EN SOCIALISTISK BLOGG MED INRIKTING PÅ POLITIK, SPORT, HISTORIA, KULTUR, FOTO OCH ANDRA ÄMNEN SOM RÖR LIVETS HÖGTIDLIGA OCH VARDAGLIGA GULDKORN.
SKRIBENT: NICKE GROZDANOVSKI (V), EMMABODA.
ONLINE SEN 10 MARS 2006!
Hon kör bara bilar som är gjorda före 1971, har järnkoll på Batman och är, på papperet, möjligen en dålig försäljare.
Idag hittade Lotta och jag det vi sökte till Calle i julklapp i en data- och TV-spelsbutik i Kalmar. Det var vårt sista försök, för vi hade kammat noll på flera ställen dessförinnan.
Han vill inte ha sådant som är lätt att hitta och det kan hända att han brås på sin far där. Hur som helst: Tjejen i butiken berättade att hon kör en VW-bubbla från 1964, men på vintern tvingas hon ibland att köra en Skoda av praktiska skäl. Annars menar hon att riktiga bilar är gjorda före 1971. Hon har därtill väldigt bra koll på Batman och när jag noterade att ett föremål i butiken var dekorerat med "Batman 89"-loggan gav hon mig rätt. (Detta syftar på den logga som användes i samband med filmen "Batman" från 1989. Loggan har därefter ändrats lite grand för varje ny film.)
Tjejen, som kan vara i 25-årsåldern, hade därtill drastisk och absurd humor. Hon gav inte intryck av att vara det minsta intresserad av att sälja något. Hon ville diskutera det vi sökte, gamla bilar och Batman - exempelvis en badanka som såg ut som The Jokers kompanjon/flickvän Harley Quinn.
Förutom att jag i henne såg en ung upplaga av mig själv funderar jag på om hon är en bra eller dålig säljare.
Med tanke på hur mycket pengar jag gjorde av med är hon en mycket bra försäljare, men till formen var hon inte alls en typisk säljare. Hon sade inte "rätt saker", eller... Jo, det gjorde hon eftersom jag inte gillar säljsnack och genomskådar det snabbare än en blixt träffar sitt mål.
Jag tror inte att hon anpassade sig till kunden, för hennes glada respons på "Batman 89" antydde tydligt att hon kunde ämnet.
Sensmoral: Form och norm är bara skit. Tvärtom är det med "the real deal". Det lönar sig att kunna saker och att inte förställa sig, även i reda pengar.
Dessutom är det troligen ingen nackdel att vara kufig i en spelbutik.
I min bok är hon en briljant försäljare, för det blev absolut dyrare än vad jag/vi hade tänkt, men vi fick mycket för pengarna. Det tror jag i alla fall. Jag minns inte allt vi köpte, för jag blev bortkollrad av bilpreferenser och "Batman 89". Så jag gick i fällan - för att hon kunde sin sak och för att hon var egensinnig och underlig på ett mycket sympatiskt sätt.
Familjen när en dröm om att åka till Loch Ness för att slå läger med målsättningen att fånga "Nessie" på bild. Om vi lyckas med det behöver vi därefter inte göra mer än att hålla stenhårt i rättigheterna till bilden. Det är en bra affärsplan. Den behöver bara slå in och sedan har vi vår egen business. Jag är så skapt, att jag tror på såväl Nessie som Bigfoot, Storsjöodjuret, den mongoliska dödsmasken, Yeti - snömannen i Tibet och alla andra varelser som sysselsätter den intressanta "vetenskapen" kryptozoologi. Det troligaste är förstås att detta endast är vandringssägner och myter som visat sig ha en särskilt lång livslängd, men samtidigt: Livet blir väldigt mycket roligare om man tänker sig att det finns sådant som vi får stå frågande inför. Forskningsläget är som följer: Forskare bedömer att den företeelse som har störst förutsättningar att vara sann är Yeti. Vad gäller vår skygga vän "Nessie" finns det en teori som tycks omhuldas av många. Bilden är tagen 1933, och vid den tiden ska det ha förhållit sig så, att en cirkus drog förbi Loch Ness. Följet stannade och cirkusens elefant togs ur buren för att få ta sig ett dopp i den svala spricksjön. Då ska någon ha tagit flera bilder och en av dessa bilder ska, enligt teorin, vara den här. Elefanten befinner sig under vattenytan och sträcker upp snabeln. Därefter fick bilden spridning och snart fick en gammal myt från tidig medeltid nytt liv. Ja, affärsmännen vädrade morgonluft och många har genom denna myt fått just sin egen business. Den skotska turistsektorn har tjänat en och annan krona, och det vore ju lite festligt om det beror på en badande elefant. Men nej. "Nessie" finns visst. Jag var vid sjön som 16-åring och någon gång ska jag återvända till Loch Ness med familjen, och bildrättigheterna kommer jag att ta på största möjliga allvar. Då ska jag äntligen bygga ut huset och få mitt alldeles egna museum! Det ska bli kul! God helg! Peter Lejon, Långelycke
Det finns ett antal saker som jag inte kan förlåta mig själv - stort som smått. En av dessa saker, som just nu känns stor, men som på sikt kommer att reduceras i omfång, är att jag glömde att ta med mig plånboken till marknaden på Power end of summer meet. Där fanns nämligen denna tidning från 1942 och det är en av de tidigaste publiceringarna av Stålmannen i Sverige. Hur fan tänkte jag? Samtidigt har jag lovat mig själv att sluta köpa på mig gamla tidningar. Å andra sidan: Hur ofta springer man på sådant här? Jag utbrister "gubbjävel" och försöker gå vidare. Peter Lejon, Långelycke
Då festivalen fick en avbokning på grund av sjukdom fick Emmabodas stolthet Peter Olsson själv ta en spelning. Han inledde fredagskvällen med bravur. Peter Olsson är en artist uti fingerspetsarna. Han behärskar alla genrer och tolkar storheter som Cornelis, Johnny Cash och Tom Jones på ett föredömligt sätt. Han har gjort egna låtar som den vackra låten Butterfly girl. Han har spelat och sjungit tillsammans med Peter Lejon i gruppen Farewell my lovely. Musik är hans liv och det visade han ikväll på ett fantastisk sätt.
Den 16 augusti 1977 var första dagen i årskurs sju på Bjurbäcksskolan för mig och mina klasskamrater.
När jag kom hem på eftermiddagen nåddes jag av beskedet att Elvis Aaron Presley var död - vid endast 42 års ålder.
Jag gick ut i trädgården och satte mig på stentrappan och grät.
Det är 40 år sedan och visst finns det många fantastiska artister, men det finns bara en kung.
Min barndom präglades i stor utsträckning av en djup fascination för Elvis och det var högtid när det visades Elvis-filmer på TV - för att inte tala om den legendariska, direktsända Hawaii-konserten 1973.
Då var jag inte fullt medveten om alla nyanser i den enastående historien om den fattige pojken från Tupelo, Mississippi, men det var ändå något som gick igenom bruset; något som sade att det här var något långt utöver det vanliga.
På jobbet har jag den legendariska rosa Cadillacen - i modellutförande, förstås - stående i fönstret. Det går inte en dag utan beröringspunkter med Elvis; hans musik och hans alltför korta liv.
Lyckligtvis hör vi idag betydligt mindre av nedsättande omdömen om "Elvismackor" och den övervikt som blev en följd av tung medicinering med cortizon.
Borta är de gräsliga anklagelserna om att Elvis skulle ha varit rasist. En fullkomligt horribel anklagelse som vittnade om betydande okunskap eftersom det var i den svarta musiken och bland den afroamerikanska befolkningen i Memphis, Tennessee som den unge enstöringen fann sin tillhörighet.
Han var en stor filantrop, en stor människa, och jag sörjer honom allt jämt.
Vi är hemkomna från bad i Färjestaden och kinamat i Kalmar.
Platsen där vi badar nedanför bron nås via en vinglig, men ändå stabil brygga. Det är fin sandbotten och långgrunt.
Längst ut på bryggan har närboende satt fram två bekväma bänkar, och att sitta där efter ett välsignat skönt bad är en fristad från allt som annars har en benägenhet att häva sig på nacken och pressa ner ansiktet i ett kvävande tunnelseende.
Jag vet inte om det hinner bli fler bad på den här platsen i sommar, men jag har i alla fall bestämt mig för att bevara känslan av lätthet när det blir höst och jag ännu en gång uppmanar mig själv att sätta upp gränser för mitt engagemang eftersom det ofta tenderar att skada min relation till framför allt barnen.
Jag är dessvärre en sådan person som aldrig tror att någonting någonsin är gott nog. Varje gång dessa tankar förpestar mitt liv ska jag minnas frihetsenklaven längst ut på "vingelbryggan" i Färjestaden. Jag ska plocka fram känslan av viktlöshet och gunga fram på en evig våg som inte berörs av människans imaginära, och faktiska, otillräcklighet.
Jag är faktiskt för bra på det jag gör för att känna mig usel. Den lille gossen som mest pratade med sig själv ska under återstoden av resan söka tilliten och samtidigt lägga en vitglödgad förbannelse på otillräckligheten
Peter Lejon, Långelycke
Jag har berättat om 16-årige Loke tidigare.
Från att han lärde sig att gå har han gått sin helt egna väg. Han fortsätter att komma och gå, men barn på bygden har han aldrig haft. Det är inte det som har drivit honom.
Han har aldrig varit en slagskämpe och fredligare katt får man leta efter.
Om han hade varit en människa... Jag tror att han har en funktionsvariation liknande min egen. Han är en Tjuren Ferdinand, och alla gillar Ferdinand.
Men räknar vi med honom? Räknar vi med personer som inte deltar i gruppträningen, som väljer att avstå från det mesta som föreskrivs i det underförstådda regelverket?
I sociala medier öser vi hjärtan över dem som följer sitt eget ödes väg, men hur hanterar vi dem när vi faktiskt möter dem?
Min erfarenhet är att vi i stora drag är totalt dysfunktionella när vi möter dessa personer. En läxa som vi måste lära oss är att nyttja fingerhjärtan mer selektivt eftersom symbolen blivit helt urvattnad. Istället ska vi lära känna "kufarna" och intressera oss för vad det är med deras utvalda vägar som är så lockande. De har något alldeles fantastiskt att erbjuda, och det är inte farligt att inse att verkligheten kan tolkas, och upplevas, på många oanade sätt.
Snart går Loke en ny runda, men dessförinnan ska han äta. Det får bli Friskies den här gången. Peter Lejon, Långelycke
Den här målningen är signerad H. Johansson. Den var troligen den första större tavla som mormor och morfar köpte till sitt hem på fastigheten Ljungheden i Eriksmåla i mitten av 1930-talet, och säkerligen köpte de den av en ambulerande tavelförsäljare.
Den hängde över soffan i "finrummet" och var ett fint blickfång. Under den bjöds det på kaffe och mormors bullar och småbröd.
Under kriget byttes kaffet mot kaffersättning, och döttrarna Yvonne och Margareta växte upp med tavlan - i vått och torrt.
I tavlans närhet läste morfar den nyutkomna boken Pippi Långstrump på julafton 1947, och alla skrattade så att tårarna rann, för något liknande hade de aldrig tidigare hört.
Efter hand sattes tavlan undan och hamnade till slut i ett fritidshus.
Där fick jag lära mig att tavlan var ett exempel på riktigt dålig konst. Älgarna har kommit dit med hjälp av schabloner och det var verkligen inte riktig konst. Mormor och morfar hade haft enkel smak när de just hade frigjort sig från det fattiga glassliparlivet på Potatisgatan i Åfors.
Jag lärde mig alltså att det här är dålig konst, men nu blir jag illamående vid tanken på det.
Det var en stor sak för mormor och morfar när de kunde kröna rummet med en riktigt stor tavla. Den var ett bevis för att de hade kommit någon vart, och vi som hade mormor och morfar att tacka för nästan allt skulle tycka att tavlan var ett utslag för enkel smak.
God konst, dålig konst - tala om ickefråga!
Nu tycker jag att den här målningen är den finaste som släkten haft att uppbringa, för utan drivkraften och vedermödorna bakom den hade jag inte funnits.
Det växer fram ett nytt klassförakt i takt med växande klyftor. Fattigdomen har vänt åter.
Tänk på varifrån du kommer och på vad som egentligen betyder något, och tänk också på att varken guld eller ädla stenar glimmar med samma lyskraft som ögonen hos dem som är beredda att offra sina liv - just för dig.
Ingen av oss är förmer. Vi är allaf rö för vinden och när det blåser hårt spelar det verkligen ingen roll om älgar tillkommit med hjälp av schabloner. Peter Lejon, Långelycke
För 30 år sedan, vid den här tiden, fick jag besked om att jag blivit antagen på Poppius journalistskola i Stockholm. Då hade jag fått en handfull artiklar publicerade i företrädesvis Barometern, men det kändes ändå mäktigt att tänka sig att min byline i framtiden skulle kunna tänkas avsluta flertalet tidningsartiklar - på Barometern i Emmaboda, för det var det enda jobbet jag verkligen ville ha. När jag hade börjat på skolan på hösten 1987 fann jag flera roliga kamrater. Ingen av dem kunde beskrivas som "neurotypisk" och specialintressen var regel. En tjej var inne på undergroundpoesi från New York som endast var utgiven i stencilform. En kille hade hållit i en spak på orgeln som användes på Lustans Lakejers första version av Diamanter - under själva inspelningen, och som journalist ville han specialisera sig på att analysera The Smiths. En tjej ville fokusera på att skriva om omodernt mode och en annan tjej ville skriva i tidning för att hon tyckte så illa om journalister. Hon var väldigt skeptisk till oss andra, men hon tinade snart upp. Att jag gick på skolan för att jag ville sitta på Järnvägsgatan i Emmaboda framstod därför inte som osedvanligt apart. Medan jag gick på Poppius var jag helgvikarie på Östra Småland i Emmaboda, och jag var väldigt nöjd när jag gjorde ett bildscoop när ett uthus brann i Eriksmåla. Det ägdes för övrigt av mammas morbror Edvin och i det återuppbyggda uthuset återfinns sedan länge glasverksamheten Erikshyttan. När jag efter denna triumfhelg återvände till Stockholm berättade jag för klassen om mitt insteg på den journalistiska parnassen. Medan jag med andan i halsen redogjorde för omständigheterna lät det emellertid inte lika märkvärdigt som det kändes. "I lördags plåtade jag ett uthus som brann ner i Eriksmåla", sade jag, men ingen uppfattade det som en angelägen bulletin från TT. En rolig detalj angående Poppius: En av lärarna var en gammal man som hette Erik Brorsson. Han ville gärna prata med mig så snart tillfälle gavs, för han hade vuxit upp i Vissefjärda. Om detta pratade vi bland annat under en krogrunda i Mariehamn på Åland. Under samma krogrunda blev en kille dyngfull och han gick fel på väg tillbaka till hotellet och fick sova under en presenning i hamnen. Han hette Göran och blev sedermera filmkritiker. En annan klasskamrat var stockholmstjejen Maria Trägårdh som längre fram fick Stora journalistpriset. Hon hade som tonåring dessutom varit på ridläger på ridskolan i Greveshult och hon mindes att hon under en långritt hade passerat ett vitt hus med två betonglejon på framsidan. "Där bor jag", sade jag då. Peter Lejon, Långelycke
Var på en trevlig boksläpp för Göran Johanssons nya bok om Luffarepoken.Tack för en trevlig eftermiddag med god mat o fika.
Göran uppmärksammade fyra personer som betytt mycket för att vi har Hönsalottas museum i Boda Glasbruk i Emmaboda kommun. Göran med blommorna delade ut varsin bok till dessa betydande personer. Mats Karlsson VD för EMFAB= Emmabodas kommuns fastighetsbolag, Jan-Olof Jäghagen (S), Bildningsnämndens ordförande och Bodabruksbo, Peter Lejon, som en gång skrev det medborgarförslag som ligger till grund för både Hönsalottas luffarmuseum och The Glass Factory och Ann-Ann-marie Fagerström (S) Emmabodas kommunalråd som har varit drivande av utvecklingen i Boda Glasbruk. Utan dessa hade vi inte haft en bokreleaseparty i Boda bruk i dag.
Vill ni beställa boken eller komma i kontakt med Göran Johansson gå in till hemsidan http://www.luffarmuseum.se/ Där hittar ni allt ni behöver veta om detta fantastiska museum.
Det uppstod ett plötsligt akutbehov av nya skor till Calle.
Snabbt styrdes kosan till Kosta, men det var vägarbete på 28:an från länsgränsen och norrut. Vi blev stående vid Transjö i en halvtimme, men vi hann till skobutiken med marginal.
Där hittades snabb ett par skor till Lejon junior, men när vi stod i begrepp att köra hem igen...
Skulle vi bli sittande och vänta på trafiklotsen en gång till?
Ja, det skulle vi, och det orkar man inte, så då tänker man genast på alternativa vägar.
"Vi kör över Ulvaskog", fastslog jag, och det gjorde vi.
På 1890-talet grundlades Ulvaskogs glasbruk och om det berättade jag för Calle under den trivsamma färden genom högproduktiv skogsmark i gränslandet mellan Ekeberga och Algutsboda.
"En föga lyckad satsning, men ändå genomförd med framtidstro och vilja", sammanfattade jag Ulvaskogs glasbruks få år.
Därpå väntade Karsahult och sedan Ingemundehult.
Via Fiskesjö, Månsamåla, Ålgärdehult och Åfors var vi tillbaka i Eriksmåla, och då glömde jag att hämta ingefära till hustrun, men det blev en trevlig utflykt - som dessutom kunde avslutas i Huvudhultaö med en snusförnuftig sensmoral:
"När man befarar att man ska möta ett hinder ska man tänka på hur man kan undvika hindret genom att ta en annan väg. I det här fallet gick vägen över Ulvaskog."
Calle var emellertid uppslukad av sin iPad, så det är osäkert om han tog del av visdomen. Peter Lejon, Långelycke
Minns idag två av mina förebilder; min far och min morfar, och kontemplerar över varför de fortsätter att vägleda mig många år efter att de lämnade denna världen.
De hade sina liv och gjorde sina val utifrån sina förutsättningar. Det gör jag också och det de lärde mig spänner över väldigt mycket, men när man kokar ner det finner man lyhördhet, noggrannhet, förståelse, vetgirighet och målmedvetenhet.
Som av en händelse tillbringade jag gårdagen med att förkovra mig i den syssla jag behärskar bäst - att skriva, och idag dyker jag ner i Glasrikets historia på The Glass Factory där graalteknikens 100-årsjubileum firas med tilldragelsen "The Holy Grail".
Ikväll blir det Alsboafton och därmed manifesteras kärleken till hembygden.
Ett, tycker jag, bra sätt att minnas Göran Gustafsson och Ragnar Leijon
1975 - jag tror att årtalet är rätt - fick jag Monica Zetterlunds autograf i Emmaboda folkets park. Det var under Musik i Emmaboda och hon var där tillsammans med maken Sture Åkerberg, Lasse Bagge och ytterligare några musiker.
Hon var klädd i blåvitrutig blus, lång jeanskjol och gigantiska glasögon.
Jag kan skryta med att ha pratat med Monica Z:
"Hej! Kan jag få din autograf?", sade jag.
"Hej! Javisst. Vad heter du?", sade hon.
"Peter."
"Jag heter Monica."
"Jag vet."
Se där: En konversation med en legend.
Och jag vet inte varför, men det har dröjt alldeles för länge att se Monica Z. Jag tyckte inte att Cornelis-filmen ens kom i närheten av att göra Vreeswijk rättvisa och jag var ängslig för att det skulle vara detsamma med Monica Z.
Men nu har jag just sett den, och visst har jag förstått att Edda Magnasson gör ett starkt porträtt, men inte trodde jag att det skulle vara en av de bästa prestationer på film som jag någonsin sett.
Och hon är inte skådis!
Förutom Magnassons magnifika insats måste man hylla handgreppet att inte rygga för svärtan, sveken och utnyttjandet. Kronologin haltar visserligen, men det var filmskaparna också helt öppna med. Den konstnärliga friheten kan nyttjas bra och mindre bra, och här var det lysande.
Det är skönt när mitt Stockholm är grönt!
Utan att vara så där ruskigt specifik:
Att jag engagerar mig för att lyfta kulturarvet från glasbruken är nog känt i vänkretsen. I flera år har jag lobbat för att lyfta arvet från fina Gullaskrufs glasbruk, som på sin tid revolutionerade tillverkningen av pressglas och som gett oss utsökta alster av William Stenberg, Hugo Gehlin, Arthur Percy, Catti Åselius-Lidbeck, Lennart Andersson, Marianne Andersson, Kjell Blomberg med flera.
Jag har drömt om bruket på nätterna och varje gång har jag vaknat med tanken "det måste hända något med Gullaskruf".
Jag har lokaliserat det gamla formförrådet till en högst oväntad plats och jag har tjatat på allehanda aktörer att ta ett grepp om det viktiga arvet och göra det tillgängligt för allmänheten.
Och nu händer det!
Men jag säger inte att detta uteslutande beror på mina eventuella insatser. Jag säger bara att det är oerhört befriande när ett mångårigt engagemang, tillsammans med andra eldsjälars arbete, till slut ger resultat.
Vad får jag för det?
Inga pengar, men däremot djup tillfredsställelse och det är sannerligen inte det sämsta.
Jag brukar önska, att jag var väldigt intresserad av fotboll.
Jag har varit det, men det är mycket länge sedan.
Just nu ser jag hur som helst Fotbollskväll på SVT, och jag funderar på ungefär samma sak som jag alltid funderar på när jag ser dylika televisionsutsändningar:
Varför börjar alltid fotbollsspelare med "Neeeej" när de svarar på en fråga?
Så här:
"Blev du glad när du gjorde tredje målet och därpå blev utsedd till matchens lirare?"
"Neeej, jag blev naturligtvis väldigt glad och jag känner storödmjukhet inför våra fans som står oss bi i vått och torrt."
Eller:
"Tycker du att det är gott med en god middag efter väl förrättat värv?"
"Neeeej, det är väldigt gott med en god middag i goda kamraters lag."
Denna kontradiktion är så vanligt förekommande att det inte kan vara en slump.
Jag minns med glädje den fantastiska baseballfilmen Bull Durham med bland andra Kevin Costner och där får man insikt i hur spelare utbildas i konsten att utförligt besvara journalisters frågor utan att egentligen säga något. Det är något vi känner igen även från andra sammanhang, och jag sluter mig till att fotbollsspelare på elitnivå genomgår motsvarande utbildning.
Men varför ska man i så fall svara "neeeej" när man egentligen bara omformulerar en retorisk fråga där det jakande svaret är självklart? Peter Lejon, Långelycke
Ikväll visas "Tusen bitar", dokumentären om Björn Afzelius. (SVT 1 kl.21:00) Jag funderar på varför kulturens eget S.P.E.C.T.R.E. - det vill säga "kultureliten", vad nu det är för något - fortfarande envisas med att dissa Afzelius. På 80-talet berodde det troligen på att dansbanden spelade hans låtar, för det måste ha varit ett hårt slag för dem som i alla lägen säger sig stå upp för "den lille mannen" när de inser att den gamle intellektuelle proggikonen nu plötsligt gick hem hos "vanligt folk" så till den milda grad att de pinsamma dansbanden spelade hans musik. Och vanligt folk ska man akta sig för. De förstår inte sitt eget bästa och måste undervisas - dygnet runt. Och solidaritet känner man på avstånd, för därifrån ger den vackrast rubriker. Jag citerar Johan Kinde: "Tala högt offentligt, ställ dig på de svagas sida - svik när ingen ser" (Cynisk, 1999) Peter Lejon, Långelycke
Måndag på Järnvägsgatan, och på söndagskvällen städades redaktionen föredömligt av lokalvårdaren. Denne brukar ta med sig sina två, små barn ibland, och jag gissar att så skedde igår, för de här båda modellbilarna - en Ford Fairlane Crown Victoria och en Tucker - återfanns nyss på ett oväntat ställe.
Så var det tidigare med en gul badanka, men den fick barnen till slut efter att de flyttat runt den under någon månads tid. Vi får se hur det blir med modellbilarna. Jag är påtagligt förtjust i dem, i synnerhet i den röda Tuckern, men det finns andra modellbilar som de kan få. Det är de oväntade gåvorna som betyder mest och som sätter spår i vuxenlivet. Känslan av att känna sig sedd kan aldrig överskattas. Vi siktar på det. Peter Lejon, Långelycke
Hustrun fyller år imorgon, söndag.
Idag uppsökte jag blomsterhandeln i Emmaboda, och valet föll på en välväxt fikus. En representativ gåva från maken, tyckte jag, och för fräschörens skull överlämnades den redan idag.
Växten uppskattades, och jag redogjorde för tankens vindlande flykt i butiken:
"Jag tänkte att det kunde vara dags att vi skaffar en fikus."
"Den är jättefin, men vi har två fikusar redan."
"Har vi?"
"Ja, de står i fönstret precis intill där du brukar sitta i tv-rummet."
"Jaså. Har de kommit dit nyligen?"
"Det beror på hur man ser på det där med tidsperspektiv. Vi har haft dem sedan vi köpte huset 1992."
Men gåvan uppskattades, och det är huvudsaken. Peter Lejon, Långelycke
Intill mig i soffan ligger katten Loke.
Han kommer in från kylan ibland, och att han gjorde det den här gången var en överraskning eftersom vi var ganska säkra på att han hade gått ur tiden eftersom det är länge sedan vi såg honom.
