En tripp till norra Öland, Del 2- Norra udden

När vi åt middag i Byxelkrok försämrades vädret och vid naturreservatet Neptuni åkrar strax nordväst om Byxelkrok kom en störtskur som varande minst en halvtimme. När vi körde mot fyren på norra udden, Långe Erik hade vi efter ett tag havet på bägge sidorna av vägen och på själva vägen så ös regnade så man knappt såg vägbanan, ibland kändes det som om man körde på havet. En häftig känsla som också var lite obehagligt.

Vi fick vänta en kvart vid Långe Erik innan vi kunde ta oss ur bilen när det äntligen slutade regna












Från Byxelkrok kan man vid horisonten skymta kärnkraftverket Simpevarp på fastlandet. Vid förstoring ser verken ut så här.



Neptuni åkrar, ett vidsträckt klapperstensfält med äldre strandvallar och ett vikingatida gravfält. Det mytiska namnet Neptuni åkrar, har platsen fått av Carl von Linné under hans Ölandsresa 1741 och syftar på klapperstensvallarnas formationer. Längre än så här hann vi inte innan himlen öppnades och regnet forsade ner. Tur att vi befann oss nära bilen.













Långe Erik sticker fram ovanpå trädtopparna.




















Fyren Långe Erik är en 32 meter hög fyr byggd av kalksten. Det är 138 trappsteg till balkongen som är belägen på ca 28 meters höjd. Långe Erik stod färdig år 1845.












Efter regn kommer solsken sägs det och denna kväll stämde det. Solens kvällsstrålar tränger igenom det tjocka molntäcket i väster. En fantastisk bild från norra udden.












I dag har man en blinkande ljuskälla vid fyrens balkong. Den syns på den vänstra sidan av balkongen
Trollskogen är en gammal, betespräglad barrskog på Ölands nordöstra udde. I barrskogen finns vidkroniga ekar av hög ålder. Vandringsleden är ca 4,5 km lång men eftersom klockan var närmare 21.00 så avstod vi vandringen. Det finns mycket att uppleva i trollskogen. Man har till och med ett vrak vid stranden efter skonaren Swiks som förliste här vid en storm i december 1926. Trollskogen har ett rikt växt- och djurliv och är absolut värt ett besök












På återvägen passerade vi återigen Neptuni åkrar. Det skulle vi absolut inte ångra för vi möttes av detta vackra och fantastiska skådespel.




Som ni ser på bilden så ser det väldigt konstigt ut. Vågorna når inte strandkanten utan fastnar på något märkligt sätt ute i sundet. Närmare stranden blåser det från väst och havet ser lugnare ut. Den enda förklaringen är att det ni ser är tidvattnet. Men jag är inte övertygad om att det är de och är nyfiken på om någon vet vad som händer på bilden


Detta var det sista besöket på resan och det var dags att köra de 16 milen hemåt igen glada efter en händelserik resa som bjöd på det mesta. Vi var hemma i Emmaboda strax efter midnatt igen.