Den här målningen är signerad H. Johansson. Den var troligen den första större tavla som mormor och morfar köpte till sitt hem på fastigheten Ljungheden i Eriksmåla i mitten av 1930-talet, och säkerligen köpte de den av en ambulerande tavelförsäljare.
Den hängde över soffan i "finrummet" och var ett fint blickfång. Under den bjöds det på kaffe och mormors bullar och småbröd.
Under kriget byttes kaffet mot kaffersättning, och döttrarna Yvonne och Margareta växte upp med tavlan - i vått och torrt.
I tavlans närhet läste morfar den nyutkomna boken Pippi Långstrump på julafton 1947, och alla skrattade så att tårarna rann, för något liknande hade de aldrig tidigare hört.
Efter hand sattes tavlan undan och hamnade till slut i ett fritidshus.
Där fick jag lära mig att tavlan var ett exempel på riktigt dålig konst. Älgarna har kommit dit med hjälp av schabloner och det var verkligen inte riktig konst. Mormor och morfar hade haft enkel smak när de just hade frigjort sig från det fattiga glassliparlivet på Potatisgatan i Åfors.
Jag lärde mig alltså att det här är dålig konst, men nu blir jag illamående vid tanken på det.
Det var en stor sak för mormor och morfar när de kunde kröna rummet med en riktigt stor tavla. Den var ett bevis för att de hade kommit någon vart, och vi som hade mormor och morfar att tacka för nästan allt skulle tycka att tavlan var ett utslag för enkel smak.
God konst, dålig konst - tala om ickefråga!
Nu tycker jag att den här målningen är den finaste som släkten haft att uppbringa, för utan drivkraften och vedermödorna bakom den hade jag inte funnits.
Det växer fram ett nytt klassförakt i takt med växande klyftor. Fattigdomen har vänt åter.
Tänk på varifrån du kommer och på vad som egentligen betyder något, och tänk också på att varken guld eller ädla stenar glimmar med samma lyskraft som ögonen hos dem som är beredda att offra sina liv - just för dig.
Ingen av oss är förmer. Vi är allaf rö för vinden och när det blåser hårt spelar det verkligen ingen roll om älgar tillkommit med hjälp av schabloner.
Peter Lejon, Långelycke
Här på den vackra udden av kyrksjön kan man anta att den första kyrkan i Vissefjärda låg, en träkyrka byggd i samband med den tilltagande befolknings- tillväxten på 1200-talet. Den nuvarande kyrkan, en stenkyrka, invigdes den 28 februari 1773.
Bilderna är tagna den 19 december
Det första man brukar lägga märke till inne i kyrkan är utan tvivel kyrkans värdefullaste klenod, den mollstämda altartavlan, målad av Pehr Hörberg 1795. Temat är Kristi nedtagande från korset. Motivet finns enbart målat på 3 av hans 87 altartavlor och antas vara ett beställningsverk.
Jag är inte särskilt duktig på eller bevandrad i konst, men idag tänkte jag ta bilden som jag hoppas att ni alla har fått till hjälp för predikan. Det är ju möjligt att det är lite för mörkt här i kyrkan just nu för att se vad den föreställer ordentligt, men ta gärna med den hem och titta mer noga för den är väldigt spännande!
Bilden föreställer målningen ”madonnan i skogen” och är målad av munken Filippo Lippi i Italien under första halvan av 1400-talet. Motivet är inspirerat av den heliga Birgittas uppenbarelser. Vid första anblicken kan man tro att det är Jesu födelse vi ser, men så är det inte! Så vad föreställer den då? Och om det nu inte är Jesu födelse, vad gör den mitt i en julottepredikan?
Det finns förstås många detaljer i målningen, men jag tänkte lyfta fram själva huvudmotivet idag. Madonnan, Maria, och barnet. Han är alltså inte nyfödd, men ett litet barn. Och han ligger där i gräset i skogen, och det är som om Maria nästan råkat snubbla över honom. Hon väntar sig nog inte att möta Jesus där.
Så tror jag, ja så vet jag att det är åtminstone för mig, att det är när jag minst väntat det i mitt liv som Gud har gripit in. Och aldrig någonsin på det sätt som jag tänkt mig! Gud är överraskningarnas Gud, och idag påminns vi om det förunderliga och väldigt oväntade som hänt: Gud blir människa.
Inte som i myterna om andra gudar i historien, som Zeus som klär ut sig till både människa och björn och jag vet inte allt. Det är inte någon utklädningskostym som Gud tar på sig. Nej, Gud blir människa helt och fullt. Sårbar, utlämnad, naken och beroende. Något mer överraskande kan man nog inte tänka sig. I Lippis målning är den omgivande skogen, vildmarken, en symbol för den där sårbarheten.
Vilken tillit Gud måste ha till oss människor! Han vet något om oss som vi nog själva glömmer bort ibland: vi har en oerhörd förmåga till kärlek och medmänsklighet, när vi ser ett barn som gråter så skär det i oss och vi vill instinktivt ta upp och trösta. Visst, man kan kalla det för biologiskt betingade impulser, men jag tror att det är mer än så. Jag tror att det är kärlek och medmänsklighet. Empati, om man så vill. Och den förmågan, i sin tur, är en gåva från Gud.
Men i målningen gör inte Maria så, hon tar inte upp och tröstar barnet. Gör hon fel? Nej, det är en bild för något annat. Maria vet att det är Gud själv, i en oväntad gestalt, som ligger där. Och när man nästan snubblar över Gud på den mest otippade platsen, då måste man bli stilla i förundran och bön. Jag vet att jag inte är den enda här i kyrkan som anar Guds närvaro ibland, även om alla inte ger den känslan samma ord. Kanske säger man istället att man anar ett sammanhang, en mening, en djupare samhörighet med något som inte riktigt vill låta sig beskrivas.
Jag tror att Gud är någon som vi alla kan upptäcka om vi bara har på oss rätt glasögon, så att säga. Men inte på beställning! Det fungerar inte så. Det handlar om att öppna sitt hjärta för möjligheten att det heliga finns här, mitt ibland oss, mitt i vardagen eller skogen eller var det nu kan vara. Då kommer det märkliga att hända att vi anar Gud. Gång på gång, lika märkligt varje gång.
Och när vi gör det, tror jag att det är viktigt att göra som Maria på målningen. Att stanna upp. Att bli stilla. Det finns ett engelskt ord ”cherish”, som inte riktigt låter sig översättas, men som betyder ungefär ”att ta hand om”, eller ”att vara rädd om”. Vi behöver vara rädda om, ta hand om de där Gudsmötena. Kanske inte alltid klä dem i ord, inte heller analysera, men ta dem till våra hjärtan. Låta dem få vara där, i våra hjärtan.
Det är väldigt tidigt på morgonen, och om ni inte minns något av den här predikan så har jag full förståelse för det. Men titta gärna på bilden, och försök att komma ihåg två saker, som egentligen sammanfattar allt:
Det heliga, eller Gud om man så vill, kan uppenbara sig på de mest oväntade sätt och märkliga platser. Var uppmärksam på det!
När du möter Gud i ditt liv, ta vara på stunden! Bli stilla, analysera inte, försök att bara låta det vara som det är.
Det är de tankar jag vill skicka med denna juldagsmorgon, och som jag hoppas att bilden kan hjälpa er att komma ihåg.
Lina Petré Komminister i Algutsboda kyrka
Pehr Hörberg, född 31 januari 1746 i Virestads socken i Småland i Kronobergs län, död 24 januari 1816 i Falla i Risinge, Östergötlands län, var en svensk konstnär, målare och spelman. Han har utfört ett stort antal målningar och konstverk, bland annat bilder ur böndernas liv och fantasier ur den nordiska fornsagan, väggbonader, porträtt, illustrationer, etsningar och träsnitt i en starkt personlig, folklig stil. Han har målat 87 altartavlor i kyrkor, varav 57 altartavlor i Östergötlands län.
Altartavla av Pehr Högberg, Algutsboda kyrka
Pehr Hörberg växte upp under små förhållanden på soldattorpet Övra Ön i Virestads socken. Hans far var soldaten Åke Rasmusson Hörberg i Virestads socken i Småland. Fadern var knekt vid Kronobergs regemente. Namnet Hörberg antyder att faderns härkomst var från Höör i Skåne. Modern var småländska och hette Bengta Gusadotter Öhman (Gisa Bengtsdotter). Som barn och pojke försökte Hörberg snida i trä, måla med kol och växtsafter på spån och stubbar. Hela tiden hade han en dröm om att få ägna sig att göra bilder av något slag. År 1769 gifte sig Pehr Hörberg med pigan Maria Eriksdotter och de fick tre söner.
Pehr Hörberg visade prov på sin konstnärliga fallenhet för bonadsmålaren Jacob Danielsson (1711-1787), och han hoppades att få gå lära hos denne mästare. Han säger att han inte har något att lära ut, men han blev imponerad av den unge pojkens fallenhet. Hörberg får dock rådet att söka upp någon målarmästare i Växjö.
Pehr Hörberg började som yrkesmålare på landet, där han var hantverksmålare i Växjö 1760-1766 och följande år var han gesäll under målarämbetet i Göteborg. Som självlärd började han måla i en folklig, lokal tradition. Han var först gesäll som häradsmålare i Almesåkra socken i Småland i Västra härad, där han målade tapeter åt bönderna, och som arrendator på Mejensjö utanför Sävsjö. Han snickrade också bord, slädar, vagnar, träskor och målade bilder ur livet. Två av de mest kända bilderna är Dans kring midsommarstången och Julafton i en småländsk bondstuga.
Därefter blev han lärling under fyra års tid hos en hantverksmålare i Växjö, hos målarmästare Johan Christian Zschotzscher (1711-1766) i Växjö, där han studerade 1762-1766. Johan Christian Zschotzscher var kyrkomålare och år 1737 blev Zschotzscher via ämbetet i Göteborg godkänd som mästare för att slå sig ner i Växjö. Samma år avlade han bured i Växjö och dessutom gifte han sig det året med Maria Christina Ahrenberg från Jönköping. Pehr Hörberg har målat porträtt av henne. År 1765 avled Zschotzschers hustru Maria Christina Ahrenberg och året därpå han själv. Vid bouppteckning noteras en arvinge, sonen Johan Christian, född 1741. Han studerade medicin och teologi vid Uppsala universitet. Han prästvigdes och tjänstgjorde som director cantus vid Växjö skola och domkyrka. Flera porträtt av honom finns, målade av vännen Pehr Hörberg. Sonen Johan Christian Zschotzscher avled 1780. Den elev hos Johan Christian Zschotzscher som blev mest känd är Pehr Hörberg och han arbetade hos Zschotzscher från 1760 till mästarens död 1766. Pehr blev gesäll under ämbetet i Göteborg 1767, arbetade sedan som fri mästare och häradsmålare.
1767 blev Pehr Hörberg gesäll i Göteborg och bonads- och häradsmålare i Östra härad i Småland 1768. där han målade tapeter åt bönderna. Som torpare arbetade han inte bara som målare utan även som snickare och träsnidare.Han lärde sig färghanteringens grunder, men fick inte tillfälle att öva sina konstnärliga talanger.
En mindre känd sida hos Pehr Hörberg var hans karriär som spelman. Liksom brodern Bengt Hörberg, som var organist, var Pehr Hörberg också musiker.[14] Ett antal låtar efter/av Hörberg har funnits och är idag tämligen spridda i spelmanskretsar, exempelvis Pigopolskan och Pehr Hörbergs julpolska.[15][16] Pigopolskan är en polska i g-moll av typen polonäs/polonesse/slängpolska. Noter till polskan har hittats på baksidan av en altartavla. Rubriken till noterna lyder "Pigopolskan - den ägta". Pigopolskan finns med på två skivor, Bengt Löfbergs "Luringen" samt Sågskäras "Krook", på den senare dock transponerad till a-moll. 1796 blev Pehr Hörberg ledamot av Konstakademien och kunglig hovmålare.
Damen med slöjan, målning av Alexander Roslin från 1768. Målningen föreställer Roslins hustru, pastellmålarinnan Marie-Suzanne Giroust, klädd à la Bolognaise, det vill säga såsom kvinnorna från italienska Bologna var klädda.
Roslin återger på ett utsökt sätt sidentygets textur och lyster. I inventarieböckerna på Österbybruk kallades den här målningen Porträtt av enögt fruntimmer. Idag finns den på Nationalmuseum där den fått titeln Damen med slöjan
Självpoträtt av Alexander Roslin (1718-1793)
I Paris vann Roslin stor ryktbarhet och invaldes i franska konstakademin. Hans tidiga porträtt är utförda i ljusa och svala färger och visar på inflytande från Jean-Marc Nattier, till exempel porträttet Friherrinnan de Neubourg-Cromière (1756). Under 1760-talet märks tendenser till ett formsträngare och färgkraftigare måleri, till exempel porträttet av hustrun, Damen med slöjan (1768), och Familjen Jennings (1769).
Roslin var framför allt en mästerlig skildrare av stoffer och karnation men kunde även måla psykologiskt inträngande porträtt. Han uppvisade i sitt skapande en blandning av lyhördhet för tidens smak och stor skicklighet. Denna kombination gjorde stor lycka hos den parisiska aristokratin.
Uppe i Didrik Gustavsson hänger en färgstark tavla som syns på bilden. Konstnären heter Albin Amelin som är särskilt känd för sina arbetarmotiv, ofta från hemstaden Malmö. För brödfödan målade han blomsterstilleben, inte helt olika buketten på bordet, och han använde massvis av färg, vilket gjorde att hans målningar behövde torka i flera år eftersom han målade i olja. Amelin målade, liksom Van Gogh, direkt med tuben och hoppade allt som oftast över penseln. Så kan man också göra Vad motivet heter eller ska skildra vet jag inte men forskning pågår för att lösa den knuten.
Hans Amelin, föddes den 25 januari 1902 i Chicago och dog den 8 februari 1975 i Barrevik på Orust, Förutom att han är representerad i Åfors Folkets hus är han representerad bl a. på Nationalmuseum, Moderna museet, Göteborgs konstmuseum, Malmö Konstmuseum, Norrköpings konstmuseum, Bohusläns museum och Cassels donation i Grängesberg. I samband med ILO:s 50-årsjubileum gav svenska postverket ut ett frimärke med motivet Arbetarhuvud av Albin Amelin. Han är gravsatt på Bromma kyrkogård.
