Sista föreställningen

I kväll spelas den elfte och sista föreställningen av Glasklockan och denna pjäs når sitt slutliga mål. Den långa resan som började den 1 oktober 2007 med manus läsning fram till dagens slutdatum. Att säga att mycket har hänt under denna resa är ett konstanterande. Från att vara ett stort frågetecken där man inte riktigt förstod pjäsens budskap och framförande till dagens levande och bejublande föreställning som ger publiken både underhållning och tankeväckande budskap.

Budskapet är att man ska vara herre över sin tid och att se vad som är värde i livet. Är värdet i livet alla materiella saker som man bara "måste" ha och som sköljs över oss som reklam eller är det kunskap som våra böcker ger oss? Blir man en lyckligare människa i denna köphysteri? Tror vi verkligen på allt som sägs från maktens boning? Har kejsaren kläder på sig eller är han verkligen naken?

Frågorna är många och svaren likaså. Under denna resa som projektet Glasklockan varat har man fått många tankeställare och man fått lära sig att mycket av budskapet faktiskt stämmer med verkligheten. Det finns människor som vill att tiden ska stå stilla, för står tiden stilla blir det ingen förändring. Därför tycker jag det är viktigt att engagera sig politisk eller på andra sätt försöka påverka sin samtid och omgivning. Gör inte du det så gör någon annan det åt dig

Min stora karaktär är en auktionsförrättare eller närmare bestämt försäljare . Vi är tre på scenen som har kommit till byn med massa värdefulla saker och dessa erbjuder vi publiken att köpa. Vi har b la. en tupé som Gustav V har burit som kostar 5000:-, vidare har vi ett sorgflor till salu och inte vilket sorgflor som helst utan Drottning Elisabeth av Belgiens, den hon använde när hennes hamster avled, till den lilla kostnaden av 10000:- och en ask med örontops som ger ägaren aristokratisk hörsel då både tid och rum försvinner. Dessa örontops är specialgjorda för kung Olav av Norge på hans 50-årsdag. Dem kostar bara 5000 kronor fast de är värda flera miljoner kronor.

Tyvärr begriper inte publiken och de andra kvinnorna som är på scen hur värdefulla saker vi har för det är ingen som bjuder. Vi försöker på alla sätt trigga upp publiken men utan framgång. Vi t o m demonstrerar sakerna för publiken. Jag, "Stolpen" bär med all stolthet upp Gustav V:es tupé, "Bettan" (Paula Engman) blir jättesnygg i sorgfloret och de andra tre kvinnorna( Eva Kraemer Karlsson, Ingalill Koch och Lena Pettersson) på scenen får prova kung Olavs örontops förträfflighet. Till slut så blir vi irriterade och ger upp och är på väg ut men scenen slutar med att Maria (Jensy Elvung) som spelar regissör i föreställningen frågar oss om vi inte ska ha boklådan med oss ut. Jag går fram och tittar på en bok och visar de två andra försäljarna men de bara skakar på huvudet. Sen talar jag om för Maria att det är ingen som vill ha hennes böcker när det finns värdefulla rojalistiska saker som folket bara törstar efter. Sen säger jag till Maria att hon ska ta sina böcker och gå hem och inte störa oss längre med sånt trams och sen gör vi sorti.

Den här scenen är väldigt kul att göra. Dels så är det fullständigt galen med mycket kontakt med publiken dels kan man improvisera en hel del. Scenen blir olika för varje föreställning fast vi givetvis håller oss inom manusramen.

Den andra karaktären jag gör är en löpare som först springer lugnt runt scenen men som sen får tidsnöd och stressar iväg med högre fart som slutar med en hjärtattack där jag stupar ner på golvet. Jag ska symbolisera de som tror att demokrati arbete är som ett 100 meterslopp när det i själva verket är ett maratonlopp.

Jag är en karaktär till som är en medlem i en teaterensemble men det är en liten roll.

Nu är det alltså bara en föreställning kvar och det är med blandade känslor som man ser ann kvällen. Det är skönt på ett sätt att de är över för det har tagit upp mycket av ens tid och varit kämpigt emellanåt. Man är rätt så sliten och trött. Men det har också varit jättekul och vi är ett härligt teatergäng som drar åt samma håll och som stöttar varandra och ger varandra beröm. Sen kommer man sakna karaktärerna som man har gett liv åt under denna period. Man har mer eller mindre levt tillsammans med de och nu ska man lämna de åt sitt öde men i ljust minne bevarat.