Järnkors vid Algutsboda kyrkogårdAlla helgons dag är i Sverige en rörlig helgdag som infaller på lördagen under tiden 31 oktober–6 november. Ursprungligen var dagen en fast helgdag den 1 november, en plats den behållit i andra länder; inom den latinska riten i Katolska kyrkan är den 1 november, såsom Alla helgons dag, en av de förpliktade helgdagarna.
Vid en helgdagsreform 1772 ändrades detta i Sverige (och Svenska kyrkan)till att istället vara första söndagen i november. Första november förlorade då sin status som helgdag men behöll ändå sin benämning i almanackan. Sedan dess har det alltså de flesta år funnits två skilda dagar med denna beteckning. Efter motioner i Sveriges riksdag om öka antalet helgdagar under hösten flyttades Alla helgons dag år 1953 från sin tidigare plats till dagen innan, och blev samtidigt allmän helgdag (lördag var dåförtiden en arbetsdag). Samtidigt ändrades namnet på 1 november till att vara allhelgonadagen.
Järnkors Algutsboda kyrkogård Döden har alltid varit en del av livet. Men förr kunde man tala om det på en naturligare sätt än vad som är fallet nu. Nu är vi rädda för det okända som döden representerar Döden blev mytomspunnen och det är där som seden med att tända ljus vid de dödas viloplatser kommer ifrån. En koppling till mer allmän minnesdag över de döda uppstod också tidigt. Detta har rötter i förkristna keltiska traditioner och övertogs sedan av de kristnade germanerna. Man trodde att de döda i samband med sommarens slut och vinterns början återvände hem och behövde vägledas med ljus och eldar, vilket lever kvar i den moderna seden att tända ljus, smycka och vaka över anhörigas gravar. Inom den katolska kyrkan infördes på 1000-talet Alla själars dag på 2 november, som en dag då man ska minnas sina bortgångna anhöriga. Då firas Mässan för de döda, och kallas då Requiem-mässa, eftersom man önskar de döda "requiem aeternam" ("evig vila").
Båda bilderna ovan är från kyrkogården där gravarna är upplysta av olika sorters gravljus.
Algutsboda kyrka är vackert belyst i mörket
2 kommentarer:
Var det så naturligare förr? Eller är det mindre naturligt nu, när varje kriminalserie i TV uppvisar de mest fantasifullt sönderhackade och utstyrda lik? Jag vet inte. En liten anekdot bara:
Min mor tyckte inte om liljekonvaljer särskilt bra. Det hängde samman med att omkring 1920 när hon bör ha varit 7-8 år fick hon och andra barn gå och titta på ett annat barn som dött. Det var på den tiden man ännu visade upp de döda, även i Stockholm. Och i rummet hos den döda fanns liljekonvaljer, därav det obehagliga minnet.
Men man behöver inte titta på de sorgliga resterna av medmänniskor. Man kan tända ett ljus och kanske tänka på det goda, det roliga eller något annat med våra bortgångna.
Jag hävdar att det var mer naturligare förr än nu. Då döden inte var associerad med, som du säger kriminalserier på TV eller bisarra mord som man kan läsa om i media. Förr var döden en del av vardagen och det är det inte nu.
Sen har döden alltid skrämt oss levande i allatider, det visar inte minst din mors reaktion på liljekonvaljer.
Skicka en kommentar