Gamla skolan i Moshultamåla.

 Skolan i skogen – Vilhelm Mobergs barndomsskola i Påvelsmåla byggdes på 1870-talet och låg mitt inne i skogen. Här gick Moberg mellan 1906 – 1912. På 1930-talet började skolan bli ganska omodern, och dessutom låg den ocentralt efter ny skolroteindelning, då Askaremåla och Skrämbohult numera tillhörde Skruvs skolrote i Ljuder. Efter många diskussioner, om både tomtfråga och utförande på byggnaden, beslöt Algutsboda kommun att uppföra en ny skolbyggnad med lärarbostad i ena halvan. 

Tomten köptes av John Pettersson i Moshult. Den nya skolan kom på så sätt att ligga på gränsen mellan byarna Moshult och Moshultamåla. Till Höstterminen 1936 stod skoldelen inflyttningsklar. Alltså var vårterminen 1936 sista terminen som det undervisades i den gamla skolan. Den nya skolan är numera vandrarhem i Moshult då skolverksamheten upphörde 1958 då den nya skolan stod färdig i Broakulla. 

Den gamla skolan flyttades på 1960-talet så småningom från sitt gamla läge i Påvälsmåla till sitt nuvarande läge i Moshultamåla. Byggnaden är numera ett skolmuseum och samlingslokal. . Bilderna är tagna idag.

En hemsk tavla?

Den här målningen är signerad H. Johansson. Den var troligen den första större tavla som mormor och morfar köpte till sitt hem på fastigheten Ljungheden i Eriksmåla i mitten av 1930-talet, och säkerligen köpte de den av en ambulerande tavelförsäljare.
Den hängde över soffan i "finrummet" och var ett fint blickfång. Under den bjöds det på kaffe och mormors bullar och småbröd.
Under kriget byttes kaffet mot kaffersättning, och döttrarna Yvonne och Margareta växte upp med tavlan - i vått och torrt.

I tavlans närhet läste morfar den nyutkomna boken Pippi Långstrump på julafton 1947, och alla skrattade så att tårarna rann, för något liknande hade de aldrig tidigare hört.
Efter hand sattes tavlan undan och hamnade till slut i ett fritidshus.
Där fick jag lära mig att tavlan var ett exempel på riktigt dålig konst. Älgarna har kommit dit med hjälp av schabloner och det var verkligen inte riktig konst. Mormor och morfar hade haft enkel smak när de just hade frigjort sig från det fattiga glassliparlivet på Potatisgatan i Åfors.

Jag lärde mig alltså att det här är dålig konst, men nu blir jag illamående vid tanken på det.
Det var en stor sak för mormor och morfar när de kunde kröna rummet med en riktigt stor tavla. Den var ett bevis för att de hade kommit någon vart, och vi som hade mormor och morfar att tacka för nästan allt skulle tycka att tavlan var ett utslag för enkel smak.
God konst, dålig konst - tala om ickefråga!

Nu tycker jag att den här målningen är den finaste som släkten haft att uppbringa, för utan drivkraften och vedermödorna bakom den hade jag inte funnits.
Det växer fram ett nytt klassförakt i takt med växande klyftor. Fattigdomen har vänt åter.
Tänk på varifrån du kommer och på vad som egentligen betyder något, och tänk också på att varken guld eller ädla stenar glimmar med samma lyskraft som ögonen hos dem som är beredda att offra sina liv - just för dig.
Ingen av oss är förmer. Vi är allaf rö för vinden och när det blåser hårt spelar det verkligen ingen roll om älgar tillkommit med hjälp av schabloner.

Peter Lejon, Långelycke

Hönsalottas luffarmuseum

 Ett besök på Hönsalottas luffarmuseum i Boda Glasbruk är alltid en upplevelse. Jag vet inte hur många gånger jag besökt museet men det är definitift tvåsiffrigt och varje gång lär man sig något nytt. Det inleds med att museets ägare och grundare Göran Johansson alias Snacke Per berättar om glasets historia. För Hönsalottas är inte bara ett luffarmuseum utan även ett unikt glasmuseum.

Därefter berättar Stig "Alex" Axelsson om sin fars kusin, Reinhold Larsson som kallades Kosta-Lasse (1913-1993). Kosta Lasse var en allkonstnär som tillverkade både det ena och andra han målade tavlor, snidde träfigurer, var skärslipare mm. Det han inte kunde var inte värt att kunna. Han har målat världens största luffartavla som finns att se på museet och berättelsen bakom den är oerhörd färgstark. Den får man berättat om man besöker museet eller läser den nyuppkomna boken som Göran Johansson skrivit om luffarepoken. "Luffarnas liv & leverne"  (2017). Är duintresserad av boken kan den beställas via 070-8242470

Musiken har en framträdande plats under föreläsningarna Oftast är det Stig "Alex" Axelsson och Nanna Elverhoej som står för det musikaliska men ibland kommer även andra artister in. Man märker att det musikaliska uppskattas av besökarna. Sen serveras en stor luffarbuff'e med massor av godsaker på bordet.

Därefter berättar Göran Johansson om luffarepoken som varade mellan 1885-1957 och det är inte för att att det inte fanns vandrande människor innan och efter dessa år. 1885 infördes en strängare lösdriverilag och 1957 infördes sociala reformer som gjorde livet lättare för luffarna. Med stor berättarglädje och entusiasm skildrar Göran dessa människors liv och verksamhet. Han berättar om trådtjack, luffarna som målar tavlor i rasande takt och andra spännande historier. Namn som  Lill-Sven, Höganäs Långe, Målarn Erik Öland Andersson, Kosta-Lasse, Hönsalotta, Björnjägaren. och många fler passerar revy i museet. Över 500 luffartavlor och tusentals trådtjack och allt i original kan ses i museet

Föreläsningen avslutas med kaffe med världens godaste ostkaka sylt och grädde. Evenemanget tar en fyra fem timmar men denna tid flyger fram. Allvar, kunskap blandas med skratt och en hel del bus som gästerna uppskattar. Jag är jättestolt över att vi har en sådant unikt museum i min hemkommun Emmaboda.

Göran Johansson berättar om glasets historia. Här med en fyllehund

Här visar han upp en fyllekaja

Stig "Alex" Axelsson berättar om sin släktning Kosta Lasse

Stig "Alex" Axelsson och Nanna Elverhoej 

Baddags i Emmaboda

 Den vackra sprutande fontänen i järnvägsparken älskas, under varma dagar,  av olika fåglar som gråsparvar, kajor och andra.Fontänen uppfördes 1930 och är en klenod i Emmaboda.

Minnen från Poppius

För 30 år sedan, vid den här tiden, fick jag besked om att jag blivit antagen på Poppius journalistskola i Stockholm.
Då hade jag fått en handfull artiklar publicerade i företrädesvis Barometern, men det kändes ändå mäktigt att tänka sig att min byline i framtiden skulle kunna tänkas avsluta flertalet tidningsartiklar - på Barometern i Emmaboda, för det var det enda jobbet jag verkligen ville ha.
När jag hade börjat på skolan på hösten 1987 fann jag flera roliga kamrater. Ingen av dem kunde beskrivas som "neurotypisk" och specialintressen var regel.
En tjej var inne på undergroundpoesi från New York som endast var utgiven i stencilform. En kille hade hållit i en spak på orgeln som användes på Lustans Lakejers första version av Diamanter - under själva inspelningen, och som journalist ville han specialisera sig på att analysera The Smiths.
En tjej ville fokusera på att skriva om omodernt mode och en annan tjej ville skriva i tidning för att hon tyckte så illa om journalister. Hon var väldigt skeptisk till oss andra, men hon tinade snart upp.
Att jag gick på skolan för att jag ville sitta på Järnvägsgatan i Emmaboda framstod därför inte som osedvanligt apart.
Medan jag gick på Poppius var jag helgvikarie på Östra Småland i Emmaboda, och jag var väldigt nöjd när jag gjorde ett bildscoop när ett uthus brann i Eriksmåla. Det ägdes för övrigt av mammas morbror Edvin och i det återuppbyggda uthuset återfinns sedan länge glasverksamheten Erikshyttan.
När jag efter denna triumfhelg återvände till Stockholm berättade jag för klassen om mitt insteg på den journalistiska parnassen. Medan jag med andan i halsen redogjorde för omständigheterna lät det emellertid inte lika märkvärdigt som det kändes.
"I lördags plåtade jag ett uthus som brann ner i Eriksmåla", sade jag, men ingen uppfattade det som en angelägen bulletin från TT.
En rolig detalj angående Poppius: En av lärarna var en gammal man som hette Erik Brorsson. Han ville gärna prata med mig så snart tillfälle gavs, för han hade vuxit upp i Vissefjärda. Om detta pratade vi bland annat under en krogrunda i Mariehamn på Åland. Under samma krogrunda blev en kille dyngfull och han gick fel på väg tillbaka till hotellet och fick sova under en presenning i hamnen.
Han hette Göran och blev sedermera filmkritiker.
En annan klasskamrat var stockholmstjejen Maria Trägårdh som längre fram fick Stora journalistpriset. Hon hade som tonåring dessutom varit på ridläger på ridskolan i Greveshult och hon mindes att hon under en långritt hade passerat ett vitt hus med två betonglejon på framsidan.
"Där bor jag", sade jag då.

Peter Lejon, Långelycke

Boksläpp i Boda Glasbruk

Var på en trevlig boksläpp för Göran Johanssons nya bok om Luffarepoken.Tack för en trevlig eftermiddag med god mat o fika.
Göran uppmärksammade fyra personer som betytt mycket för att vi har Hönsalottas museum i Boda Glasbruk i Emmaboda kommun. Göran med blommorna delade ut varsin bok till dessa betydande personer. Mats Karlsson VD för EMFAB= Emmabodas kommuns fastighetsbolag, Jan-Olof Jäghagen (S), Bildningsnämndens ordförande och Bodabruksbo, Peter Lejon, som en gång skrev det medborgarförslag som ligger till grund för både Hönsalottas luffarmuseum och The Glass Factory och Ann-Ann-marie Fagerström (S) Emmabodas kommunalråd som har varit drivande av utvecklingen i Boda Glasbruk. Utan dessa hade vi inte haft en bokreleaseparty i Boda bruk i dag.
Vill ni beställa boken eller komma i kontakt med Göran Johansson gå in till hemsidan http://www.luffarmuseum.se/ Där hittar ni allt ni behöver veta om detta fantastiska museum.

En kväll i November

Det uppstod ett plötsligt akutbehov av nya skor till Calle.
Snabbt styrdes kosan till Kosta, men det var vägarbete på 28:an från länsgränsen och norrut. Vi blev stående vid Transjö i en halvtimme, men vi hann till skobutiken med marginal.

Där hittades snabb ett par skor till Lejon junior, men när vi stod i begrepp att köra hem igen...
Skulle vi bli sittande och vänta på trafiklotsen en gång till?
Ja, det skulle vi, och det orkar man inte, så då tänker man genast på alternativa vägar.
"Vi kör över Ulvaskog", fastslog jag, och det gjorde vi.

På 1890-talet grundlades Ulvaskogs glasbruk och om det berättade jag för Calle under den trivsamma färden genom högproduktiv skogsmark i gränslandet mellan Ekeberga och Algutsboda.
"En föga lyckad satsning, men ändå genomförd med framtidstro och vilja", sammanfattade jag Ulvaskogs glasbruks få år.
Därpå väntade Karsahult och sedan Ingemundehult.

Via Fiskesjö, Månsamåla, Ålgärdehult och Åfors var vi tillbaka i Eriksmåla, och då glömde jag att hämta ingefära till hustrun, men det blev en trevlig utflykt - som dessutom kunde avslutas i Huvudhultaö med en snusförnuftig sensmoral:
"När man befarar att man ska möta ett hinder ska man tänka på hur man kan undvika hindret genom att ta en annan väg. I det här fallet gick vägen över Ulvaskog."
Calle var emellertid uppslukad av sin iPad, så det är osäkert om han tog del av visdomen.