Han är snart 14 år och kastrerad, och han har alltid gått sin egen väg. När han vill gå in så går han in. Oftast ses han till någon gång i veckan och då äter han så att han står i alla fyra hörnen. Sedan skriker han med sin lite kufiska röst, och så går han en runda.
Han har aldrig varit en slagskämpe och när någon har velat bråka med honom har han gått därifrån. Han har alltid varit något av ett unikum, och jag tror att han har det ultimata livet - för honom. Mat och vatten finns alltid till hands. Han behöver bara komma hem för att bli mätt.
Härom dagen fick Lotta och Karin syn på honom några hundra meter hemifrån. Då trodde vi att han slutat sina dagar - i det fria, där han alltid haft sin fristad. De ropade till honom och han svarade på sitt märkligt pratande vis. Några minuter efter att de kom hem satt han på altanen, och då fick han kyckling.
Och nu ligger han här.
Han är delvis uppfödd med nappflaska, för mamma Kerstins mjölk sinade. "Flaskkatter" blir speciella, heter det, och Loke fick sitt fornnordiska namn tack vare Balder; den evige kattungen som också fick flaskan och som gick vidare sedan han blivit påkörd av en bil. Loke föddes något år senare och han ser ut som Balder, men han har aldrig varit busig, inte ens som liten. Han har bara varit väldigt udda, och alla tycker om honom, för de vet att han inte ändrar sig. Man kan fräsa och man kan slå, men ingenting biter på Loke.
Det sitter en kvinna utanför Ica. Hon sitter hukande på stenläggningen. I regnet. Framför sig har hon en pappmugg. Där har några av oss lagt småpengar.
Andra låter bli. Vi vet ju hur det ligger till, inte sant? Hon ingår i en stor liga som skor sig på vår bekostnad. Utanför Ica. I Emmaboda. Där de stora pengarna finns.
Jag ger henne 50 kronor. Jag klappar om henne och jag stryker hennes nariga kind. Hon sitter där inte för att skinna mig. Hon sitter där för att hon är så illa tvungen, för att överleva. Men jag har idag plånboken full med kontanter. Jag borde ge henne mer, mycket mer.
Hon tar min hand med sin nariga. Hon säger:
"God bless you, sir. God bless you."
Men experterna säger: "Ge dem inte pengar, för detta ska världssamfundet ta hand om."
Eller hur. Och det funkar ju så förbannat bra.
Snabbt ser jag en bild. Av henne, kvinnan som sitter i regnet. Hon är tio år gammal. Hon leker med sina kompisar. Hon skrattar och på hennes ena knä finns ett skrubbsår. Hon har ramlat och slagit sig, men det har hon glömt. Hon lever. Hon - hon lever väldigt mycket.
Nu sitter hon här. Utanför Ica. I Emmaboda.
Hon är ute efter att blåsa oss?
Tror vi på det?
Vem har sagt till oss att inte gå på bluffen?
Sociopater.
Sociopater kan inte känna för andra människor.
Vi lyder sociopaterna.
Vad säger det om oss?
Vi har lärt oss att inte låta hjärtat styra oss. Vi ska inte vara sentimentala. Vi ska vara intellektuella jävla stenstoder som inte känner igen en äkta känsla ens när den hotar att spränga våra hjärtan.
För vi tänker. Vi analyserar. Vi skriver essäer och uppsatser.
Om skit.
Jo, om skit. För detta är så in i helvete mycket på riktigt.
Hon sitter där. Utanför Ica. I Emmaboda.
Hon, kvinnan som en gång var en flicka med skrubbsår på knäet. Hon sitter i regnet. För att bluffen inte ska bli uppenbar? Jo, så skall vi tänka. Vi ska vara bortskämda, förnumstiga västerlänningar som bygger altaner och vet hur vi på bästa sätt ska använda ROT-avdraget. Och vi vet ju: Hon sitter där. För att lura oss; ta del av vårt surt förvärvade välstånd. Och välståndet byggdes av dem som vi nu inte tycker är värda att få en promenad i veckan. Det var inte vi som byggde välståndet. Det är däremot vi som bidrar till att rasera det.
Och vi är så rediga, så rediga, och vi läser kultursidor och vi underblåser jag-kulturen i varje mintdoftande andetag.
Hon, kvinnan som var en flicka...
Hon är en ingen parasit.
Hon är en påminnelse.
Till oss.
Om att höja blicken och försöka förstå det vi själva slipper.
Jag känner henne inte. Jag vet egentligen ingenting.
Men jag älskar henne.
