Fru talman! I spåren av den kris som vi ser nu ökar kritiken mot de giriga spekulanterna i samhället, och det är naturligtvis välkommet. Men jag skulle vilja påminna om att det inte är giriga direktörer eller generösa bonussystem som har orsakat den här krisen. Det är inte heller låga räntenivåer, vilket en del nyliberaler har hävdat, som har orsakat krisen.
Det handlar om grundläggande fel i det ekonomiska system som vi lever med. De felen har förvärrats av en marknadsfundamentalism och en nyliberal ekonomisk politik.
Marknadens jakt på kortsiktig vinstmaximering leder till att långsiktiga och hållbara investeringar står tillbaka. Den här girigheten, som uppenbarligen finns där, är en logisk följd av kortsiktigheten i systemet. Att skylla finanskrisen på girighet enbart är ytligt och okunnigt.
Till politikens skuld hör att politiker har drivit en tes om att politiken bör hålla sig borta från marknaden. Politiken har abdikerat från ansvar, och alltför många politiker och ekonomer har trott på marknadens självreglerande förmåga, i Europa, i Sverige och i ännu större utsträckning i USA.
Den här trosbekännelsen till marknaden har lett till att man har låtit bli att vidta de åtgärder som har varit nödvändiga för att förhindra att krisen skulle få de effekter den har fått.
Omfattningen av kriserna förvärras av avregleringar och försämringar i välfärden. Det tydligaste exemplet på det är också från USA, där välfärdssektorn är reducerad till ett minimum, ett system där var och en får betala sin egen sjukvård, var och en får betala sin egen äldreomsorg, var och en får betala sin egen sjukförsäkring och arbetslöshetsersättning med privata försäkringar.
Det skapar inte bara stor ojämlikhet och gigantiska klasskillnader; det föder också en växande spekulativ sektor. När en större del av samhällets samlade resurser frigörs till spekulation i stället för att användas för att öka människors trygghet får vi de luftbubblor i ekonomin som vi har sett exempel på de senaste veckorna. Det pensionssystem som innebär att man numera ska använda en del av sin intjänade pension för att spekulera på börserna späder bara på en utveckling där spekulationen ökar.
Kombinerar man den här marknadsliberalismen med en orättvis fördelningspolitik förvärras kriserna än mer. Med stora skattesänkningar för rika och högavlönade har man sett till att en större andel av kapitalet i samhället frigörs till de rikas konsumtion. De köper inte mer falukorv för pengarna. De går inte till frisören oftare. De har redan fyllt det mesta av sitt konsumtionsutrymme – möjligtvis köper man en lyxbåt extra. Men det driver inte på den nödvändiga efterfrågan på varor och tjänster som kan skapa nya jobb i samhället.
När skattesänkarpolitiken kombineras med försämringar för dem som har minst minskar den totala efterfrågan på varor och tjänster i stället. Den som har ouppfyllda behov i sin vardag måste vända på slantarna, låta bli att handla och låta bli att gå till frisören, medan den som är rik kan köpa aktier och fondandelar. Det kapital som därmed ställs till förfogande för banker, försäkringsbolag och privata aktörer göder den osunda spekulationsekonomi som vi ser effekterna av nu.
Vi skulle ha kunnat använda kapitalet bättre. Vi skulle ha kunnat använda det till att rusta den gemensamma sektorn med fler anställda. Vi skulle ha kunnat använda det för att skapa förutsättningar för att bygga bort bristen på hyreslägenheter i samhället. Vi skulle ha kunnat använda en större del av kapitalet för att investera i järnväg och andra lösningar som bekämpar klimathotet.
En stor och robust välfärdssektor är ett skydd mot spekulativt slöseri. Att den dessutom har som huvuduppgift att garantera människor trygghet och en skälig levnadsnivå gör inte saken sämre. Men det innebär också att den fyller en stabiliserande funktion i tider av ekonomisk nedgång och kriser. För att minska krisernas omfattning och minska oron som kan leda till panik är det därför bra politik att ha höga ersättningsnivåer till dem som riskerar att drabbas av arbetslöshet och sjukdom.
Under en lång följd av år har antalet hyresrätter minskat relativt antalet villor och bostadsrätter i samhället. Samtidigt håller hyressättningen på att marknadsanpassas, vilket betyder att det blir dyrare att bo i mer attraktiva områden. Det leder till att fler har tvingats skuldsätta sig för att kunna bo samtidigt som allt fler till och med saknat möjligheten att efterfråga en bostad över huvud taget. Det har helt enkelt varit för dyrt att bo.
