I söndags sköts två svenska soldeter till döds i Afghanistan och mina tankar går till soldaternas anhöriga och vänner. Deras förlust kan inte beskrivas i ord. Dessutom går mina tankar till den döda tolkens familj och vänner. En svensk soldat blev skadad i eldattacken som ägde rum väster om Mazar-e-Sharif i norra delen av landet.
Reaktionerna på dödsskjutningarna har varit blandat allt från kompromisslös hyllning till soldaternas närvaro till ett omedelbart tillbakadragandet av svenska styrkorna. Någonstans tycker jag att det krävs en eftertanke och den saknar jag i debatten. En eftertanke som ställer vissa frågor och som söker svaren. Det kan handla om:
-Varför vi är där överhuvudtaget?
- Är vi i krig eller inte och i så fall kan vi vinna kriget?
- Finns det någon ände på insatsen och vem eller vad bestämmer det isåfall?
- Kan denna insats leda till framgång?
- Vad händer om vi lämnar landet?
- Vad händer om fler svenskar stupar än de fyra som hittills stupat?
- Situationen har länge varit relativt lugnt där svenska styrkan befunnit sig men har på senare år blivit allt oroligare. När känner man att det är ohållbart?
- Hur många soldater ska vi ha på plats?
Det är några frågor som borde ställas nu efter de tragiska händelsen i söndags. Men istället hörs det från regeringshåll med försvarsministern Sten Tolgfors i spetsen att allt ska fortsätta som vanligt och gärna lite till. Ingen tanke på att tänka om eller någon annan eftertanke. Det tycker jag är tragiskt och ännu mer tragiskt att detta sker från trygga Sverige och långt ifrån konflikthärden.
1 kommentar:
Det är en svår fråga.. det behövs säkert fredsbevarande insatser ...men till vilket pris?
Skicka en kommentar