Avdelning 279 av Svenska Grov & Fabriksarbetarförbundet, 1908-2008

I går kväll och säkert även framåt småtimmarna i dag firades det i Åfors Folkets Hus. Det är fackklubben på Åfors Glasbruk som firar 100 års jubileum. Ett stort grattis och all lycka i det fortsatta arbetet vill jag rikta till alla i facklubben som då det bildades 1908 hette Avdelning 279 av Svenska Grov & Fabriksarbetarförbundet. I dag tillhör klubben IF Metall.

I samband med Åfors teatern första produktion “I skenet från en glasugn” som skildrade Åfors historia skrev jag den 2 november 2006 en artikel om hur det gick till när Åforsklubben bildades. Som en hyllning till dessa kamrater som med stor vilja och kämpaglöd trots alla faror bildade fackföreningar kommer här återigen deras historia:


Det var mörkt denna vinter 1908 i Åfors. Det hade hunnit bli måndagen den 20 januari och åtta allvarsamma män satt o diskuterade i mörkret. Rummet var upplyst av endast ett stearinljus och oroliga blickar och spetsade öron spanade och lyssnade av alla eventuella främmande ljud som skulle kunna innebära fara.

För de var allvarsamma saker dessa åtta män diskuterade som om de skulle bli upptäckta kunde innebära avsked från arbetet och andra bekymmer. För det de diskuterade denna måndagskväll i ljuset av en stearin var omtumlande för makthavarna och brukspatronerna. Förhållandet på glasbruket var omänskligt med långa arbetsdar till nästan ingen lön alls. För brukspatronerna hade inga betänkligheter att som lön ge en liter brännvin till arbetarna istället för mer pengar. Det blev billigast så samtidigt som man med rusdrycker kunde hålla arbetarna glada och i schack. Detta var under mänskligt värde och måste ändras på.

Därför bildade dessa åtta allvarsamma män i skenet av en stearinljus avdelning 279 av Svenska Grov & Fabriksarbetarförbundet. Man lovade varandra att hemlighålla denna fackförening eftersom arbetsgivaren och tillika brukspatronen Carl-Albert Fagerlund, kallad Stor-Kalle, hade den inställningen att en fackförening var farlig för honom och för samhället och försökte med alla medel att spränga varje facklig förening som bildades på hans glasbruk. Han hade lyckats redan 1906 då han helt enkelt lade ner driften vid glasbruket tills fackföreningen var slopad. Han svalt arbetarna tillbaks till jobbet och en del fick helt enkelt gå och inte komma tillbaka. Så de var en stor risk dessa åtta tog då man återigen bildade en fackförening. Men de såg fackföreningen som en möjlighet att tillsammans förbättra arbetarnas levnadsförhållande. Då tyckte att risken var värd att kämpa för.

Men de hade inte lätt att övertyga de andra arbetarna om vikten av organisationen. Många var rädda för Stor-Kalle och vad han kunde göra om han fick reda på detta. Efter storstrejken 1909 minskade medlemsantalet och 1911 var de bara tre medlemmar kvar varav en flyttade till Hovmantorp 1912 och den andre slutade. Kvar stod Fritjof Franzén.

Franzén var en pionjär inom fackföreningsrörelsen. Han kom från Boda och blev medlem 1908. Han var verksam inom avdelningen i 50 år. Med envishet, kampvilja och med fasta åsikter stod han där när de blåste snålt och var som en böld i röven för brukspatronerna. Det blev aldrig av med honom hur de än försökte bekämpa fackföreningen.Men 1912 stod Franzén ensam och man kan förstå hans upprörda tankar och känslor som han hade i kroppen då. Ensam med radikala åsikter skulle vem som helst ha lagt ner och gjort något annat. Men inte Franzén inte. Han knöt näven i byxfickan, betalde sin medlemsavgift till förbundet och hade kontakt med dem.

1916 blev de en ny ägare till bruket. Ernst Johansson hette han som efterträdde Stor-Kalle. Enligt uppgift hade Stor-Kalle endast 500 kronor av egna pengar när bruket grundades 1876. När de såldes fick han 140 000 kr. Glasblåsaren Aron Nilsson gör följande uttalande:

- Då jag tänker tillbaka på den tid jag började arbeta på hyttan 1877, så har jag kommit fram till den slutsatsen att de är de mest fattiga och med kroppsfel lytta och mindre begåvade människorna samt barn som har lagt grunden till glasbrukspartonernas förmögenhet.Det var så de var. Lönerna var låga, arbetsdagarna långa och barnarbete förekom trots att de var förbjudet enlig lag. På grund av dåliga löner döpte man Åfors Glasbruk till ”Magrahult i Åforsahelsike”

Glasbruket moderniserades när Johansson tog över. I november1918 brann hyttan ner till grunden och i mars 1919 byggdes hyttan upp igen. Man fick ett uppsving av arbetare som började jobba på bruket. Franzén sammankallade till ett fackföreningsmöte och även fackföreningen fick ett uppsving med många nya medlemmar. Franzén var inte längre själv. Det fackliga arbetet började för fullt.

Man försökte få arbetsgivaren att skriva på ett riksavtal men de vägrade Johansson eftersom han inte var med i arbetsgivarföreningen. Men kraven från facket kom slag i slag till irritation för arbetsgivarna. Man ville ha en specialprislista för Åfors. Den innehöll bl a dyrtidstillägg, hyresbidrag, ersättning för degelinsättning, och ersättning för läkarutgifter. Trots att positiva beslut togs om hyresbidrag och ersättning för degelinsättning var de lite si och så med utbetalningarna. Facket krävde mera, bl.a. städning av arbetslokalerna. Som vanligt hade arbetsgivarna svårt att förstå vitsen med detta. Men med små steg blev de förbättringar för arbetarna.

Detta var lite om hur en fackförening bildades i Åfors och hur de fick kämpa mot brukspartonerna. Det är inget unikt för Åfors detta. De var ungefär så här det gick till i 1900-talets början på flesta industrier. Det som är självklart och utan dramatik i dag att vara med i en fackförening var 1908 förenad med fara. Man hade ingen föreningsrätt på den tiden och arbetsgivarna kunde sparka en hur de ville. De visste att de fanns andra som var beredda att ta den platsen. Det är någonting att tänka på i dag, dessa kämpar och pionjärer som kämpade för en sak de trodde på och lade grunden till den välfärd och samhälle vi har i dag.

Måtte vi aldrig glömma dessa kamrater.