Men brytningen med kung Hans kom bara några år senare som innebar att han 1501 medverkade i upproret mot kungen och understödde motvilligt Sten Sture som 1502 återtog Stockholm och blev ett år senare återigen riksföreståndare men detta år avled Sten Sture d ä varefter Svante Nilsson valdes till riksföreståndare. Nu börjar den unge Sten Sture göra sig gällande och han ledde med framgång militära uppdrag i faderns kamp mot kung Hans. Svante Nilssons tid präglas av eviga strider och förhandlingar med danskarna och han förde även krig mot Ryssland som då började sin expansion västerut. Svante lyckades under hela sin riksföreståndartid hålla dansken borta från Stockholm och tronen. Men han hade problem med den inhemska oppositionen som 1511 krävde hans avgång. Men han vägrade men han dog av slaganfall i Västerås den 2 januari 1512.
Sten Sture den yngre var endast 19 år vid faderns död men en fullfjädrad ambitiös riddare som nu vidtog sina mått och steg. Han satte sig i besittning av faderns slottslän och vann allmogen på sin sida. Härigenom kunde han manövrera ut den av rådet utsedda riksföreståndaren och unionsanhängaren Erik Trolle och ta den titeln för sig själv. Det är nu han antar namnet Sture för att markera sitt avståndstagande till det unionvänliga riksrådet och att upprätta en allians av allmoge, bergsmän och borgare mot rådsaristokratin. Han visade samma kraftfullhet som Sten Sture den äldre men inte samma smidighet och nu trappades konflikten med danskarna och rådet upp. När Erik Trolles son Gustav Trolle 1515 utnämndes till ärkebiskop fick unionspartiet i Sverige en stark ledare. Redan 1516 kom det till öppna strider och ärkebiskopen belägrades i sin fästning Almarestäket som låg norr om Stockholm. En dansk undsättningsstyrka slogs tillbaka 1517 och ärkebiskopen tvingades att kapitulera År 1517 raserades borgen Stäket efter ett beslut i riksdagen som han tillkallade vilket ledde till att Sten Sture blev bannlyst av kyrkan. Det är vid detta tillfälle som biskop Hans Barsk sigill innehöll den berömda lapp där det stod "härtill är jag nödd och tvungen".
Den nya unionskungen Kristian II som tillträdde 1513 tyckte nu att måttet var rågat och ville nu på allvar ta även den svenska tronen i anspråk, den som han sade sig ha rätt till. Han invaderade Sverige men blev slagen av Sten Stures styrkor två olika slag. I slaget vid Vädla 1517 och den mer kända slaget vid Brännkyrka (söder om Stockholm) 1518. Vid det senare drabbningen bars enligt sägnen den Svenska huvudbaneret av den unga väpnaren Gustav Eriksson Vasa. Här stod Kung Kristians Danska/ Norska styrkor med värvade legosoldater, mestadels från Tyskland mot Sten Stures armé av allmoge och städernas borgarskap. Sten Sture besegrade Kristian och lyckades hejda invasionen. Ett stilleståndsavtal upprättades efter slaget och förhandlingar inleddes då om ett möte mellan honom och Sten Sture, och Kristian mottog sex svenska adelsmän som gisslan, bland dem Gustav Vasa. Men han bröt avtalet och bortförde de sex svenskarna i gisslan som fångar till Danmark. Man kan förstå Stures ilska när det gick upp för honom att Kristian hade brutit och svikit avtalet.
Nu kom påvens dom över Sten Stures avsättning av ärkebiskop Gustav Trolle och hans förstöring av ärkebiskopsborgen Stäket. Domen blev bannlysning av Sten Sture och Kung Kristian fick i uppdrag att verkställa domen. Så återigen utrustade kungen en stor här för en invasion av Sverige och i januari 1520 kom den. Tiden var väl vald för det var endast på vintern som en här snabbt kunde förflytta sig. Områden som på sommaren var till hjälp för försvararna som floder, sjöar och träsk låg nu frusna och gagnade anfallarna som lättframkomliga vägar. Under befäl av Otto Krumpen trängde de över gränsen och in i Västergötland där Sten Sture ställt upp 10 000 man vid norra stranden av sjön Åsunden. Den 19 januari möttes härarna i slaget på Åsundens is vid Bogesund, nuvarande Ulricehamn. I början av slaget blev Sten Sture skadad av en kanonkula som studsade upp från isen och träffade honom strax ovanför ena knäet, skottet dödade också hans häst. Han fördes svårt sårad ur striden och den svenska stridsledningen föll samman och truppen skingrades av de tungt beväpnade danska styrkorna. Den danska segern var total och detta innebar att vägen upp mot Mälardalen i princip stod öppen. Krumpens här brandskattade de västgötska socknarna och brände Bogesund, Falköping, Skövde och Skara.
Den 3 februari 1520 avled Sten Sture på Mälarens is på väg mot Stockholm endast 27 år gammal. En kort tid därefter hyllade riksrådet Kristian som Sveriges rättmätige konung och i mars gick många svenska adelsmän och tidigare motståndare med på att erkänna Kristian som kung mot löfte om att glömma det som skett. De danska trupperna marscherade mot Stockholm. Efter Stures död övertogs försvaret av Stockholm av hans änka Kristina Nilsdotter (1494-1559) som han hade gift sig med 1511 och hon höll stånd länge ända till hösten 1520. Med ett löfte från Kung Kristian om amnesti för alla hans fiender kapitulerade hon i september och Stockholm föll i Kristians II händer och därmed var unionen än en gång befäst.
"Sten Sture d.y:s död på Mälarens is 1520", målning av Carl Gustaf Hellqvist från 1880
Kristian II kom till Stockholm i början av november och den 4 november kröntes han till svensk kung av den nyinsatte ärkebiskopen Gustav Trolle. Men löften var som vi även har sett innan inte mycket värda för Kristian II för efter den tre dagar långa kröningsfesten började upprinnelsen till Stockholms blodbad där enligt uppgift 82 personer avrättades, de allra flesta anhängare till Sten Sture den yngre. Inte ens han själv undgick den danska hämnden Hans lik grävdes upp från hans gravplats på Gråmunkeklostrer som låg på det som i dag är Riddarholmen och brände det på bål till tecken på det kätteri, som kungen tyckte att han gjort sig skyldig till genom sitt uppträdande mot Gustav Trolle.
Så slutar historien om Sten Sture den yngre, en man som trots att han dog ung ändå hann uträtta mycket. Han levde i brytpunkten mellan medeltid och den nya tiden och han blev den siste riddaren och fick uppleva att samhället han var van vid började att förändras mer och mer. Han var en lysande stjärna på sin tid och en ledare som hade förmåga att samla folket mot de danska unionskungarna. Han tvekade inte att gå hårt fram mot sina fiender och det innebar att striderna trappades upp under hans tid. Hans mål var att bryta ut Sverige från Kalmarunionen och bilda en självständig stat med sig själv som konung. Han kunde mycket väl ha lyckats för han var en lysande fältherre och militär som höll de tungt beväpnade danska styrkorna stången ända tills den ödesdigra dagen den 19 januari 1520 då han fick skadan som ändade hans liv. Tyvärr innebar hans död att Unionen ännu en gång bestod och att Kung Kristians hämnd drabbade många av hans vänner och anhängare i blodbadet i Stockholm och övriga delar av Sverige. Men det man inte visste då var att blodbadet i Stockholm var början på slutet för Kalmarunionen för alla Stures anhängare hade inte mist sina liv i Stockholm. En viss Gustav Vasa var fortfarande på fri fot och hans skulle låta tala om sig om några år och det är en historia som är väl värd att berätta men det tar vi en annan gång.
Sten Stures gravmonument vid Katarina kyrka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar