Lucka 20

Lucka 7

Hönsalottas luffarmuseum

 Ett besök på Hönsalottas luffarmuseum i Boda Glasbruk är alltid en upplevelse. Jag vet inte hur många gånger jag besökt museet men det är definitift tvåsiffrigt och varje gång lär man sig något nytt. Det inleds med att museets ägare och grundare Göran Johansson alias Snacke Per berättar om glasets historia. För Hönsalottas är inte bara ett luffarmuseum utan även ett unikt glasmuseum.

Därefter berättar Stig "Alex" Axelsson om sin fars kusin, Reinhold Larsson som kallades Kosta-Lasse (1913-1993). Kosta Lasse var en allkonstnär som tillverkade både det ena och andra han målade tavlor, snidde träfigurer, var skärslipare mm. Det han inte kunde var inte värt att kunna. Han har målat världens största luffartavla som finns att se på museet och berättelsen bakom den är oerhörd färgstark. Den får man berättat om man besöker museet eller läser den nyuppkomna boken som Göran Johansson skrivit om luffarepoken. "Luffarnas liv & leverne"  (2017). Är duintresserad av boken kan den beställas via 070-8242470

Musiken har en framträdande plats under föreläsningarna Oftast är det Stig "Alex" Axelsson och Nanna Elverhoej som står för det musikaliska men ibland kommer även andra artister in. Man märker att det musikaliska uppskattas av besökarna. Sen serveras en stor luffarbuff'e med massor av godsaker på bordet.

Därefter berättar Göran Johansson om luffarepoken som varade mellan 1885-1957 och det är inte för att att det inte fanns vandrande människor innan och efter dessa år. 1885 infördes en strängare lösdriverilag och 1957 infördes sociala reformer som gjorde livet lättare för luffarna. Med stor berättarglädje och entusiasm skildrar Göran dessa människors liv och verksamhet. Han berättar om trådtjack, luffarna som målar tavlor i rasande takt och andra spännande historier. Namn som  Lill-Sven, Höganäs Långe, Målarn Erik Öland Andersson, Kosta-Lasse, Hönsalotta, Björnjägaren. och många fler passerar revy i museet. Över 500 luffartavlor och tusentals trådtjack och allt i original kan ses i museet

Föreläsningen avslutas med kaffe med världens godaste ostkaka sylt och grädde. Evenemanget tar en fyra fem timmar men denna tid flyger fram. Allvar, kunskap blandas med skratt och en hel del bus som gästerna uppskattar. Jag är jättestolt över att vi har en sådant unikt museum i min hemkommun Emmaboda.

Göran Johansson berättar om glasets historia. Här med en fyllehund

Här visar han upp en fyllekaja

Stig "Alex" Axelsson berättar om sin släktning Kosta Lasse

Stig "Alex" Axelsson och Nanna Elverhoej 

Boksläpp i Boda Glasbruk

Var på en trevlig boksläpp för Göran Johanssons nya bok om Luffarepoken.Tack för en trevlig eftermiddag med god mat o fika.
Göran uppmärksammade fyra personer som betytt mycket för att vi har Hönsalottas museum i Boda Glasbruk i Emmaboda kommun. Göran med blommorna delade ut varsin bok till dessa betydande personer. Mats Karlsson VD för EMFAB= Emmabodas kommuns fastighetsbolag, Jan-Olof Jäghagen (S), Bildningsnämndens ordförande och Bodabruksbo, Peter Lejon, som en gång skrev det medborgarförslag som ligger till grund för både Hönsalottas luffarmuseum och The Glass Factory och Ann-Ann-marie Fagerström (S) Emmabodas kommunalråd som har varit drivande av utvecklingen i Boda Glasbruk. Utan dessa hade vi inte haft en bokreleaseparty i Boda bruk i dag.
Vill ni beställa boken eller komma i kontakt med Göran Johansson gå in till hemsidan http://www.luffarmuseum.se/ Där hittar ni allt ni behöver veta om detta fantastiska museum.

Lucka 7

Årets Kulturstipendier utsedda

Bildningsnämnden beslöt på torsdagen att årets kulturstipendium på 20 000 kronor går till den 15-åriga violinisten Thea Fritsche från Eriksmåla.
Bildningsnämndens hedersomnämnande går till Maja Heuer, museichef på The Glass Factory i Boda glasbruk; en verksamhet som nyligen fick Alsbopriset
Ett sort grattis från mig

Femåringar lär sig lokalhistoria med glas och betong

Under ett år har alla femåringar i förskolorna i Emmaboda kommun arbetat med temat Barnens relation till sin bygd och plats. Resultatet kommer att visas i utställningen Spår av glas och betong på Centrumtorget den 11 juni.

Projektet tog sin början i besök på The Glass Factory i Boda Glasbruk. Femåringarna skulle få en känsla för glaset som material och vilken betydelse det har för Emmabodas identitet. De fick prova blåsa glas och alla barn fick glasbitar med sig som de sedan använde i betonggjutningarna.

- Barn vill veta varför det är som det är. För oss vuxna är många saker självklara men barnen vet inte vilken betydelse glasbruken haft på trakten. Denna kunskap leder till en respekt och stolthet för sin historia, säger Anna Rosén, ateljerista inom förskolans resursverksamhet team 18.

Anna Rosén har en bakgrund som etnolog och i rollen som ateljerista arbetar hon med estetiska lärprocesser i enlighet med den italienska filosofin Reggio Emilia. Museipedagog Helen Eklund från The Glass Factory har varit behjälplig i projektet. På utställningen kommer 42 föremål att visas, bland annat tolkningar av ER-sjön, Bjurbäcken, en piratbåt och en myrstack.

- Vi har vernissage den 11 juni, klockan 10 på Centrumtorget. Veckan efter ska Spår av glas och betong visas på Emmaboda bibliotek. I september sätts den upp på The Glass Factory, säger Anna Rosén.

Bröderna Rongedal i Algutsboda kyrka

I dag gav bröderna Rongedal tillsammans med olika lokala körer en fantastisk konsert i Algutsboda kyrka. Konserten var arrangerad av Rotary i Emmaboda kommun och det var en välgörenhetskonsert där insamlingen gick oavkortad till organisationen Shelterbox. Dom tillhandahåller nödbostäder och förnödenheter för att stödja samhällen runt om i världen som har drabbats av katastrofer och humanitära kriser.  Även samhällsföreningarna i Broakulla, Eriksmåla/Åfors och Boda Glasbruk fick en donation. Över 400 åskådare var på plats i kyrkan.

Man är glasare i blodet, men man är mer som människa än sitt jobb

I oktober 2012 kom beskedet. Glasbruken i Åfors (Grundad 1876) och Orrefors (Grundad 1898, kunglig hovleverantör) skulle läggas ner den 11 juni 2013. I takt med höstmörkret spred sig ett tungt svårmod över glasriket. Arbetskamrater fick gå hem. De som inte blev uppsagda flydde det sjunkande skeppet. Ugnarna kallnade. Hur skulle man orka?
Åforsteatern löste situationen på sitt vanliga sätt:
Genom att spela teater och allmänheten bjöds in på en föreställning i The Glass factory i Boda Glasbruk. Åhörarsalen var sprängfylld av publik och extra stolar fick bäras in. Slutorden som framfördes av Anders Andersson handlar om Åfors och om Glasriket.

"1987 var det kris, Åfors skulle mer eller mindre läggas ner. Då blev vi räddade så att säga i sista minuten.
Ny ägare, ny VD kom och inspirerade oss.
TUT TUT, full fart framåt
Full fart i fabrikerna. Och vet ni? trots att vi nog jobbade hårdare än nånsin förr var det roligt.
Man minns denna tid med glädje,trots det tuffa tempot.
Vi trodde på nåt, Man satsade på nya och gamla formgivare. Man experimenterade- det var liv och fart
Det hände, vi syntes, vi trodde.

ja, sen kom den stora fusionen, synergieffekter eftersträvade och dom första som fick känna på att bli"synergerande" var Johansforsarna.
Sen snurrade det på. Ägare skiftade. VD:are kom och gick. På slutet av den tid var vi danskägda var det kris igen
Sandviks glasbruk i Hovmantorp hade redan strukit med.
Kris

Då blev vi räddade i sista sekunden igen.
Ny ägare, ny VD kom in och inspirerade oss med stora planer. Nya butiker, nya säljkanaler och nytt tänk
TUT TUT! Full fart framåt! Full fart i fabrikerna. Det blev roligt igen. Vi hade nog en framtid trots allt.

Men mycket hade ändrats.
Världen liksom förändrades, blev mera oförugsägbart. Det svängde fortare och fortare. Det som hände långt,
långt bort påverkade oss här i Glasriket. Och efter smällen 2008 lyckades vi aldrig riktig resa oss.
Vi sprang och sprang men kom aldrig riktigt ifatt.

Ändå tycker jag att all vår kamp engagerade många människor inombords och utomskärs. Allt detta lämnade ett viktigt
arv efter sig. Arvet är kämpaandan i sig- att vägra lägga sig ner och dö.
Att vägra dö inom sig som människa trots alla svårigheter.
Man är glasare i blodet, men man är mer som människa än sitt jobb"

Ur boken: Och sen då... vad händer i Glasriket.

Är det någon som är nyfiken på vilka de 20 mest välbevarade glasbruksorterna är?

Är det någon som är nyfiken på vilka de 20 mest välbevarade glasbruksorterna är? Här kommer de: Alsterfors, Strömbergshyttan, Lindshammar, Rydefors, Bergdala, Skruv, Kosta, Rosdala, Målerås, Gullaskruv, Gadderås, Flygsfors, Orrefors, Alsterbro, Pukeberg, Åfors, Boda glasbruk, Johansfors samt Björkshult och Transjö.
De har alla en äldre hyttbyggnad (utom Transjö, men de har i stället en spännande hyttruin+nyare mindre hytta) samt ett visst antal andra karaktäristiska byggnader som nästan alltid fanns på de flesta bruk under den epok då orten var till stor del självförsörjande: Olika hus som till exempel arbetarbostäder med utedass och vedförråd, tjänstemannavillor, kontorsbyggnad, disponentvilla, brandstation, jordbruksbyggnader, garage för häst/brukets lastbil, degelkross, olika sliperibyggnader, Folkets Hus, Konsum (Kooperativ affär), sågverk, vedskjul och vedplaner, tvättstuga...

Nästa grupp, som inte ligger i lika tydlig glasbruksort, med ett visst antal olika sorters byggnader som hörde bruket till (vissa ligger som en del i en annan tätort), men har bevarad hytta, är: Sandvik, Älghult, Åseda, SEA, Glödlampshyttan i Nybro, Smålandshyttan i Johansfors, Emmaboda glasverk och Nybro glasbruk. De är alla sevärda för en som gillar Glasrikets historia!

Peter Lejon, Långelycke

Fritz Kallenberg

I ett halvt sekel utgjorde hans modeller en betydande del av Bodas tillverkning. Sällan förekom han i marknadsföringsplanen då glasbruket med kollegan Erik Höglund i spetsen satsade på en egen profil. Hans otaliga serviser hamnade inte på några gallerier men de användes och såldes i miljonupplagor.

” Det är typiskt att vi skriver detta just när Fritz fått pension. Om någon formgivare fått för litet skrivet om sig i förhållande till vad han betytt är det Fritz.”

Citatet är hämtat från Bodabladet nr.1-1968 och säger en del om människan Fritz Kallenberg. Den fyrsidiga tidningen ägnas helt åt honom och gavs ut när han gick i pension.

- Han var en sådan ödmjuk person som inte ville lysa, säger Rolf Sjöqvist- släkting till Kallenberg ( samt bror till Kent Sjöqvist, redaktionsmedlem för Reflexen fd personaltidningen på Kosta Boda)

Kallenberg föddes 1902 i norska Moss och han kom som femåring till Boda. Hans pappa var glasblåsare och det var i hyttan som Fritz började som pojke. Där blev han anfångare- skulle förmodligen ha stannat kvar i hyttan om inte fönsterrutorna där glaset syrades lockade. På dem ritade han karikatyrer på sina arbetskamrater i imman.
En dag upptäcktes en av teckningarna av en person som kände igen sig själv. Brukets chef, grosshandlaren Arvid Reiner pekade på den och sa:
- Vem har gjort den här?
Kallenberg erkände och väl var det. Grosshandlaren såg en begåvning och sådana skulle uppmuntras ansåg han. Hyttan byttes ut mot lära hos gravören istället. När han graverat ett tag började han formge nya modeller därför han tyckte att de som fanns var trista. Och det fortsatte han med- från 1928 till 1967.

Inte mindre än 350 serviser formgav han. Slipade klassiker som Pompadour, MacGuirlang, Rut och den släta Gina från 1957. Den är en av världens mest sålda handgjorda servis. Flygbolaget TWA beställde 1961 35000 exemplar till deras lyxklassflighter.
Utöver det, bar ca. 4000 andra artiklar Kallenbergs signatur. De resterande 2000 var mestadels Höglunds. Och han var ju enormt produktiv…

” Kallenberg gjorde hela Bodas produktion, alla beställningar från olika företag utomlands osv. Någon ville ha den och den storleken för ett nytt vinglas, konjaksglas eller sherryglas eller vad det nu var för någonting. Han gjorde också gåvor i slipad kristall…Han fortsatte med den här typen av basproduktion, som gav de stora serierna och som fortfarande var matnyttiga- det som jag inte kunde tänka mig att ta som uppgift. Kallenbergs bit var lika viktig som någon annan, men jag var inte funtad som människa att jag hade klarat sådana uppgifter.”

