90 år sedan kvinnorna i Sverige gick till valurnorna för första gången

I dag är det exakt 90 år sedan kvinnorna i Sverige gick till valurnorna för första gången. En av dem som kämpade för denna självklarhet i dag var Signe Johansson (1895-2003) från Emmaboda med och demonstrerade för allmän rösträtt. Hon bodde i samma bostadsområde som jag och hon var en kvinna som ända in i slutet hade hälsan och minnerna kvar och därmed kunde berätta för oss hur det var förr. En sak hon mindes klart var hur hon var med och kämpade för demokratin och vad passar bäst en sådan här dag att publicera denna text som är hämtad ur regeringenskansliet hemsida.  

Att bry sig om sitt eget och andras liv - det är politik. Att se helheten - inte bara detaljer. Att bry sig om utvecklingen, reagera och delta är politik. Att bestämma sig för det man vill.

- Ja, det är bara att göra sig seg som gummi, outslitlig, hållbar för järnklackstramp. Så sade en av de aktivister som kämpade för allmän rösträtt i Sverige. Järnklackarna satt på de poliser och militärer som kallades in när människor demonstrerade för rätten att vara med och påverka sina liv. Seghet och uthållighet var nödvändiga egenskaper - demokratin kom sent till Sverige.

Signe Johansson var seg. Knappt tjugo år gammal gick hon med andra kvinnor i ett demonstrationståg på Emmabodas enda gata. Polismän till häst följde efter på nära håll, ditskickade av stadens politiker.

- Vi måste hålla oss i rörelse. Om vi stod stilla kom de fram och slog till oss, minns Signe. Jag var rädd men jag gav mig inte. Vi var unga och oerfarna men vi visste vad vi ville.

Signe och hennes vänner kämpade för allmän rösträtt under en tid då starka rösträttsvindar blåste i hela Europa, ja över hela världen. I många länder ledde protesterna till våldsamma och blodiga sammandrabbningar mellan de som ville förändra och de som ville bevara den gamla ordningen.

I Sverige gick det mer fredligt till. Rösträttsanhängarna bestämde sig tidigt för att inte använda våld. Man demonstrerade och debatterade, gav ut tidningar och ordnade namninsamlingar. Utbildning var viktigt. Det gällde att känna till sina rättigheter. Det behövdes också grundläggande kunskaper om hur man bäst skulle organisera sig, arrangera möten och sprida sina idéer.

Själva kampen blev till ett äventyr för många. Hårt arbete och uppoffringar krävdes av alla och det var inte ovanligt att människor hamnade i fängelse för sina åsikters skull. Sakta men säkert gick det framåt. Och Signe glömmer aldrig hur det kändes när hon fick rösta första gången.

- Jag var så glad så jag hoppade. Det är nog svårt för folk att förstå idag. Det går inte att beskriva. Det måste man uppleva.

(Texten är hämtad från Magasinet Röster)