Peter Lejon, Långelycke

Badet i Emmaboda är öppet

Fontänen på Järnvägsparken har just satts igång till gråsparvarnas stora glädje. Fontänen är från 1934.

Vissefjärda kyrka

Vissefjärda kyrka - en landsortskyrka i historisk dacke- och skogsbygd på gränsen till Blekinge. Här på den vackra udden av kyrksjön kan man anta att den första kyrkan låg, en träkyrka byggd i samband med den tilltagande befolknings- tillväxten på 1200-talet. Den nuvarande kyrkan, en stenkyrka, invigdes den 28 februari 1773, alltså för 243 år sedan i dag

Kyrkan har inget kyrktorn. Klockorna är därför placerade i en klockstapel som i sitt nuvarande skick är från 1800- talet. Enligt sägnen skall klockstapeln vara rest på den plats där tidigare en borg stått. Den skulle ha hetat Vesaborg.

Sakta vi går genom stan

1975 - jag tror att årtalet är rätt - fick jag Monica Zetterlunds autograf i Emmaboda folkets park. Det var under Musik i Emmaboda och hon var där tillsammans med maken Sture Åkerberg, Lasse Bagge och ytterligare några musiker.
Hon var klädd i blåvitrutig blus, lång jeanskjol och gigantiska glasögon.
Jag kan skryta med att ha pratat med Monica Z:
"Hej! Kan jag få din autograf?", sade jag.
"Hej! Javisst. Vad heter du?", sade hon.
"Peter."
"Jag heter Monica."
"Jag vet."
Se där: En konversation med en legend.
Och jag vet inte varför, men det har dröjt alldeles för länge att se Monica Z. Jag tyckte inte att Cornelis-filmen ens kom i närheten av att göra Vreeswijk rättvisa och jag var ängslig för att det skulle vara detsamma med Monica Z.
Men nu har jag just sett den, och visst har jag förstått att Edda Magnasson gör ett starkt porträtt, men inte trodde jag att det skulle vara en av de bästa prestationer på film som jag någonsin sett.
Och hon är inte skådis!
Förutom Magnassons magnifika insats måste man hylla handgreppet att inte rygga för svärtan, sveken och utnyttjandet. Kronologin haltar visserligen, men det var filmskaparna också helt öppna med. Den konstnärliga friheten kan nyttjas bra och mindre bra, och här var det lysande.
Det är skönt när mitt Stockholm är grönt!

Peter Lejon, Långelycke

Algutsboda kyrka

Den 5 okt 1770 invigdes den nya kyrkan i Algutsboda av biskop Olof Osander. Den fick då namnet Sofia Magdalena sedan kungliga hovet gett sitt tillstånd. Motiveringen från Algutsbodas sida var, att danska kronprinsessan Sofia Magdalena hade landstigit på svensk mark samma år som grunden till kyrkan lades, nämligen år 1766.

Vid renoveringen 1892-94 sänktes det tidigare mycket branta taket till det nuvarande utseendet. Tornet hade förut varit ett lanternintorn, typiskt för denna bygd, men nu blev det försett med sitt höga torn, som är hela 48 meter högt. Bilden är tagen i dag strax efter kl 16:00

Julkrubba, Algutsboda kyrka

Sven och Gunnel Astevall fått bygg- och miljönämndens byggnadsvårdspris

Sommaren 2014 köpte makarna Astevall den välkända fastigheten i södra Lindås. Byn heter egentligen Emmabo och den på sin tid välkända byn är skälet till att Gantesbo bytte namn till Emmaboda sedan järnvägsstationen hade anlagts 1874.

Detta är minst sagt historisk mark.

– Första gången som gården omnämns är 1498 i Arvid Trolles jordebok, så fastigheten har några år på nacken, säger Sven Astevall.

Sedan Karlskrona hade anlagts på 1680-talet tillkom Kungsvägen. Den går igenom Lindås och i slutet av 1600-talet anlades här ett gästgiveri med skjutsstation. Här åt och vilade de vägfarande. De bytte även hästar, och flera svenska kungar övernattade. Gästgiveriet har även varit i adelsläkten Tersmedens ägo.

– Fastigheten var gästgiveri i omgångar. Ursprungligen var det ett enplanshus, och dagens hus är byggt på 1920-talet.

Gästgiveriet upphörde när järnvägshotellet i Emmaboda öppnades i slutet av 1800-talet. Skjutshållet blev kvar till 1920-talet. Astevalls får bygg- och miljönämndens byggnadsvårdspris för att de under det gångna året genomfört en respektfull renovering, såväl invändigt som utvändigt.

– Vi har återställt huset i modernt, men ändå ursprungligt skick, kan man säga.

Paret har i 15 år bott i Växjö, men två av de tre barnen bor i Emmaboda kommun.

– I fjol blev vi pensionärer och då kändes det som att åka bort när vi åkte hem till Växjö. Vi har både barn och förflutet här. Vi har lagt ner mycken möda på huset, men vi är väldigt nöjda, säger Gunnel Astevall.

Lindås stationshus

Lindås stationshus genomgår just nu en välbehövlig renovering. Byggnaden invigdes nyåret 1877. Exakt när den sista persontåget här stannade har jag ingen uppgift om men posten stängde i december 1977 alltså 100 år efter att byggandet av huset var färdigt,

Bilden är från ca 1890

Hagagatan 8

Huset är ett av dom äldsta i Emmaboda och byggdes 1886 av skomakarmästaren Oscar Eriksson från Lindehult och hans hustru Hilda. De hade redan 1883 fått en tomtplan upplåten till sig av bonden Frans Axelsson på dennes ägor söder om järnvägen. Huset låg då ganska ensamt en bra bit ner i hagen räknat från järnvägen. Med JU Thorsells affärshus var detta hus det femte byggda huset söder om bangården. Dottern Ingeborg övertog huset efter sina föräldrar och friköpte tomten på 1940-talet. Hennes arvingar sålde fastigheten till glasarbetare Tore och Gullan Drejå 1970. Efter hans död 1979 övergick huset i hustrun Gullans ägo 1980. Hon bodde kvar i huset till 1994 då fastigheten såldes till Jan Erik Johansson och Gunilla Ericsson. Nu bor familjen Hellgren, Pelle och Helen Honkanen Hellgren.

Fem argument för att bevara Vita huset

1. Historiska aspekten. Disponentvilla till Emmaboda tapetfabrik som brann ner 1968. Byggd på 1920-talet. Viktig del i Emmabodas industrihistoria och nämnd i Emmaboda kommuns kulturhistoriska program som en viktig byggnad. Intill Bjurbäcken på Krysseboda bys mark återuppfördes fabriken år 1921 som Emmaboda Tapetfabrik. Driften moderniserades och tapetfabriken blev en av de viktigaste arbetsplatserna i Emmaboda. Här arbetade uppåt 40 personer. Tapetfabriken totalförstördes den 10 september 1968 i en brand, som troligen orsakades av ett fel i en elledning. Trots en massiv räddningsinsats med sammanlagt femtio brandmän gick det inte att rädda den torra träbyggnaden. Värdet av det förlorade i branden uppskattades till närmare fyra miljoner kronor. Tapetfabriken återuppfördes inte och numera på den platsen finns busshållplats för eleverna till Bjurbäcksskolans högstadie. Vita huset är den sista bevarande resten från den epoken
2. Kulturaspekten- Musik i Emmaboda var en legendarisk förening som hade sitt högkvarter här. Dom arrangerade jazz, vis, progg konserter och festivler på 60-70-80-talet vid folkets hus parken med många av den tidens storheter och detta drog folk till Emmaboda. Här i huset har många ungdomar haft sina replokaler genom åren
3. Verksamhet i dag- Här har varit både fritidshem, fritidsgård och förskola genom åren. I dag håller förskolan Tillfället till här. Huset är i gott skick men visst behövs det lite finjustering här och där men det är inget ruckel som många vill få det till
4. Framtiden- Vita huset har många möjliga användningsområden. Från fortsatt förskoleverksamhet, inrättande av ett ungdomens hus som kommunen faktisk en gång beslutat att inrätta men ännu inte hittat en lämplig byggnad. Koloniområde, kulturhus, museum. mm. Det är bara fantasin som sätter stopp för användningsområderna. Så det är inte enbart av nostalgiska skäl som jag vill bevara huset utan jag har även blicken mot framtiden. Det är ett slöseri som inte kan värderas i pengar om man river huset
5. Naturen. Huset ligger naturskönt och den kommer också försvinna vid en rivning. Här har man tidigare haft höns där barnen haft möjlighet att få färska ägg till frukost och till pannkakssmeten. Möjligheter finns att utnyttja en vackra naturen i den framtida verksamheten.

 Detta är några argument till varför jag tycker att Vita huset ska bevaras för framtiden. Låt dom barn som ska gå in den nya förskolan även få glädje av Vita huset i framtiden.

Med fokus på mosaiken

Den 1 juni hade Åfors folkets hus ett trevligt besök av Samuel från Smålands museum och hans fotograf. Dom håller på att kartlägga mosaikarbeten runt om i trakten och vårt mosaikgolv i folkets hus var dom väldigt intresserade av och vi kommer figurera i en kommande bok som kommer ges ut nån gång 2016.

¨
Vår häftiga godisdisk från 1950- talet och i bakgrunden syns Ernest Gordon gipsstaty som uppfördes 1956 då den nya Folkets hus invigdes.

Fågeln Fenix vakar över Algutsboda kyrka

I slutet av 1960-talet fick Algutsboda församling motta en minnesfond avsedd för konstnärlig utsmyckning av kyrkogården. År 1969 ritades ett förslag, kallat Fågel Fenix, av konstnären Fritz Kallenberg, Boda glasbruk. Konstsmedjans mästare, Axel Strömgren, hade samarbetat med Åforsgruppen i vilken bl.a. Erik Höglund ingick. Skulpturen, en förgylld staty av Fågel Fenix kom på plats år 1970, i en cirkel med liggande, stora hällar.

Johansfors musikkår-100 år

I går var det stort jubileum i Broakulla folkets hus när Johansfors musikkår firade 100 års jubileum. Deras långa ärofyllda historia kan man läsa på deras hemsida

De första åren
Johansfors Musikkår bildades under brinnande världskrig den 1 augusti 1914. Johansfors glasbruk hjälpte till genom ett anslag om 650 kr (runt 30 000 kr i dagens penningvärde), som skulle användas för instrument och notinköp. I gengäld fick musikkåren lova att ”under inga omständigheter medverka på socialistiska eller fackföreningsmässiga möten”. Hur de uppfyllde dessa krav förtäljer inte historien, men hur som helst marscherade kåren tappert och taktfast genom samhället den 1 maj 1915.

Initiativet kom från två grabbar: trumslagaren Erik Konradsson från Alsterfors och klarinettisten Vilhelm Jensen från Hovmantorp. De var både redan med i sina respektive hemorters musikkårer och behärskade därför sina instrument någorlunda hyggligt. Tillsammans med sju andra förväntansfulla ungdomar bildade de musikkårens första konstellation 1914. Uppställningen var en klassisk oktettsättning förstärkt med flöjt, vilket var vanligt på den tiden. Dansmusiken, det vill säga vals, polka, hambo och så vidare dominerade repertoaren.

Som ledare och musiklärare lyckades man engagera musikfanjunkare C.W. Bladh från Växjö, som samtidigt ledde även musikkårerna i Kosta, Orrefors och Pukeberg. Repetitionerna var förlagda till Folkets Hus B-sal, och redan i oktober 1914 hade musikkåren sitt första offentliga framträdande.

Musikkåren fick många nya medlemmar de närmaste åren. Runt 1920 bestod kåren av ett 25-tal unga män. För ja, det var bara män. Musicerande var vid denna tiden inget för kvinnor att hålla på med, något som det dess bättre blivit ändring på genom åren.

Nya tider, ny musik
I början av 1930-talet gjorde den ”moderna” musiken, alltså jazzen, sitt intåg och musikkåren fick konkurrens av en separat dansorkester dit många kårmedlemmar sökte sig. När även festarrangörerna föredrog den nya musiken, prioriterades dansorkestern av de som var med i båda orkestrarna samtidigt. En av dessa entusiaster hette Bror Karlsson, och trots att han var med i två orkestrar började han målmedvetet öva upp nya pojkar. Under hans ledning växte det så småningom upp en helt ny musikkår, skild från den ordinarie. Detta var den så kallade Juniorkåren, som verkade ända fram till 1957. Helmer Englund tog vid som ledare efter Bror Karlssons bortgång 1943.

Musikkåren får en styrelse
Den ordinarie kåren värvade, liksom de flesta andra bruksmusikkårerna i Glasriket, sina ledare från militärmusiken vid Kronobergs regemente i Växjö. 1957 hette ledaren Sixten Ottosson, och detta år bildades även musikkårens första styrelse. Styrelsen, bestående av Nils Elofsson, Helmer Englund, Thorsten Karlsson, Ingvar Engström och Lars-Ingvar Magnusson, tog genast itu med gamla och nya problem som dittills varit olösta. Bland annat bestämdes att kåren skulle skaffa en egen uniform. Tidigare var det bara den vita musikmössan, införskaffad redan 1942, som musikkårens medlemmar hade haft gemensamt. 1959 gjorde kåren entré i sina nya uniformer, vilket skedde Valborgsmässoafton med marschmusik genom samhället. Sedan dess har uniformerna bytts ut fyra gånger: 1965, 1974, 1993 och 2009.

Under 1950-talet kompletterades bruksmusikkårerna med lite modernare instrument som saxofon, trumpet och trombon. Repetitionerna hölls varje tisdagkväll i glasbrukets lunchrum, som välvilligt ställdes till förfogande av den musikälskande glasbruksdirektören Sixten Wennerstrand. Då glasbruket köptes upp av Kosta Boda-koncernen i mitten av 1970-talet, blev den stora utställningslokalen på vinden lediga och 1976 flyttade musikkåren dit. Lokalbytet hade flera fördelar, dels kunde man nu ha notställ, stolar och annan materiel ständigt utplacerade, dels hade den nya lokalen mycket bättre akustik för övningsändamål. Musikkåren förfogar fortfarande över denna lokal, trots glasbrukets många ägarbyten, till alla medlemmars stora glädje och tacksamhet.

Wedeborg-eran
1962 blev musikfanjunkaren Ivan Wedeborg från Karlskrona musikkårens ledare och dirigent. Hans glada lynne och goda sinne för musikalisk kvalitet smittade av sig på kårmedlemmarna och han kom att bli kårens hittills mest långvariga ledare, fram till 1990. Ivan var även en flitig arrangör (och kompositör), och han skräddarsydde ofta arrangemangen efter kårens kapacitet och de enskilda musikernas förmåga. Som kompositör gjorde han sig odödlig med bland annat Johansfors marsch, som musikkåren fortfarande spelar flera gånger om året.

1990-talet med yngre förmågor
1990 skedde en generationsväxling i musikkåren. Efter en musikresa till Emmaboda kommuns grekiska vänort Lefkada, ombildades styrelsen och de yngre tog vid. Den nya styrelsen bestod av Leif Fransson, Christer Magnusson (båda med sina fäder i musikkåren), Katarina Lennartsson, Lena Andersson och Håkan Karlsson. Som ny ledare efter Ivan Wedeborg kom Carl Gunnar ”Loket” Olsson, även han från Karlskrona. Han höll i dirigentpinnen fram till 1999, då han tvingades dra sig tillbaka av hälsoskäl.

Ny ledare blev Christer Thörnquist, uppfödd i Lindås utanför Emmaboda och tidigare professionell valthornist vid Malmöfilharmonikerna. Han drabbades av en muskelskada, skolade om sig till journalist och bosatte sig i Ronneby när han fick jobb på BLT. Under Christers ledning fick musikkåren en delvis ny repertoar, där musikerna fick ta sig an lite mer utmanande stycken. Genom hans kontakter runt omkring Ronneby inledde också kåren under 2000-talet samarbeten med blåsmusiker från Blekinge, varav flera idag betraktas som fasta medlemmar.

Christer Thörnquist var även den som kläckte idén till det som skulle bli Johansfors Musikkårs största publiksuccé genom tiderna. 2006 satte musikkåren upp en konsertversion av musikalen Kristina från Duvemåla, tillsammans med Sankta Mariakören från Kallinge. Under ett års tid spelades denna konsert för utsålda hus i både Johansfors glasbruk, kyrkorna i Rödeby och Kallinge, Skärva gård utanför Karlskrona och, inte minst, i Duvemåla hage. Christer Thörnquist gick hastigt bort i juli 2009, bara 44 år gammal.

Med en stolt historia – men med siktet mot framtiden
Hösten 2009 åtog sig före detta heltids-, numera deltidsklarinettisten Gunnar Magnusson uppdraget som ny dirigent och konstnärligt ansvarig. Gunnar var ingen ny bekantskap för musikkåren, han hade tidigare hoppat in som ersättare vid flera tillfällen. Därför var startsträckan inte särskilt lång, och vi har hunnit med två olika konserter under hösten. Musikkåren har många spännande planer för framtiden, och siktar på att fira sitt 100-årsjubileum med dunder och brak 2014.

Med Gunnar vid pinnen är vi övertygade om att Johansfors Musikkår kommer att behålla sin skaparglädje, sin starka orkesterdisciplin och den musikaliska kvalitet, som successivt har vuxit fram genom åren – alltsedan två utsocknes grabbar beslutade att starta en musikkår i Johansfors i augusti 1914.

Ett stort grattis för 100 åringen från mig och en önskan att det blir nya lyckliga och framgångsrika år för musikkåren.

Årets kulturpristagare är utsedda

Årets hedersomnämnande har tilldelats Lars Utterström, Trollagärde som ligger söder om Broakulla och årets arbetsstipendium på 20 000 kronor gick till Melsene Laux, Långasjö.

Motiveringen för hedersomnämnandet: Lars Utterström har sedan Alsboaftonen började arrangeras år 2002 varit dess primus motor. Alsboaftonens syfte är att vara ett kulturellt och folkligt arrangemang som främjar samhörigheten i bygden och Lars Utterström är eldsjälen som gör den möjlig. Genom åren har han på ideell basis lagt ner ett oerhört värdefullt arbete som kommit många till del.

Anna Albertina Elisabeth Bergstrand-Poulsen, född 12 november 1887 i Långasjö församling, Småland, död 18 februari 1955 i Charlottenlund, Danmark

Motiveringen för arbetsstipendiet: Melsene Laux lyfter, som initiativtagare och ordförande för Elisabeth Bergstrand-Poulsen Sällskapet fram hennes konstnärskap, både som bildkonstnär och författare, på ett enastående sätt. Melsene Laux har, tillsammans med sällskapet, tagit fram filmer, utställningar, en litterär stig, konstalmanacka med mera utifrån Bergstrand-Poulsens konstnärskap. Hon har nu senast sett till att hennes stora gobeläng ”Kvinnans årstider” blir restaurerad. Laux avser att nu ytterligare fördjupa detta forsknings- och förmedlingsarbete med bland annat ett antal studieresor, vilket Bildningsnämnden vill stödja.


Det är bildningsnämnden som utser pristagarna och priserna delas ut i samband med kommunfullmäktiges julbord i Emmaboda folkets hus måndagen den 15 december.

Bad och semestertider i Emmaboda

Sommarvädret är just nu varmt och torrt med temperaturer uppåt 26 grader och det gör att både människor och djur säker sig till vatten och svalkan. Gråsparvar, pilfinkar och kajor badar gärna vid den gamla stenhuggsfontänen som står i Järnvägsparken här Emmaboda. Fontänen uppfördes 1934.