Erik Höglund i Gunnel Holmérs bok ” Från Boda till New York- konstnären Erik Höglund.

När de nya formgivarna kom till Boda och Åfors på 50- och 60-talen var det till Fritz man vände sig. Det han inte visste om glas var inte värt att veta. Han kunde gravera, etsa och formgav även en del artiklar med silvermålning. Kallenberg bjöd generöst på sina kunskaper och kunde knappt slita sig från bruket.

- Kallenberg var en föreningsmänniska. En eldsjäl i Algutsboda hembygdsförening där han gjorde tekningar och fotograferade till föreningens böcker. Sedan gjorde han smidesskulpturen ”Fågel Fenix” på Algutsboda kyrkogård. Sitt sista glasuppdrag gjorde han 1976 för Kosta. En specialbeställning på 8000 numrerade ex. lagom till kungabröllopet, säger Rolf Sjöqvist.

Att skriva om Fritz Kallenberg har varit en svår uppgift. För det första dog han 1981. Sedan finns det väldigt lite skrivet om honom trots hans viktiga insats som traditionsbärare och klippa i Boda. Visserligen äger hans alster inte samma lyskraft som exempelvis Erik Höglunds och denna artikel är inte heller ett försök att placera Kallenbergs produktion i glaskonstens absoluta finrum.
Men hans minne förtjänar respekt och tacksamhet för sin generösa person samt för sin bruksproduktion. Utan den hade säkerligen inte Bodas direktör Erik Rosén inte haft tillräckligt ekonomisk täckning att våga satsa på djärv formgivning.
Tack till Rolf och Kent Sjöqvist, Thomas Andersson och Gunnel Holmér.

Björn Boode, Madesjö

Fågeln Fenix

I slutet av 1960-talet fick församlingen motta en minnesfond avsedd för konstnärlig utsmyckning av kyrkogården. År 1969 ritades ett förslag, kallat Fågel Fenix, av konstnären Fritz Kallenberg, Boda glasbruk. Konstsmedjans mästare, Axel Strömgren, hade samarbetat med Åforsgruppen i vilken bl.a. Erik Höglund ingick. Skulpturen, en förgylld staty av Fågel Fenix kom på plats år 1970, i en cirkel med liggande, stora hällar. I kväll gör skulpturen verkligen skäl för sitt namn

Elvis Presley och Erik Höglund

I de arkiv som återfinns på The Glass factory i Boda gjordes för några år sedan en märklig upptäkt; nämligen en bild där Elvis Presley poserar med ett askfat formgivet av Erik Höglund för Boda glasbruk.
Jag gick givetvis i taket, och snart insåg jag att inte ens de allra mest inbitna Presley-fansen kände till bilden. Jag började forska i ämnet och ett spår var att Presley agerat reklampelare för Boda. Men Presley gjorde aldrig reklam... Så hur hängde det ihop?
Det var tydligt att bilen var från tidigt 1960-tal och glas av Erik Höglund var populärt i USA efter hans succéutställning på Manhattan under sent 1950-tal. Var det möjligt att Presley gjort ett undantag? Och hur kunde det i så fall vara så okänt? För Presley-fansen är ingenting som rör ikonen oväsentligt.
Det blev tre artiklar i Barometern, och här följer den avslutande. Artikelsviten spreds över landet och nådde även USA, och det var inte utan belåtenhet som detta kunde publiceras på Emmaboda-sidorna. Det stora möter det lilla - sådant tycker vi om.
I artikeln nämns även andra bilder, men de har vi inte längre tillgång till i acceptabel upplösning.

Peter Lejon, Långelycka

Peter Lejon/Långelycke
_____________

Boda glasbruk/Stockholm · Minns du vår historia om bilden där Elvis Presley håller i ett Erik Höglund-askfat tillverkat på Boda glasbruk? Nu visar det sig att Presley inte var den ende celebriteten som fick Höglundglas.

I januari i år kunde vi berätta att studiobilden av Elvis Presley som poserar med ett askfat av Erik Höglund togs 1963, och det var Presley-kännaren Anders Johansson i Emmaboda som hjälpte oss att få svar, bland annat genom kontakt med Presleys styvbror Rick Stanley.
Finns sannolikt på Graceland

Frilansjournalisten Bo Hanson, som bland annat jobbade på uppdrag från Allers, ordnade mötet med Presley och då överlämnade han också ett askfat som formgivits av Erik Höglund för Boda glasbruk. Av allt att döma finns askfatet i dag i samlingarna i Presleys hem Graceland i Memphis, Tennessee.

Nu kan vi tack vare Bo Hanssons son, Lasse Hanson som jobbar på Sveriges Radio i Stockholm, redogöra lite utförligare kring omständigheterna.

–Pappa reste under många år världen runt tillsammans med fotografen Roland Palm. Resorna tog ungefär tre månader och sedan tillbringade de resten av året med att färdigställa materialet, säger Lasse Hanson.

Förre Expressen-journalisten Börje Lundberg berättar i sin bok ”Elvis – Kung av Sverige” om mötet. Där framgår att jakten på Presley inleddes i New York. Det verkade först omöjligt att komma i hans närhet, men Hanson och Palm gav sig inte. De flög till Los Angeles och i Hollywood pågick då inspelningen av Viva Las Vegas där den 28-årige Presley (som Lucky Jackson) spelade mot svenskfödda och 22-åriga Ann-Margret (som Rusty Martin). Ann-Margret som då också var hans flickvän.
Gåva från en stor tidningsläsare

Med stor list lyckades de svenska journalisterna komma in på Paramount studios, men de fick vänta länge. De hade kommit in genom att säga att de hade en gåva till Presley från en stor svensk tidnings läsare och med sig hade de också Erik Höglunds askfat. Till slut infann sig superstjärnan, klädd i vita byxor, röd skjorta och midjekort, vit kavaj. Den senare återfinns för övrigt i flera scener i filmen.
Tidigare opublicerad bild

Här kan vi nu visa hur Bo Hanson lämnar över askfatet från Boda till Presley, en bild som aldrig tidigare har publicerats. Ett liknande foto publicerades i Allers 1964, men det var inte samma bild.

–Pappa tyckte att Elvis var fåordig när han först träffade honom i samband med det lite formella överlämnandet av askfatet. Men sedan blev han bjuden till logen och då varade samtalet i flera timmar, säger Lasse Hanson.

Det har tidigare tyckts som om träffen med Elvis Presley var resultatet av en tävling som Allers anordnat.
”Lite på en höft”

–Jag har pratat med Allers, men det verkar inte som om det hade förekommit någon tävling. Jag tror att pappa och Palm gjorde det här lite på en höft, för det var ofta så de jobbade. Det blev förmodligen lättare att komma i kontakt med stjärnorna om de hade med sig en intressant gåva.

Nu visar det sig att Bo Hanson och Roland Palm träffade fler storstjärnor på sin resa, och alla fick de glas från Boda glasbruk – något som enligt originalartiklarna möttes av ”äkta förtjusning”. Lasse Hansson har via Allers arkiv fått fram att alla intervjuade män fick askfatet medan kvinnorna fick parfymflakonger – alla, enligt artiklarna, specialgjorda i Boda för ändamålet.

Som synes har vi via Lasse Hanson även fått tillgång till en bild där Bo Hanson lämnar över ett Boda-askfat till sångaren,skådespelaren och Ratpack-medlemmen Sammy Davis Jr.

Kvinnan på porträttet i bakgrunden är Davis svenska hustru, aktrisen May-Britt Wilkens, och även denna bild publiceras nu för första gången. Bilden är tagen i parets hem.
Flera andra artister i samma veva

Sammy Davis Jr-intervjun skedde i samma veva som Presleymötet.

Under samma resa träffade Hansson och Palm även skådespelaren Danny Kaye, den japanske rocksångaren Kuy Sakamoto, den brittiske rockaren – och Presley-rivalen – Tommy Steele, den franska sångerskan Zizi Jeanmarie, den franska aktrisen Juliette Greco, sångaren Maurice Chevalier, skådespelaren Jack Lemmon och sångaren Harry Belafonte. Samtliga fick Höglundglas och artikelserien hette när den publicerades ”Världens tio i topp”.

Först ut i Allers var Sammy Davis och det skedde tidigt i april 1964. På tur stod Danny Kaye, och Presley publicerades som nummer fem i det årets artonde nummer den 3 maj.
”Visst hörde jag pappas skrönor”

Både Bo Hanson och Roland Palm är bortgångna. Palm var för övrigt far till författaren Carl-Magnus Palm, som bland annat skrivit biografin ”Abba The Story”.

–Det var min systerson som fick bilderna, som var tagna med Hasselblads-kamera, på Elvis och Sammy Davis av pappa innan pappa gick bort för 30 år sedan. Jag har inte vetat så mycket om det här innan, men visst hörde jag pappas skrönor när jag växte upp. De var givna när vi hade gäster hemma. Han hade träffat oerhört mycket känt folk över hela världen och blev ofta god vän med dem, och familjen fick i många år julkort från greve Lennart Bernadotte, berättar Lasse Hansson.

Bilglas från Åfors

När vi tidigare har läst om det svenska glasets historia har vi framför allt fått intryck av att det alltid varit de imponerande praktpjäserna som fått hjulen att snurra. Det är fel.

Praktpjäserna har haft samma funktion för glasindustrin som Formel 1 har för bilindustrin; det vill säga profilskapande. När somliga kulturskribenter kommer igång negligeras brödfödan totalt, så flaskor, burkar, fönsterglas, glödlampor, lyktglas, konservburkar, lampglas, tandläkarutrustning, laboratorieglas och så vidare har ofta förtigits. Det är beklagligt, för utan det enkla vardags- och emballageglaset hade aldrig den svenska glasindustrin kunnat växa sig så stark.
Vardagen är inte glamorös, men det är oftast där vi befinner oss, inte sant? Och för att förstå en helhet måste vi också vara medvetna om vad som gjort den möjlig.

Här är exempel (Bild: Peter Lejon) på glasdetaljer som tillverkats i enorma mängder; bilvaser och askkopp. De är tillverkade på Åfors glasbruk, troligen på 1930- och 1940-talen och länge utgick de flesta ifrån att de var avsedda för Volvo.
Men bara härom året fick jag veta att de primärt tillverkades för det tyska bilmärket DKW (Dampf-Kraft Wagen). Kanske tillverkades de även för Volvo, jag vet inte, men någon där ute kanske känner till hur det förhöll sig. 

På luffarmuseets lilla unika glasmuseum i Boda Glasbruk finns detta glas med hållaren till askfatet. På bilden (foto: Nicke Grozdanovski)  är det Göran Johansson som driver luffarmuseet som håller upp glasdetaljerna. Det är enligt uppgift av ägaren till bilen en DKW 1937 års modell. Har till och med bilens stänkskydd. Men glasen som är blästrade och slipade gjordes säkert till många fler modeller. Idag får man också ett blomglas till sin bil om man köper ny vw men de är inte dekorerade som på den gamla goda tiden då det arbetades med glas.

Peter Lejon, Långelycke

Glasrikets historia Del 3

I vår serie är vi nu framme vid samtiden, och som alla vet är den inte särskilt lik dåtiden. Vad händer med Orrefors? Det visar sig.

1970-talet var besvärligt för glasindustrin och strax före 1970 hade Engshyttan i Nybro och bruken i Gadderås och Alsterbro lagts ner.

Området hade blivit besöksmål och "glasbruksrundan" lanserades. Campingplatser växte upp och hotellens beläggning ökade, men oljekrisen 1973 medförde problem eftersom bruken frångått veduppvärmningen till förmån för olja.

1975 bildades en ny koncern; Krona-bruken AB, och där ingick Åseda, Skruv, Björkshult, Gullaskruf och Målerås, men försöket utmynnade i konkurs efter två år.
Så gott som alla bruk hade nu egen shop och det blev vanligt att producera billiga artiklar riktade till barn - "Bergdala-trollet" i Bergdala och Bertil Valliens Boda Zoo på Boda och Åfors till exempel. Produktion till barn har annars varit ovanlig, men i början av 1900-talet gjordes dockserviser på Hovmantorp, Transjö och Modala.

Åforsgruppen hade sedan Upsala-Ekebys köp 1975 blivit Kosta-Boda och det såg illa ut för många bruk. Åfors hotades av nerläggning och Flygsfors, Alsterfors, Strömbergshyttan, Åseda, Björkshult och Gullaskruf lades ner eller köptes av Kosta Boda eller Orrefors för att drivas vidare under kort tid.
Mot strömmen gick Målerås. Bruket ägdes efter Royal Krona av Kosta Boda och målet var att lägga ner, men det gick inte gravören Mats Jonasson med på. Samhället slöt upp och Jonasson stod 1981 upp mot Kosta-Bodas vd Erik Rosén. Nybro kommun köpte lokalerna, Statens industriverk beviljade lån och bruket blev löntagarägt.

Bruket ägs sedan länge av familjen Jonasson och vid sidan av bruket jobbar eu-projektet Glasbyn Målerås för samhällets utveckling.
Under 80-talet ådrog sig många glasarbetare förslitningsskador. Monotont arbete i uppskruvat tempo hade ett pris, och det stod också klart att den tidigare ovarsamma hanteringen av kemikalier var hälsovådlig.

Glasriket har sedan tidigt 1900-tal präglats av ärkerivalerna Kosta och Orrefors. Men mot slutet av 1980-talet närmade de sig varandra. 1990/1991 bildades storkoncernen Orrefors Kosta Boda och det medförde, bland annat, att servisbruket Johansfors lades ner - för att snart vakna upp i ny regi.
Tidigare lärdes glasblåsare upp på bruken, bland annat genom "att söla" då man tränade på egen hand. Sedan 1969 har det funnits glasskola i Orrefors. Kosta fick sin utbildning 1985 och sölning är sedan länge förbjuden.

I takt med att glasbruk försvunnit har också homogeniteten på bruksorterna brutits upp. Tidigare hade så gott som alla på en bruksort jobbat på bruket, men nu blev det vanligt att en Alsterforsbo jobbade på Orrefors, att en Flygsforsbo jobbade på Pukeberg och så vidare. Det har i sin tur medfört att uppslutningen på bruksorterna avtagit. Avfolkning blev en följd och det har lett skol- och bank-, post- och butiksnedläggningar. Bruksandan har dock en baksida, för motsättningar mellan bruksorter har länge varit en hämsko.

Det importerade, maskingjorda bruksglaset kom in på den svenska marknaden på 1960-talet. Utvecklingen har fortsatt och det har medfört att bruken i allt mindre utsträckning har tillverkat rent bruksglas. Tidigare var konstglaset grädden på moset, men under 1980- och 1990-talen fick det allt större betydelse.
Konstnärsnamn som växte sig stora är Kjell Engman och Monica Backström på Boda, Eva Englund och Erika Lagerbielke på Orrefors, Anna Ehrner på Kosta-Boda och Ingegerd Råman på Skruf och sedan Orrefors. Samtidigt gick det allt bättre för konstnärsparet Bertil Vallien och Ulrica Hydman-Vallien på Åfors och Vallien etablerade sig som den internationellt mest kände svenske glaskonstnären.

Erik "Schejken på Boda" Höglund bidrog mellan 1953 och 1973 till Bodas berömmelse. Därefter renodlade han sin redan inledda bana som skulptör och målare. Han var även verksam inom studioglasrörelsen. Den senare kom, för övrigt, till Glasriket genom Ann Wärff och Wilke Adolfsson som 1979 startade Stenhytta i Transjö.
AB Glasriket tog form efter krisen kring 1980. Då åstadkoms även mycket av "Gräv där du står"; en folkrörelse som utmynnade i böcker om bruksorterna samt en uppmärksammad vandringsutställning. En nutida fortsättning är Kris i repris.
Sandvik i Hovmantorp hade sedan början av 1900-talet ägts av Orrefors. 2005 föll bilan över bruket och året därpå var konkursen nära för Orrefors Kosta-Boda. Då kom New Wave group med ägaren Torsten Jansson in i bilden. Planerna var grandiosa för Kosta och Orrefors, men de förverkligades bara i Kosta där Kosta Outlet och Kosta-Boda Art hotel skapat arbetstillfällen.

Orrefors Kosta-Boda har kraftigt decimerats. När New Wave tillträdde hade företaget nästan 1000 anställda. Till sommaren är man drygt 100 personer och med tillverkning endast i Kosta. Administration samt centrallager flyttas till västkusten där New Wave har sitt säte.
Den 7 september 2012 släcktes Åfors glasbruk med en sista gjutning av Bertil Vallien. Måleriet läggs ner till sommaren. Då släcks även Orrefors glasbruk, och riksglasskolan, som är den sista kvarvarande glasskolan, flyttar 2014 till Pukeberg.

I dag finns fem traditionella glasbruk kvar: Orrefors, Kosta, Målerås, Nybro och Skruf. Därtill finns Pukeberg, Transjö Hytta, Erikshyttan, Hauges glas, Hermans kristall i Boda, Klavreström kristall, Rosdala, Bergdala och MickeJohans konstglas i Örsjö. Fristående konstnärer som Peter Hermansson, Astrid Gate och Olle Brozén lyckas väl och på Målerås hyr blåsare/konstnärer som Carlos Pebaqué, Jens Eltorp, Morgan Persson, Ulf Johansson och sliparen Berth-Arne Lundgren in sig. Även hos Micke Johansson i Örsjö hyr många hyttid.

Konstnärsparet Åsa Jungnelius och Ludvig Löfgren, Åfors, har sedan 2007 bidragit med nytänkande, liksom Olle Brozén dessförinnan och Lena Bergström har utvecklat den klassiska Orreforskristallen.

Hyttan på Boda glasbruk har nyligen startats upp igen av Fredrik Nielsen. Några slipare jobbar på "kalla sidan" - Simon Holm i Boda, Ljupko Kocovski i Nybro och Jens Leek i Orrefors exempelvis - och på Johansfors glasbruk bedrivs glastillverkning av företaget Condevent i samband med romtillverkning.
I Uppvidinge finns i dag inget bruk kvar, men i början av 1900-talet fanns det tolv stycken - enbart i Älghults socken.

En nyhet i Glasriket är sedan 2011 Orrefors-muséet Glasrikets skatter och The Glass factory i Boda. Det senare består av glas från Åfors, Boda och Kosta i samverkan med hytta och samtida glaskonstnärer. Här har under de senaste åren ordnats seminarier om vilken väg Glasriket ska gå.
AB Glasriket, som ägs av Glasriketkommunerna Nybro, Emmaboda, Lessebo och Uppvidinge tillsammans med glasbruken, jobbar vidare med besöksmålet. Sedan 2011 samverkar länsstyrelserna i Kronoberg och Kalmar på regeringens uppdrag kring "Glasriketuppdraget". Arbetet sprang ur den ideella Åforsgruppens kamp för Åfors, och en stöttesten idag är vem som bär ansvaret för dyr sanering av glasbruksmark.

Få vågar köpa en glasbruksfastighet på grund av dyrbar sanering och många menar att detta är en ödesfråga för Glasriket. Bollen ligger hos politiken.

Peter Lejon, Långelycke

Glasrikets historia, Del 2

Glasriket vore inte mycket för världen utan sitt folk, och från 1900 och framåt kom folkrörelserna, liksom konstnärerna, att få en stor betydelse.

Utvecklingen i Glasriket följer parallella spår:
- För vedens skull ägde bruken skog, och bruk, skogsbruk och sågverk drevs tillsammans. Sågverksnäringen startade delvis som ett sidospår till glasbranschen, och bönder tjänade extra som vedleverantörer och/eller eldare nattetid.
-Flera bruk hade tidigare varit järnbruk; Orrefors, Flygsfors, Flerohopp och Alsterfors.
- Så gott som alla glasbruk har brunnit, för hyttorna var förr byggda av trä, och därför startade bruken brandkårer.
- Arbetarna var under 1800-talet och tidigt 1900-tal inhysta hos bönder och de yngre bodde ofta på sliperivinden.
-Arbetsvillkoren var initialt brutala och lönen bestod på vissa håll delvis av brännvin. Driften låg nere under långa perioder. På vissa håll arbetade personalen då i brukets skog. Att gå vidare till nästa bruk var ett alternativ och många släktnamn återfinns i hela området.
-Barnarbete var, liksom social nöd, vanligt.
-Merparten av bruken anlades vid vattendrag, men de tidigaste bruken använde inte vattenkraft förrän det slipade glaset började efterfrågas under andra halvan av 1800-talet. Vattenkraften ledde till att många bruk byggde egna kraftstationer och det kom övriga delar av samhället till del. Näten togs sedan över av energibolagen.
-När fackföreningar började bildas från omkring 1900 var det inte givet att alla ville vara med. Bruksägarna bromsade och fackfolk svartlistades.

Gemensamt är också att riket vuxit genom avknoppning. Exempel: Johansfors glasbruk startades 1891 av Oskar Israelsson med bland andra blåsaren Alfred Stenberg. Efter tre år bröt sig Stenberg - som tidigare ägt Berghems glasbruk - loss och startade Modala i Moshult. Ur detta föddes Häljanäs glasbruk i Långasjö och drygt 20 år senare flyttades Modalahyttan och blev Emmaboda fönsterglasbruk, som sedan växte till Emmaboda glasverk som 1970 sysselsatte närmare 1000 personer.
Enligt samma princip startades Skruf 1897 av disponenten Robert Celander på Johansfors och Transjö startades som glassliperi 1866 av kostafolk och Åfors anlades i sin tur av Carl Fagerlund från Transjö 1876.

Hald och Gate i Orrefors/Sandvik fick betydelse även för andra bruk och konstnärer strömmade till. Till Kosta och Alsterfors kom Edvin Ollers och följdes senare av Ewald Dahlskog, Elis Bergh, Sven "X:et" Eriksson, Viktor "Vicke" Lindstrand och Mona Morales-Schildt. Lindstrand kom, för övrigt, till Kosta från Orrefors.

Till Pukeberg kom Harald Notini, och Lindefors bytte genom Edvard Strömberg namn till Strömbergshyttan. Där skapade hustrun Gerda Strömberg säreget glas, och hon var den första betydande kvinnliga formgivaren i Glasriket.

Senare: Till Gullaskruf kom Hugo Gehlin och Arthur Percy. Johansfors tog emot Bengt Orup och Erik och Margareta Hennix samt Ingegerd Råman. Lindshammar lockade till sig Gunnar Ander, och till Boda kom Erik Höglund 1953. Pukeberg förstärktes av Uno Westerberg, Eva Englund och Ann och Göran Wärff - senare till Orrefors respektive Kosta, liksom Paul Hoff, och till Åfors kom Bertil Vallien och Ulrica Hydman-Vallien 1963. Året därpå kom Monica Backström till Boda. Strax därefter slöt Rolf Sinnemark upp och 1967 anlände P-O Ström till Alsterfors.

Till Orrefors hade några år efter Paris Nils Landberg, Sven Palmqvist och Edvin Öhrström anslutit. Palmqvists Fuga-serie lanserade centrifugeringstekniken och på Flygsfors medförde Paul Kedelvs cocquille-format ett lyft. Till Skruf kom Bengt Edenfalk (1952) och Lars Hellsten (1964).
En viktig person är den från Alsterfors bördige Elving Conradsson. Han blev särskilt känd på Bergdala där hans syn i turismfrågor förändrade hela området från 1970 och framåt.

Parallellt med hushålls- och prydnadsglas verkade vissa bruk inom andra segment. Pukeberg, Flygsfors, Orrefors och Rosdala i Norrhult-Klavreström jobbade med belysningsglas. Flerohopps glasbruk sysslade med laboratorieglas, Glödlampshyttan i Nybro producerade förstås glas till glödlampor, liksom Flerohopp, och Gullaskruf, där ägaren William Stenberg sedan 1927,då det insomnade fönsterglasbruket återuppstod, kraftigt hade utvecklat pressglastekniken, tillverkade lyktglas till bilar och utrustning till tandläkare.

Börs- och Kreugerkraschen ledde runt 1930 till svåra tider. Arbetare friställdes och det gav nya företag. Exempel på det är Engshyttan i Nybro, startat av Pukebergs-arbetare. Nybro glasbruk startades samtidigt, liksom Älghult, och sliperi- och spegelfabriken Eriksmålaglas sprang ur åtstramningar på Åfors glasbruk och Kronoströms spegelfabrik i Fröseke.

Ett andra småländskt glasrike växte fram i västra Kronoberg med Ryd, Urshult, Eneryda, Alvesta, Strömsnäsbruk, Glimma (Glimåkra, Skåne) och Elme (Älmhult). "Vårt" glasrike var inte bara bruk, utan även sliperier, målerier, formfabriker, gjuterier, lamp- och spegelfabriker, och det andra världskriget var, liksom det första, en prövning. Kristiderna löstes med konservburksproduktion.

Glasriket mådde bra på 1950-talet. Arbetsvillkoren förbättrades och exporten blomstrade, och en central gestalt var Erik Rosén på Boda.
Under första hälften av 1900-talet hände mycket på folklivsfronten. Musikkårerna växte fram från sent 1800-tal och ur dem sprang oktetter och dansorkestrar. Folkrörelserna drev på byggnationer av skolor, egna hem och lägenheter och av samlingslokaler som folkets hus och nykterhetsloger.
Cyklistströmmar till och från bruket. Fotbollsmatch på Bruksvallen, och det hade bildats kooperativa föreningar som drev diversehandlar. Därtill byggdes idrottsanläggningar, och utvecklingen skedde ofta i samarbete med bruksägarna. I Åfors finansierades så "nya" Folkets hus i mitten av 1950-talet av bruksägaren Eric Åfors.

Det fanns en stark hierarki på bruken. Det var statusskillnad mellan mästare och benmakare å ena sidan och inbärare och formhållare å den andra, men klyftan krympte. Arbetare byggde egna villor och somliga blev kommunpolitiker, och vissa oroades på 1940-talet av att arbetare skulle ha såväl varm- som kallvatten.
Luffarna var fram till 50-talets andra hälft välkända personer och flera av dem var glasarbetare. De övernattade i hyttorna och lanserade då "hyttsillen". Det berättas om en man på Pukeberg som en vårdag kom ut från hyttan och hörde fågelsången.
"Jag hör er. Jag kommer", sade han, för att sedan inte ses till igen.

På 1960-talet ökade invandringen till området och många familjer kom från Grekland, Jugoslavien, Finland och Turkiet. Därtill fick den "gröna vågen" betydelse och alltmer ljus sattes på konstnärerna.

Peter Lejon, Långelycke

Glasrikets historia del 1

Peter Lejon som är journalist på tidningen Barometern gjorde en riktig kulturgärning ni i sommar då han i tidningen publicerade en artikelserien om Glasrikets historia i tre delar. En intressant och spännande resa som jag med stolthet fått tillåtelse att publicera här på bloggen.

Den 10 juni stängdes Orrefors glasbruk och tidigare stängdes Åfors Glasbruk. Samtidigt talas det om nya ägare. Det äldsta bruket, Kosta, är kvar. Vad ska det bli av riket?

Vi tänker inte på det, men vi är fortfarande beroende av alla glasbruken, sliperierna, spegelfabrikerna och så vidare. De öppnade det slutna bondesamhället för världen, men det räcker inte med företagsetableringarna, för anläggandet medförde en ny samhällsbildning och området, som, lite grovt, omfattar Nybro, Emmaboda, Lessebo och Uppvidinge kommuner, förändrades från grunden.

Viss glasproduktion bedrevs på exempelvis Lödöse kloster på 1200-talet, men en mer allvarligt sinnad svensk glasproduktion blev möjlig under Gustav Vasa på 1500-talet. En av landets tidigaste glashyttor, den så kallade Hertig Karls glashytta, startades vid Nyköping på 1580-talet. Den förste svensk som fick tillstånd att driva hytta var Melchior Jung som 1641 startade sin verksamhet på Kungsholmen. Produktionen utgjordes mestadels av fönsterglas och dricksglas, och när verksamheten upphört 1685 hade Kungsholms glasbruk (1676-1815) kommit igång.
Ytterligare några bruksanläggningar skedde och två tidiga småländska glashyttor var Germundslycke söder om Ljungbyholm (1623-41) och Trestenshult (1628-31) nära Ryd.

1741 var året då landshövdingarna i Kronoberg och Kalmar, Anders Koskull och Georg Bogislaus Stael von Holstein, enades kring att en glashytta skulle anläggas på den plats som då hette Dåvedshult. Men Glasrikets vagga stod ändå inte där, utan i Johanstorp någon halvmil åt nordost, för där hade löjtnant Lars Johan Silfversparre, tillika Orrefors järnbruks grundare, ett år dessförinnan gjort ett försök. Men platsen lämpade sig inte. Han satsade på Dåvedshult, men ekonomin föll samman, och 1742 slog Koskull och Stael von Holstein ihop sina efternamn - till Kosta. Den första hyttan - och de två nästföljande - anlades nedanför platsen för bruksherrgården, alltså intill Kosta Outlets stora parkering vid väg 28. Det var först den fjärde hyttan som byggdes på den nuvarande hyttans plats.

Kosta blev det första bruk av storlek som anlades i det blivande Glasriket, och det dröjde 100 år innan det fick sällskap av Haga glasbruk i Uppvidinge. Bärande för Glasriket - namnet myntades på 1960-talet av Sven-Erik Rydh, turistchef i Kronobergs län - har i alla år varit invandring och export, och i Kosta talades det under tidiga år bara svenska i undantagsfall. Under brukets första hundra år var mästarna tyskar.

Glasriket växte under 1800-talets andra hälft i takt med industrialismens genomslag. Anläggandet av glasbruk i Småland, i synnerhet efter 1860 då näringsfriheten blivit större, kom delvis som en konsekvens av missväxtåren på 1860-talet. Småbönder och torpare emigrerade till Amerika, och markägarna ville slå mynt av markinnehavet. Där kom modeartikeln glas in, för utan riklig tillgång till ved - inga glasbruk. Det har således primärt med skogstillgången, och, senare, kraften från vattendrag som Ljungbyån, Alsterån och Lyckebyån, att göra att så många glasbruk anlades här.

Järnbrukstraditionen fanns redan - Orrefors, Flygsfors, Flerohopp, Alsterfors - och en annan avgörande faktor var Kosta. Därifrån kom de flesta blivande bruksägarna. Strävan efter att få det bättre vägde tungt och i samarbete med markägarna blev blåsarna patroner. Så var det 1864 när det i byarna Bodafall och Förlångskvarn i Algutsboda anlades ett glasbruk som döptes till Boda.

Familjen Scheutz hade kommit från Tyskland på 1700-talet för att arbeta på Kungsholms glasbruk. Till Boda kom Victor Scheutz från Kosta, och tio år senare säkerställde han driften på Alsterbro glasbruk. Scheutz-släkten kom senare även att ha en ledande funktion på Björkshults glasbruk.

Produktionen på bruken under 1800-talet var enkel och dricksglas, fönsterglas och kaffekulor producerades i stora mängder. Konstglas i dagens mening fanns inte och mängder av samhällen tog form kring bruken.

Gullaskruv. Lindshammar. Bockaskruv/Rydafors. Johanstorp. Hjertsjö. Ekenässjön. Gadderås. Johansfors. Transjö. Åfors. Flöxhult. Idesjö, Björkå. Ulfvaskog. Löfsta. Skruf. Bergdala. Kylleskruv. Renshult. Linneryd... Listan är lång, och vi får inte glömma emballageglaset; flaskor och burkar. Om du hittar en knoppölsflaska från omkring 1900 som är märkt "Ö" betyder det att den är tillverkad på Östervik i Uppvidinge och en flaska med "Skoga" i botten kommer från Skoga glasbruk i Kråksmåla i norra Nybro kommun.

Under 1800-talets sista decennier slog pressglaset igenom. Pressformarna kom inledningsvis från Frankrike, England, Tyskland och USA och de möjliggjorde produktion av billigt, tåligt glas som "vanligt folk" hade råd med. Merparten av bruken tog detta till sig, och vid den här tiden var brukskoncentrationen särskilt stark i Uppvidinge där det bara var någon kilometer mellan företagen. Pressglaset ansågs inte som högtstående av experter, men faktum är att det var en av förutsättningarna för hela Glasrikets framtid; bland annat för att det representerade ett tekniskt framsteg som i senare led ledde vidare till centrifugeringstekniken som slog igenom med Sven Palmqvists "Fuga"-serie på Orrefors på 1950-talet.

Glasproduktion har alltid varit konjunkturkänslig och kriserna har i alla år avlöst varandra. Det var ingen idealtillvaro att jobba på exempelvis Bostorps glasbruk utanför Lenhovda 1893. Lönen var usel, arbetsmiljön katastrofal och familjerna var stora.

Järnvägen hade dragits fram mellan Kalmar och Växjö under tidigt 1870-tal. I samband med det tillkom smalspårsjärnvägen i norra Glasriket. Järnvägen blev snart en förutsättning för att nå kunderna, såväl inom som utom Sverige, och många glasbruk hade fasta upplag på järnvägsorter som Nybro, Emmaboda, Lessebo och Hovmantorp dit glaset packat i träull fraktats med hästskjuts.

Kring år 1900 fanns det i området ett 40-tal glasbruk, och i och med konstnären Gunnar G:son Wennerbergs ankomst till Kosta sattes ljuset på konstglaset. Inspirationen kom från Frankrike och därifrån rullade det på. Det slipade överfångsglaset satte konsthantverket i fokus och under åren före 1920 small det till i Orrefors, där järnbruket gjorts om till glasbruk 1898 och där kristalltillverkning inleddes 1914: 

Konstnärerna Simon Gate och Edvard Hald kom, mästarblåsaren Knut Bergqvist likaså, och därmed graaltekniken, och 1925 slog det svenska konstglaset, genom Orrefors, igenom stort på Världsutställningen i Paris 1925.

I nästa del av vår serie berättar vi om folkrörelsernas genomslag.

Peter Lejon, Långelycke

Världens största luffartavla till Hönsalottas luffarmuseum

Luffarna i Boda glasbruk vill berätta något om en av årets nyheter på museet. Förutom att vi förhoppningsvis hinner utöka ytterligare i våra lokaler, vilket vi  måste göra för att få plats med allt nytt som vi kunnat samla in under 2012.( vi har nu över 250 stycken Herman Sixtur Andersson-tavlor och har blivit lite trångbodda !!) Men en stor och mycket glädjande NYHET är att vi har fått troligtvis världens största luffartavla till oss vilket är helt fantastiskt och ovärderligt.Se bifogad artikel från tidningen Barometern. ( Artiklar finns även i Östran samt Nybrotidning )

Vi har känt till tavlan i många år och kunnat visa bild på den tidigare, men sedan den 28 januari ståtar museet som ägaren till verket och håller som bäst på att montera upp den i vårt glasmuseum där Kosta-Lasse har sin plats sedan tidigare. Att bara se denna är värt en resa till oss, tycker vi. Mer nytt är att vår varma buffé som vi börjat med har fått så mycket beröm, att vi nu slutat rodna av dem. Sedan har vi fått Emmaboda kommuns Kulturpris 2012 som sitter på väggen i entren och nu är vi också nominerade till att bli årets framtidsutvecklare och få Folkets Röst, tack vare vårt fina och unika museum.

Hönsalottas ställer till med fest

Hönsalottas Luffarmuseum ber att få presentera:

Nyhet 2013

2012 bjöd vi alla landets födelsedagsbarn på tre rätters meny inkl besök på landets största luffarmuseum. Till detta även en present. Det blev en väldigt uppskattad gåva.

2013 blir inte sämre.

I år bjuder Hönsalottas Luffarmuseum alla som flyttar in till Emmaboda kommun mellan den  1 januari - 31 december 2013 på en luffarbuffé i vår restaurang med vår så uppskattade show/föreläsning. Kaffe och ostkaka som dessert. Ca 3 timmars mat och underhållning.

Vi hälsar alla hjärtligt välkomna som väljer att flytta till Emmaboda kommun under 2013. Vi har alltid bjudit på något under årens lopp och förra året blev det att vi bjöd alla i landet  som fyllde år på en födelsedagsfest. Vi fick inte in alla 9,5 miljoner svenskar som hade möjliheten att få en fest tillsammans med sina vänner och oss luffare. Men ett 60 tal personer fick vi gratta.

I år väljer vi alltså att bjuda in ALLA som flyttar till Emmaboda kommun. Vi gör det med en gemensam fest där Sveriges Cultband står för musiken och vi för mat och berättandet om luffarepoken. Samt även då besök och rundvandring på vårt luffarmuseum och vår så unika glasutställning.

Det blir en varm luffarbuffé som avslutas med kaffe och äkta ostkaka med sylt och grädde och
som serveras i vår restaurang. Värde ca 300 kr per person.

Med de bästa hälsningar
Hönsalotta och Snacke-Per

Årets kulturpristagare är utsedda

Varje år i december delar bildningsnämnden ut ett kulturstipendium samt ett kulturpris till personer som gjort värdefulla insatser av betydelse för kommunens kulturliv eller som stöd till utbildning och forskning. Bildningsnämnden har i dag utsett följande stipendiater.

Årets Kulturstipendiat 2012
Peter Olsson i Emmaboda Visförening

Motivering:
Peter Olsson har tagit initiativ till att starta Emmaboda Visförening, vars första arrangemang var Cornelisdagen den 18 augusti i Emmaboda Folkets Park. Dagen blev ett mycket uppskattat evenemang, med över 2000 besökare, som vi i Emmaboda gärna ser en fortsättning på. Peter har lagt ner mycket tid, engagemang och pengar för att förverkliga ett brett arrangemang med ett angeläget, humanistiskt budskap.

Peter Olsson är en eldsjäl och idéspruta som på många sätt och under lång tid kämpat för att skapa liv och arrangemang i Emmaboda. Förutom visfestivalen och andra musikarrangemang är han bl.a. drivande i att få till stånd en julmarknad på Bökön. Bildningsnämnden vill gärna premiera honom såsom en god ambassadör för vår kommun.

Årets Hedersomnämnande 2012
Göran Johansson och Helen Johnsson vid Hönsalottas luffarmuseum

Motivering:
Snacke-Per och Hönsalotta, dvs. Göran och Helen, förmedlar med sitt museum, men kanske främst med sina personligheter, luffarkulturen på ett underhållande och inlevande sätt till en stor allmänhet. Luffarkulturen är en viktig del av vårt kulturarv, framför allt i glasriket, som utan deras verksamhet riskerat att falla i glömska. Göran och Helens satsningar bidrar i hög grad till Boda glasbruks fortsatta utveckling och lockar stora skaror av besökare. De är väl värda kommunens uppskattning för sitt oförtrutna arbete.

Jag tycker dessa är fantastiska representater för Emmaboda kommun och jag gratulerar Peter Olsson , Göran Johansson och Helen Johnsson till utnämningen.