Peter Lejon som är journalist på tidningen Barometern gjorde en riktig kulturgärning ni i sommar då han i tidningen publicerade en artikelserien om Glasrikets historia i tre delar. En intressant och spännande resa som jag med stolthet fått tillåtelse att publicera här på bloggen.
Den 10 juni stängdes Orrefors glasbruk och tidigare stängdes Åfors Glasbruk. Samtidigt talas det om nya ägare. Det äldsta bruket, Kosta, är kvar. Vad ska det bli av riket?
Vi tänker inte på det, men vi är fortfarande beroende av alla glasbruken, sliperierna, spegelfabrikerna och så vidare. De öppnade det slutna bondesamhället för världen, men det räcker inte med företagsetableringarna, för anläggandet medförde en ny samhällsbildning och området, som, lite grovt, omfattar Nybro, Emmaboda, Lessebo och Uppvidinge kommuner, förändrades från grunden.
Viss glasproduktion bedrevs på exempelvis Lödöse kloster på 1200-talet, men en mer allvarligt sinnad svensk glasproduktion blev möjlig under Gustav Vasa på 1500-talet. En av landets tidigaste glashyttor, den så kallade Hertig Karls glashytta, startades vid Nyköping på 1580-talet. Den förste svensk som fick tillstånd att driva hytta var Melchior Jung som 1641 startade sin verksamhet på Kungsholmen. Produktionen utgjordes mestadels av fönsterglas och dricksglas, och när verksamheten upphört 1685 hade Kungsholms glasbruk (1676-1815) kommit igång.
Ytterligare några bruksanläggningar skedde och två tidiga småländska glashyttor var Germundslycke söder om Ljungbyholm (1623-41) och Trestenshult (1628-31) nära Ryd.
1741 var året då landshövdingarna i Kronoberg och Kalmar, Anders Koskull och Georg Bogislaus Stael von Holstein, enades kring att en glashytta skulle anläggas på den plats som då hette Dåvedshult. Men Glasrikets vagga stod ändå inte där, utan i Johanstorp någon halvmil åt nordost, för där hade löjtnant Lars Johan Silfversparre, tillika Orrefors järnbruks grundare, ett år dessförinnan gjort ett försök. Men platsen lämpade sig inte. Han satsade på Dåvedshult, men ekonomin föll samman, och 1742 slog Koskull och Stael von Holstein ihop sina efternamn - till Kosta. Den första hyttan - och de två nästföljande - anlades nedanför platsen för bruksherrgården, alltså intill Kosta Outlets stora parkering vid väg 28. Det var först den fjärde hyttan som byggdes på den nuvarande hyttans plats.
Kosta blev det första bruk av storlek som anlades i det blivande Glasriket, och det dröjde 100 år innan det fick sällskap av Haga glasbruk i Uppvidinge. Bärande för Glasriket - namnet myntades på 1960-talet av Sven-Erik Rydh, turistchef i Kronobergs län - har i alla år varit invandring och export, och i Kosta talades det under tidiga år bara svenska i undantagsfall. Under brukets första hundra år var mästarna tyskar.
Glasriket växte under 1800-talets andra hälft i takt med industrialismens genomslag. Anläggandet av glasbruk i Småland, i synnerhet efter 1860 då näringsfriheten blivit större, kom delvis som en konsekvens av missväxtåren på 1860-talet. Småbönder och torpare emigrerade till Amerika, och markägarna ville slå mynt av markinnehavet. Där kom modeartikeln glas in, för utan riklig tillgång till ved - inga glasbruk. Det har således primärt med skogstillgången, och, senare, kraften från vattendrag som Ljungbyån, Alsterån och Lyckebyån, att göra att så många glasbruk anlades här.
Järnbrukstraditionen fanns redan - Orrefors, Flygsfors, Flerohopp, Alsterfors - och en annan avgörande faktor var Kosta. Därifrån kom de flesta blivande bruksägarna. Strävan efter att få det bättre vägde tungt och i samarbete med markägarna blev blåsarna patroner. Så var det 1864 när det i byarna Bodafall och Förlångskvarn i Algutsboda anlades ett glasbruk som döptes till Boda.
Familjen Scheutz hade kommit från Tyskland på 1700-talet för att arbeta på Kungsholms glasbruk. Till Boda kom Victor Scheutz från Kosta, och tio år senare säkerställde han driften på Alsterbro glasbruk. Scheutz-släkten kom senare även att ha en ledande funktion på Björkshults glasbruk.
Produktionen på bruken under 1800-talet var enkel och dricksglas, fönsterglas och kaffekulor producerades i stora mängder. Konstglas i dagens mening fanns inte och mängder av samhällen tog form kring bruken.
Gullaskruv. Lindshammar. Bockaskruv/Rydafors. Johanstorp. Hjertsjö. Ekenässjön. Gadderås. Johansfors. Transjö. Åfors. Flöxhult. Idesjö, Björkå. Ulfvaskog. Löfsta. Skruf. Bergdala. Kylleskruv. Renshult. Linneryd... Listan är lång, och vi får inte glömma emballageglaset; flaskor och burkar. Om du hittar en knoppölsflaska från omkring 1900 som är märkt "Ö" betyder det att den är tillverkad på Östervik i Uppvidinge och en flaska med "Skoga" i botten kommer från Skoga glasbruk i Kråksmåla i norra Nybro kommun.
Under 1800-talets sista decennier slog pressglaset igenom. Pressformarna kom inledningsvis från Frankrike, England, Tyskland och USA och de möjliggjorde produktion av billigt, tåligt glas som "vanligt folk" hade råd med. Merparten av bruken tog detta till sig, och vid den här tiden var brukskoncentrationen särskilt stark i Uppvidinge där det bara var någon kilometer mellan företagen. Pressglaset ansågs inte som högtstående av experter, men faktum är att det var en av förutsättningarna för hela Glasrikets framtid; bland annat för att det representerade ett tekniskt framsteg som i senare led ledde vidare till centrifugeringstekniken som slog igenom med Sven Palmqvists "Fuga"-serie på Orrefors på 1950-talet.
Glasproduktion har alltid varit konjunkturkänslig och kriserna har i alla år avlöst varandra. Det var ingen idealtillvaro att jobba på exempelvis Bostorps glasbruk utanför Lenhovda 1893. Lönen var usel, arbetsmiljön katastrofal och familjerna var stora.
Järnvägen hade dragits fram mellan Kalmar och Växjö under tidigt 1870-tal. I samband med det tillkom smalspårsjärnvägen i norra Glasriket. Järnvägen blev snart en förutsättning för att nå kunderna, såväl inom som utom Sverige, och många glasbruk hade fasta upplag på järnvägsorter som Nybro, Emmaboda, Lessebo och Hovmantorp dit glaset packat i träull fraktats med hästskjuts.
Kring år 1900 fanns det i området ett 40-tal glasbruk, och i och med konstnären Gunnar G:son Wennerbergs ankomst till Kosta sattes ljuset på konstglaset. Inspirationen kom från Frankrike och därifrån rullade det på. Det slipade överfångsglaset satte konsthantverket i fokus och under åren före 1920 small det till i Orrefors, där järnbruket gjorts om till glasbruk 1898 och där kristalltillverkning inleddes 1914:
Konstnärerna Simon Gate och Edvard Hald kom, mästarblåsaren Knut Bergqvist likaså, och därmed graaltekniken, och 1925 slog det svenska konstglaset, genom Orrefors, igenom stort på Världsutställningen i Paris 1925.
I nästa del av vår serie berättar vi om folkrörelsernas genomslag.
Peter Lejon, Långelycke
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar