Kärnkraftsförespråkare har länge hävdat att den svenska kärnkraften är säkrast i världen. Men den myten håller på att avslöjas. Incidenter och brister i säkerheten inträffar allt oftare. Att de svenska kärnreaktorerna börjar få åldersproblem är uppenbart.
Vid folkomröstningen 1980 bedömdes livslängden för en reaktor till 25 år. Reaktorernas genomsnittsålder är nu 27 år och de konstruerades för 30-45 år sedan. Så sent som i förra veckan upptäcktes oväntat radioaktiv strålning i en korridor på Forsmarks kärnkraftverk.
Att incidenter inträffar i samband med komplicerade industriella processer är inte konstigt. Det är just därför det alltid finns en lång kedja av säkerhetssystem som ska slå till när något händer. Men när man inte åtgärdar brister eller i värsta fall inte har en aning om hur radioaktivitet kan förekomma på ställen där det inte ska finnas - då är det något fundamentalt fel.
Det är därför motiverat med en oberoende utvärdering av svensk kärnsäkerhet av expertis från nationella kontrollorgan från exempelvis Tyskland, USA och Finland. En utvärdering som bl.a. ska innefattaövervakning, säkerhetsrapportering, åtgärdsrutiner vid kärnkraftsföretagen och relationer mellan ägare och SKI och SSI och näringsdepartement och lokala säkerhetsnämnder och som även belyser organisatoriska och resursmässiga aspekter.
Om vi ser på det svenska kärnkraftssystemet i ett internationellt perspektiv kan bl.a. följande nämnas:
- Sverige är starkt överrepresenterat i den internationella incidentrapporteringen, INES, inom internationella atomorganisationen IAEA. Detta kan bero på de äldre reaktorernas konstruktion.
- IAEA:s rekommendationer efterlevs inte i Sverige exempelvis när det gäller kärnkraftsverkens fysiska säkerhet.
- SKI har 120 anställda. I Tyskland har motsvarande organisation för kärnkraftssäkerheten cirka 2 000 anställda, dvs. 10-15 gånger större resurser.
- Skadeståndsskyldigheten för kärnkraftsägarna vid ett reaktorhaveri i Sverige är bara en tiondel jämfört med USA.
- På en fråga nyligen från miljödomstolen i Vänersborg vad det skulle innebära att i enlighet med miljöbalkens krav införa BAT, Best Available Technic, avseende reaktorsäkerhet och strålskydd svarade Ringhals att då skulle man vara tvungen att riva befintliga kärnkraftverk och bygga nya.
Den svenska regeringen försvarar kärnkraften och har tänkt godkänna miljardinvesteringar i befintliga kärnkraftsverk för att höja elproduktionskapaciteten. Vänsterpartiet motsätter sig starkt detta. Höjningarna ökar slitaget, ökar strålningen och ger ökad materialförsprödning. De redan gamla reaktorerna blir ett lapptäcke av gamla - lite nyare - nya systemkomponenter som ökar riskerna förkärnkraftsolyckor. Det är som att trimma en moped. Trimmas den för mycket håller den inte p g a materialslitage och risken för en allvarlig olycka ökar då bromsarna inte är konstruerade för högre hastigheter.
Perspektivet bör tvärtom vara att successivt avveckla kärnkraften och genomföra en offensiv satsning på energieffektivisering.
I USA har kraftindustrin nu kommit fram till att det är billigare och bättre att stödja energiintensiv industri med effektiviseringsprogram än att bygga ut kapaciteten. Det är dubbelt så billigt att spara.
Den värdefullaste kWh är alltid en sparad kWh. I Sverige kan elanvändningen för uppvärmning av bostäder spara 20-25 TWh och lika mycket kan sparas inom industrin inom en tioårsperiod
- Vad är bäst: att satsa 50 miljarder på ökad elproduktion vid våra kärnkraftsverk på 10 TWh per år eller samma pengar på energieffektiviseringar motsvarande 40 TWh el per år? Vänsterpartiet satsar på energieffektivisering, säger Kent Persson, riksdagsledamot (v), näringsutskottet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar