Kata Dahlström

Kata, som egentligen hette Katarina, Dahlström var en av arbetarrörelsens stora pionjärer och agitatorer. Hon föddes som dotter till brukspatron Johan Oscar Carlberg och Maria Augusta Carlsvärd i den lilla gården Emtöholm som ligger i Gusum i sydöstra Östergötland. Modern led av svåra mentala problem, vilka oftast yttrade sig i svåra fall av migrän. Dottern var ofta upprorisk och fick många gånger husarrest på grund av sitt uppträdande. Hon hade sin mormor som stark förebild och stöd i livet och placerades senare på internat i Örebro.

Hon var född inom borgarklassen men hon umgicks tidigt med rallare och gruvarbetare och plågades av att se deras fattigdom. Därför bröt hon med sin klass och Kata Dalström som från början var liberal, vilket redan det var anmärkningsvärt radikalt i hennes välbärgade högborgerliga familj, blev hon snart socialist och anslöt sig 1893 till Sveriges socialdemokratiska arbetareparti och var medlem i dess verkställande utskott 1900–05. Där ägnade hon sig till en början åt att organisera arbetarkvinnorna. Med sin temperamentsfulla personlighet blev Kata Dalström en populär gestalt på sina många agitationsresor runt om i Sverige. Av borgarklassen blev hon hånad, motarbetad och utskrattad men sådant bet inte på Kata Dahlström som högg tillbaka. Hon stod i striden centrum som t ex kravallerna i Stockholm 1902 och när hon såg stadsfiskal Stendahls poliser hugga med sina sablar på rösträttsdemonstrerade arbetare protesterade Kata ursinnigt och blev annhållen men slapp senare undan med böter. Hennes grovkorniga pionjärsarbete gav resultat och hennes möten var välbesökta och många lokalavdelningar bildades. Hon var en hängiven folkbildare och som sådan skrev hon många böcker, främst politiska böcker bland men också om nordisk och grekisk mytologi, vikingar och buddhism. Hon var även aktiv i nykterhetsrörelsen, och var mycket starkt för Norges rätt att frigöra sig från Sverige. Hon behöll genom hela livet sin kristna och religösa tro och detta innebar en viss konflikt i den socialistiska rörelsen där ett antal inte såg med blida ögon på att hon fortfarande hade kvar sin tro. Hon såg kristendomen som helt och hållet förenlig med socialismen. Mot slutet av hennes liv fördjupades hennes intresse för Österländsk mystik och hon betraktade sig då som Buddhist.

Hon översatte Karl Marx bok om det kommunistiska manifestet till svenska 1903 och skrev broschyrer om anarkismen, klasskampen och andra socialistiska skrifter. De följande åren blev hon mer radikal och mer kritisk inställd till Hjalmar Brantings revisionistiska politik. Detta förstärktes efter storstrejken 1909 som blev ett nederlag för arbetarklassen. På kongressen 1917 tog hon steget ytterligare åt vänster och blev så småningom medlem av Sveriges socialdemokratiska vänsterparti lett av Zäta Höglund. Kata Dalström stödde bolsjevikerna och den ryska oktoberrevolutionen. År 1920 var hon de svenska kommunisternas delegat vid Tredje internationalens andra kongress. Hon avled tre år senare i Stockholm.

Författaren Torsten Fogelqvist skrev om Kata Dahlström efter hennes död: "
Få människor har blivit så hänsynslöst bedömda, föraktade och beskrikna som denna kvinna av bildad klass, som sällade sig till klasskampens minst noggranna skaror, där hon själv tjänstgjorde vid det truppförband som hade hand om det grova artilleriet. Hon gav med sin mun men också med sitt hjärta."

Källa: Gardar Sahlberg- Berömda Svenskar från tolv sekler. 1992.
Wikipedia och andra internetsidor.