en inspektion av kung Karl XIV Johan 1832 lades grundstenen för huvudporten, Götiska valvet, samt ändrades fästningens namn till Karlsborgs fästning.

Längs udden löpte en sandås, och under de första 15 åren bestod arbetet i att skyffla denna sand ut till de cirka 5 kilometer långa försvarsvallarna mot fästningens sjösidor, samt att bygga utskjutande kaponjärer, varifrån man skulle kunna skjuta längs med vallarna. Nedanför de fem km långa grusvallarna och mellan kaponjärerna ett så kallat stormhinder bestående av en kalkstensgrund. Ovanpå grunden ett järnstaket bestående av cirka fyra meter långa upprättstående, smidda och spetsade järntenar. Dessa smiddes i en hytta vid Igelbäcken cirka 10 km norr om fästningen. Totalt gick det åt cirka en miljon ton sand för vallbygget. Under åren 1827-1830 arbetade cirka 2000 personer på anläggningen.

År 1831 flyttade fästningens första garnison in. Det var ett kompani ur Göta artilleriregemente som flyttade från Varbergs fästning, vilken då upphört som aktiv befästning.

Då det fientliga huvudanfallet på Karlsborgs fästning förväntades komma från landsidan, krävdes omfattande befästningarbeten för att möta hotet. Från början planerades ett vanligt försvarsverk med bastioner, men chefen för byggnadsarbetet, löjtnant Johan af Kleen vid Fortifikationen, fick efter en studieresa i Europa andra idéer. Af Kleens framlagda förslag till ny landfront år 1835 innebar att Vanäs udde genom ett slutvärn skulle skäras av från strand till strand längs sin bas. Slutvärnet, bestående av två våningar med kanoner placerade i kasematter, skulle stödjas av vallgravar, bastioner, kurtiner, och kaponjärer. Det var ett sinnrikt system som skulle skapa ett djupförsvar framför slutvärnet. Det långa raka värnet avslutades i de yttre ändarna med korta värn, vinklade inåt. För att kunna bestryka murarna uppfördes ett runt torn i vardera vinkeln, samt ett torn på mitten. Dessa torn fungerade som kaponjärer.

Förslaget godkändes och resulterade i fästningens mäktiga 678 meter långa slutvärn. Anläggningen, som är en av Europas längsta byggnader, började byggas 1844 och var färdigbyggt 1866.Då var 263 kanoner riktade mot fronten,och fästningen var planerad att bemannas med mellan 6000 och 8000 man. Byggnadens tak, det så kallade fredstaket, skulle också kunna tas bort och göra det möjligt att använda det övre våningsplanet som ett öppet batteridäck. Väggarnas tjocklek är 2-3 meter på "krigssidan" mot söder, men betydligt tunnare åt norr, in mot fästningen.

Slutvärnet är huvudsakligen uppfört i kalksten från Omberg, vilken skeppades över från Borghamn med båt. All sten höggs för hand med primitiva verktyg och slipades med sand och vatten för att få en slät yta.[4] Arbetsstyrkan var brokigt sammansatt. Den bestod periodvis av indelta soldater, som under den ljusa årstiden sändes till arbetskommendering på Karlsborg. Många från den omkringliggande landsbygden tog också frivilligt arbete här, särskilt i samband med missväxtår. I båda dessa kategorier fanns skickliga hantverkare. Dessutom fanns tvångskommenderade personer med brottslig bakgrund, lösdrivare och fångar. De organiserades under militära former mellan åren 1826 - 1885 i en särskild styrka som först kallades Pionjärkåren, därefter Kronoarbetskåren och slutligen Disciplinkompaniet. Vaktpersonalen bestod av indelta soldater från olika delar av landet.

Då slutvärnet byggts färdigt 1866 hade anläggningen spelat ut sin roll som operativ fästning, och man insåg att den aldrig skulle kunna spela någon avgörande roll i ett krig. De planerade bastionerna framför slutvärnet slopades och i stället beslöt man att bygga enklare lösningar, främst av kostnadsskäl men också då man ville få anläggningen färdigbyggd så snart som möjligt. Lösningen blev två mindre värn, så kallade blockhus, framför huvudvallen. Utskjutande kaponjärer kunde också skjuta längs med huvudvallens grav. För att föra ut trupper till olika platser på huvudvallen under strid byggdes täckta gångar, poterner, inne i vallarna.

År 1870 var Karlsborgs fästning i fungerande skick men först 1909, efter 90 års byggnadstid, förklarades den vara helt färdig.

Den långa byggtiden gjorde att ett antal faktorer ändrade sig, vilket förändrade förutsättningarna för fästningen.

• Ångmaskinen, vilket möjliggjorde snabbare förbindelser med ångbåt och järnväg än vad segelfartyg och hästskjuts kunde erbjuda. En resa Stockholm - Göteborg med diligens tog på 1830-talet cirka en vecka.[5] De nya förutsättningarna möjliggjorde ett strategiskt tänkande där man snabbt kunde mobilisera en armé och förflytta den mot en anfallande fiende.
• Utbyggnaden av det elektriska telegrafnätet. Detta innebar en snabbare kommunikation och längre förvarningstid, än det tidigare kommunikationssättet med hästkurir, där en ritt mellan Stockholm och Göteborg tog två dygn.
• Vapenteknikens utveckling. Artilleripjäser som konstruerades på 1880-talet kunde med lätthet skjuta igenom de 3 meter tjocka kalkstensmurarna på fästningen.[4] Räckvidd och precision hade också ökat då räfflade eldrör börjat användas. Då Vaberget cirka fem kilometer från Karlsborg skulle vara ett hot om det utnyttjades av en fiende, byggdes Vabergets fästning här med ny teknik då befästningsanläggningen, för första gången i Europa, mellan åren 1888-1909 sprängdes direkt ut ur berget.
• Omflyttning av befolkningen. I början av 1800-talet var huvuddelen av Sveriges befolkning sysselsatta i jordbruket och Västergötland, närmast fästningen, hörde till landets folkrikaste trakter. Detta förändrades med industrialismens genombrott vilket medförde en kraftig inflyttning till städerna.
• Förändrad strategi. Under Krimkriget 1853-56 seglade en engelsk-fransk örlogseskader in i Östersjön och angrep ryska positioner, bland annat på Åland. Ryssland tvingades slutligen att göra Åland till demilitariserad zon. Detta innebar att hotet mot Sverige minskade och insikten om att Ryssland, med hjälp av rätt allierad, kunde besegras. Det ökade självförtroendet ersatte det tidiga 1800-talets uppgivna stämning, och under senare delen av 1800-talet byggdes en serie befästningar runt Stockholm, med en vilja att snabbt möta ett angrepp i stället för den tidigare taktiken att dra sig tillbaka och kraftsamla inne i landet.

Invid fästningen har samhället Karlsborg, före 1832 kallat Rödesund, vuxit upp. Det var allra först en marknadsplats, och efter 1819 blev det bostadsområde för personal vid fästningens verksamheter och växte upp till en tätort, mycket tack vare Göta kanal som går genom samhället.

Sedan fästningen utgick ur krigsorganisationen vid försvarsbeslutet 1925 har Karlsborgs garnison, (vid sidan om Bodens garnison), i stället verkat som en av landets största utbildningsgarnisoner. Sedan 1984 finns Livregementets husarer (K 3) här, Fallskärmsjägarskolan och Försvarsmaktens överlevnadsskola. På fästningsområdet finns också specialförbandet Särskilda operationsgruppen (SOG) inrymt.

Sedan 1935 är Karlsborgs fästning statligt byggnadsminnesmärke och förvaltas av Statens fastighetsverk. Ett antal av byggnaderna inne på fästningsområdet är ombyggda, med bibehållen exteriör, och hyrs ut till civila hyresgäster.

Bilderna tagna den

Hamnen i Hjo

Hjo som ligger vid Vätterns västra strand har en livlig hamn under sommaren. Hamnen har fått stor uppmärksamhet och har erhållit utmärkelsen Blå Flagg. Utmärkelsen delas ut till de hamnar och stränder som uppfyller ett antal kriterier som rör vattenkvalitet, säkerhet, service och miljö. Så fort man stiger i land har man nära till hamnservice, sikrökeri, simbassäng, matserveringar och dessutom en vacker stadspark som kan stoltsera med både minigolf och tennisbana. Hamnen ligger i Hjo centrum vilket gör att livsmedelsbutiker, apotek, vårdcentraler och annan service finns nära. I hamnen finns det 216 fasta båtplatser och 13 gästhamnsplatser. Gästhamnen är öppen mellan den 16/5 och 13/9.

Här finns också Moster Elins glassbar med en fantastisk glassutbud för alla smaker.

Vättensnipa

Den vackra hamnen i Hjo

En ung sädesärla njuter av hamnlivet

Moster Elins glassbar

Brahehus

Bilderna tagna den 12 juli 2014

Tre kilometer norr om Gränna ligger ruinen av Brahehus. Per Brahe d.y.(1602-1680) lät påbörja bygget av Brahehus 1637, men arbetet blev inte klart förrän i mitten av 1650-talet. Byggarbetet försvårades av att byggmaterialet, som mest bestod av sten, måste forslas uppför det branta berget. Ursprungligen var Brahehus tänkt som ett änkesäte åt Brahes maka Kristina Katarina Stenbock, men eftersom hon avled 1650 användes byggnaden istället för inkvartering av Brahes gäster.
När byggnaden stod färdig bestod den av en hög huvudbyggnad vid klippranden ner mot Vättern och två fyrkantiga hörntorn. Från Brahehus hade man då - och har än idag - en milsvid utsikt över Vättern, Visingsö och Gränna.

Efter Per Brahes död 1680 tömdes Brahehus på inredning och strax därefter drogs grevskapet in till kronan under Karl XI:s reduktion. På hösten 1708 utbröt en brand i grannbyn Uppgränna och elden spred sig även till Brahehus, som brann ned till grunden.

Brahehus ligger på 270 meters höjd över havet, 180 meter över Vättern, vilket är en av Sveriges största höjdskillnader mot en större sjö eller ett hav med utsikt över detsamma. Sveriges högst belägna motorväg, den så kallade Vätterleden (E4) går strax öster om Brahehus.
Brahehus ligger idag vid motorvägen och där finns också en mycket välbesökt rastplats, restaurang och bensinstation med utsikt mot Vättern och Visingsö. En restaurering av ruinen skedde 2011-2012.

Per Brahe d. y (1602-1680) 

Alvastra kloster

Samtliga bilder är tagna
den 12 juli

Alvastra kloster är ett före detta cistercienskloster beläget vid Ombergs fot i Västra Tollstads socken i Ödeshögs kommun. Det grundades 1143 av munkar från det franska klostret Clairvaux och var tillsammans med Nydala kloster det första cisterciensklostret i Norden. Alvastra kom i sin tur att grunda munkklostren Varnhem, Julita och Gudsberga och Alvastras abbot fungerade dessutom tidvis som faderabbott åt nunneklostren Askeby, Vreta och Riseberga. Klosterlivet varade utan kända avbrott tills klostret upplöstes omkring 1530 i samband med reformationen. Numera finns bara ruiner kvar av kyrkan och de övriga klosterbyggnaderna.

Enligt Exordium magnum var det Ulvhild Håkansdotter, maka till kung Sverker den äldre, som bjöd in Alvastramunkarna till Sverige, och detta passade alldeles utmärkt in i Bernhard av Clairvaux' strävan att sprida cisterciensorden också till det kalla och avlägsna Norden[2]. Enligt biskop Brask tillhörde den åt munkarna skänkta marken vid Alvastra Sverkers morgongåva till Ulvhild, men det är oklart vilken roll kung Sverker hade vid grundandet av klostret. Medan Exordium magnum bara nämner hans drottning som initiativtagare så anger ett dokument från det danska klostret Vitskøl både Ulvhild och Sverker som grundare.
Hursomhelst så tiger källorna om varifrån Ulvhild och, om han nu var inblandad i det hela, Sverker fick idén ifrån att grunda Nordens första cistercienskloster. Klart är att både Alvastra och det samma år som detta grundade kloster Nydala låg i dåvarande Linköpings stift, där Gisle var biskop. Denne Gisle var närvarande vid synoden i Lund 1139 , vilket även ärkebiskopen Eskil och den påvliga legaten Theodignus var. Det är troligt att Theodignus informerade och talade gott om cisterciensorden inför de församlade och en teori är att antingen Eskil eller Gisle sedan påverkade kungaparet till att bjuda in cisterciensmunkar till Sverige. Enligt ordensreglerna var i vilket fall som helst biskop Gisle tvungen att godkänna alla klostergrundande i sitt stift och han var själv initiativtagare till grundandet av Nydala.
1143 begav sig i alla fall ett antal munkar tillsammans med ett antal lekbröder iväg från det franska klostret Clairvaux och någonstans i Sverige delade sig sällskapet i två mindre, där det ena begav sig till Nydala och det andra till Alvastra. Enligt Exordium magnum blev Bernhard av Clairvaux innan avfärden uppvaktad av några munkar som hade utsetts till att fara iväg och grunda ordens hittills nordligaste kloster. Munkarna, däribland den blivande Alvastraabboten Gerhard, klagade och grät och bad om att få stanna kvar. Bernhard befriade dem inte från sitt uppdrag men lovade Gerhard att han en gång skulle få återvända till Clairvaux och dö där, vilket han slutligen också gjorde 1193 efter att ha varit Alvastras abbot i 40 år.
I likhet med andra cisterciensabbotar hade Alvastras abbot skyldighet att delta i det årliga generalkapitlet i Cîteaux, men det stora avståndet gjorde att detta tog både oproportionerligt stor tid och kostnad i anspråk. Av denna anledning gjordes 1217 ett undantag för Alvastra och övriga kloster i Sverige och Norge, så att de hädanefter bara behövde deltaga på vart femte generalkapitel.

Området kring Alvastra hade varit kontinuerligt bebott sedan stenåldern och låg inte avsides och så långt från annan bebyggelse som cisterciensordens regler egentligen rekommenderade. Det fanns dock inga byggnader vid platsen och provisoriska sådana var tvungna att uppföras redan innan munkarna anlände. Förmodligen påbörjades bygget av klosterkyrkan direkt efter munkarnas ankomst. eftersom denna helt naturligt räknades som klostrets viktigaste byggnad. Skickliga stenmästare fanns med i konventet som lämnade Clairvaux och någon av munkarna eller lekbröderna fungerade som arkitekt. Byggfolk från trakten var med vid arbetet och det de lärde sig av munkarna kom sedan att tillämpas bland annat i Heda kyrka i närheten av Alvastra.
Kung Sverker den äldre blev mördad 1156 i närheten av Alvastra och fick förmodligen inte långt därefter sin grav i det påbörjade kyrkbygget. Klart är i alla fall att kyrkan tjänade som begravningskyrka åt Sverkerätten i början av 1200-talet. Klosterkyrkan invigdes 1185 och var troligen färdigbyggd då. Bygget på de övriga klosterbyggnaderna fortsatte emellertid och innan de blev klara levde munkarna i tillfälliga byggnader av trä. En annan viktig person som blev begravd i klostret var Alvastramunken Stefan som utsetts till Sveriges första ärkebiskop 1164 men som mot slutet av sitt liv återvände till Alvastra och dog där samma år som kyrkan invigdes.
Redan 1150 hade klostret så många munkar att det kunde bilda sitt första dotterkloster och initiativtagare till grundandet var Sverker den äldre och drottning Ulvhild. Ett antal munkar, troligtvis 12 om man följde normen, skickades ut under ledning av abboten Henry, som varit en av de munkar från Clairvaux som varit med vid grundandet av Alvastra 1143. De slog sig först ned på ön Lurö i Vänern, men efter att både denna lokal och den efterföljande vid Lugnås i Kinne härad visat sig olämpliga för ändamålet slog de sig slutligen ned i Varnhem.
Grundarkonventet för Alvastras andra dotterkloster lämnade Alvastra 1160. Munkarna slog sig först ned i Viby men flyttade någon gång mellan 1174 och 1185 till Saba, som också kom att kallas Julita. Klostrets första abbot var Robertus, som senare blev biskop i Västerås stift.

Vid mitten av 1300-talet finns en hel del anknytningar mellan Alvastra kloster och den heliga Birgitta och hennes orden. I början av 1340-talet genomförde Birgitta och hennes make Ulf Gudmarsson en vallfartsresa till den helige Jakobs grav i Santiago de Compostela. Efter denna resa bestämde de sig för att leva klosterliv var för sig och Ulf drog sig tillbaka till Alvastra som låg nära hans gods Ulvåsa[. Han dog i Alvastra 1344 och begravdes där i ett eget kapell. Samma år flyttade Birgitta in i ett hus i närheten av Alvastra klosterområde och där stannade hon tills hon begav sig av till Rom 1349. Hon blev vän med klostrets subprior Peter Olofsson, som efter viss tvekan tog sig an uppgiften att nedteckna hennes uppenbarelser på latin under hennes vistelse vid klostret. Efter hennes diktat skrev han också ned Birgittinordens första regelverk, Regula Sancti Salvatoris. Efter Birgittas död 1373 skrev den nu till prior avancerade Peter Olofsson hennes levnadsbeskrivning tillsammans med en sekulär präst med samma namn, och denna text tillsammans med deras vittnesmål inför den Romerska kurian kom att bidraga starkt till att Birgitta helgonförklarades 1391.

Från Birgittas uppenbarelser finns en uppgift som ger oss möjlighet att åtminstone ange ett minsta antal munkar som fanns i klostret precis innan digerdöden nådde Sverige 1350. Här anges nämligen att Birgitta, som då redan hade rest utomlands, hade en syn som avslöjande vilka munkar som dog i pesten och i vilken ordning. Dessa var 33 till antalet och genom att lägga till de kända klosterinvånare som bevisligen överlevde kan man sluta sig till att klostret hade minst 41 invånare vid denna tid En annan olycka som drabbat klostret är bränder. Två sådana är kända från källorna varav den första ägde rum 1312 och ödelade klostret helt. Den andra ägde rum 1415. Denna brand ska ha startat i abbotthuset för att därifrån sprida sig till stora delar av klosteranläggningen.

Förutom digerdöden så påverkade även en annan stor världshändelse Alvastra under 1300-talet, nämligen den stora schismen. 1380 skickades nämligen munken Johannes av Chassignolle ut från det Avignontrogna Clairvaux till de nordiska länderna för att samla in kontributioner för 1379 och för att visitera klostren. Han stötte dock på motstånd från den uppenbarligen Romtrogna abboten Matteus Knopp i Alvastra. Matteus vägrade att betala ut något till munken och fördrev honom dessutom från Alvastra efter att dessförinnan ha fråntagit honom den summa som Alvastras dotterkloster Julita redan hade betalt ut till honom. Detta handlande ledde till att abboten i Clairvaux gav abbotarna i Esrum och Varnhem i uppdrag att se över ärendet och de fick tillåtelse att ge Alvastraabboten ett lämpligt straff om det skulle visa sig nödvändigt. Detta ansåg de och Matteus Knopp avsattes i april 1381 och blev dessutom exkommunicerad. De nordiska cisterciensernas Avignontrogna hållning varade dock inte länge till.
Omkring 1486 grundade Alvastra sitt tredje och sista dotterkloster i Husby socken i norra Dalarna, och detta var ett av de sista cisterciensklostren som grundades i Europa före reformationen. Abbot Magnus av Alvastra gav det nya klostret namnet Gudsberga, Mons Domini, och Alvastramunken Staffan blev utsedd till dess första abbot.

I takt med reformationens framåtskridande i Sverige på 1520-talet blev det på grund av diverse bestämmelser svårare och svårare för klostren i Sverige att fortsätta sin verksamhet. Bland annat bestämdes det vid riksdagen i Västerås 1527 att Sveriges kloster hädanefter skulle förvaltas av lekmän och Gustav Vasa utlovade skydd åt de munkar som bestämde sig för att lämna sina kloster. 1529 avgick Alvastras sista abbot på grund av sjukdom och kom nu att istället förvaltas av riddaren Nils Svensson. Visserligen tvingades inte munkarna att lämna klostret utan Nils Svensson skulle sörja för deras uppehälle, men förhållandena ledde dock ändå till att samtliga munkar lämnade klostret inom ett par år.

När klostret väl hade övergivits hände det som hände med så många andra cistercienskloster efter reformationen: Man började använda klostret som stenbrott. Det började 1544 med att sten från klosterbyggnaderna användes vid byggandet av Vasaslottet Vadstena slott och fortsatte på 1570-talet då Per Brahe d.ä. använde material från klostret vid uppförandet av sitt slott på Visingsö. Johan III klandrade Brahe för detta och hade planer på att rädda åtminstone kyrkan och omvandla den till en sockenkyrka. Av detta blev dock intet utan kyrkan och de övriga klosterbyggnaderna tilläts förfalla ännu mer. 1567 hade dessutom klosterkyrkan bränts under Rantzaus räd i Östergötland. 1797 försökte Hjo stad få tillstånd till använda sten från ruinerna vid uppförandet av sin stadskyrka, men denna begäran avslogs.

Först på 1600-talet tillkom de första kända avbildningarna av klostret. Först ut var Mathias Palbitzki, som ägde Alvastra och utförde diverse avbildningar av ruinerna mellan 1653 och 1677. Dessa avbildningar kompletteras av en teckning av Elias Brenner från 1670 och avbildningen av Erik Dahlbergh i Suecia antiqua et hodierna omkring 1700.
De första undersökningarna av ruinerna genomfördes mellan 1826 och 1829 under ledning av Leonard Rääf  och vid denna tid fanns två ugnar på området i vilka man bränt kalk från klostret i drygt 50 år. Rääf hade varit en varm förespråkare för fornminnesvård men ännu i mitten av 1800-talet drevs rättsprocesser mot markägaren och andra personer vilka använt klosterruinerna som stenbrott.

Mellan 1921 och 1955 ägde de hittills största och mest omfattande utgrävningarna av Alvastra kloster rum, först under ledning av Otto Frödin och efter dennes död 1953 av Ingrid Swartling. Arbetet utfördes dels av studenter i konsthistoria och arkeologi, dels av grovarbetare under ledning av Frödin själv eller någon annan erfaren arkeolog[.