Därmed minskar rörligheten i samhället. Det är extra allvarligt i en lågkonjunktur, där människor ibland måste söka sig nya orter att bo på där man kan få en anställning. Finns det inga bostäder minskar möjligheten att ens kunna söka nya jobb på andra håll än där man har bott tidigare.
En stark allmännytta med många hyresrätter till låga hyror är ett smörjmedel i ekonomin som stabiliserar och minskar krisens omfattning.
Byggandet av lägenheter minskar också arbetslösheten inom byggsektorn. Där ser vi, med regeringens egna siffror, att vi går mot en byggkrasch. Vi riskerar att få en fullständig nolltillväxt inom byggandet, vilket kommer att påverka inte bara byggsektorn och de anställda där utan också mängder av underleverantörer.
Det behövs också utbildningssystem som står öppna för fler och goda möjligheter till utbildning och fortbildning vid arbetslöshet och annars. I stället ser vi en regering som kanske är den första sedan 1842 som inte försöker höja kunskapsnivån totalt sett i samhället. Det är anmärkningsvärt.
Till detta kommer doktriner om att gemensamt ägande alltid är av ondo och att det alltid är rätt att sälja ut gemensamma tillgångar. Det späder naturligtvis bara på spekulationsekonomins omfattning och minskar dessutom demokratins omfattning. Jag tror också att det gör det väsentligt svårare att få skattebetalarna att ställa upp den gången det krisar, om det bara är så att vi ska socialisera förlusterna och privatisera vinsterna.
Fredrik Reinfeldt sade tidigare i en replik till mig att Vänstern står för förstatligande. Vem är det som förstatligar banker, Fredrik Reinfeldt? Är det jag eller George Bush? Är det jag eller Angela Merkel? Är det jag eller Gordon Brown?
Jo, det är dessa ansvariga politiker som i dag står för ett förstatligande av delar av banksektorn, och de gör det för att rädda den finansiella sektorn. Jag tror inte att det är fel. Jag tror att det är nödvändigt, framför allt för att rädda småspararnas pengar och minska oron i samhället. Men varför ska vi bara socialisera förluster? Varför ska vi sedan överlåta åt de privata intressena att ta vinsterna i egen ficka?
I stället för nyliberalism borde vi utveckla en välfärdsstat som omfattar fler. Människor måste känna trygghet vid arbetslöshet, sjukdom och ålderdom. Därför ska de gemensamma trygghetssystemen utvecklas.
Vi måste bygga fler hyreslägenheter. Vi måste stärka allmännyttan. Och vi måste agera internationellt. Vad vi än gör här hemma är det inte tillräckligt. Om vi ska komma till rätta med krisen måste vi agera inom FN och inom världssamfundet för att skapa kraftfulla globala finansiella kontrollfunktioner. Om sådana hade varit på plats hade man åtminstone kunnat ägna sig åt att försöka få USA:s ekonomi att bli något sundare i stället för att förespråka skattesänkningar och nyliberala lösningar i resten av världen.
I Sverige bör Finansinspektionen och andra institutioner stärkas. Det är märkligt att ni har haft ett halvår på er och inte ens har kunnat tillsätta en generaldirektör i Finansinspektionen i tider av kris. Det borde ni ha gjort.
Planerna på utförsäljning av SBAB och Nordea måste avbrytas. Det är fel väg att nu sälja ut, när man i andra delar av världen förstatligar banker. Vi borde i stället utöka det gemensamma ägandet av Nordea och fortsätta att använda SBAB.
Det är i det här läget särskilt viktigt att värna om starka offentliga finanser. Era skattesänkningar är oansvarig politik. Vi måste ha ett skattesystem som förmår att möta kriserna, som omfördelar från välbeställda till fattiga, som finansierar välfärd och stimulerar den nödvändiga miljöomställningen.
I er värld är det ansvarsfullt att sänka skatter för mer än 100 miljarder men ansvarslöst att anställa fler i sjukvården, förskolan, skolan, äldreomsorgen och kulturen.
I er värld är det ansvarsfullt att subventionera överklassens köp av hushållsnära tjänster men ansvarslöst att se till att fler gamla får bra hjälp av hemtjänsten.
I er värld är det ansvarsfullt att sänka ersättningen till cancersjuka efter tolv månader men ansvarslöst att höja taket i a-kassan så att även Volvoarbetarna får 80 procent i ersättning.
Vi tror inte på den enda vägens ekonomiska politik. Vi tror inte att skattesänkningar är lösningen på allt. Vi finansierar våra förslag, och vi tidigarelägger investeringar och satsar på välfärd och rättvisa. Det är en modern och framtidsinriktad politik för att möta krisen.
Här kan ni läsa protokollet från hela partiledardebatten:
Protokoll från Partiledardebatten 15 oktober
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar