Kraven på allmän rösträtt blev allt starkare. Runt om i landet förekom hungerupplopp som möttes av militär och polis. Ute i Europa föll kungahusen som käglor i första världskrigets slutskede. Allt fler talade - med hopp eller fruktan i rösten - om revolution.
I Sverige ställde den socialdemokratiska partiledningen vänsteroppositionen inom partiet inför utltimatum: underordna er eller lämna partiet! Resultatet blev Sverges Socialdemokratiska Vänsterparti, SSV. Nästan hela ungdomsförbundet anslöt sig till det nya partiet.
Någon svensk revolution blev det dock inte. Högern accepterade motvilligt att allmän och lika rösträtt för kvinnor och män infördes 1918.
SSV var ett internationalistiskt och anti-militaristiskt parti. Tillsammans med andra vänsterpartier grundade man 1919 den Tredje Internationalen, Komintern. 1921 bytte SSV namn till Sverges Kommunistiska Parti, SKP.
Det ryska bolsjevikpartiet, som tagit makten i Ryssland efter revolutionen 1917, blev snabbt den nya internationalens ledande parti. Radikala arbetare i hela världen knöt sina förhoppningar till den unga Sovjetstaten och försvarade den mot angrepp från högerkrafterna - en solidaritet som snart skulle förvanskas till okritisk lojalitet med det sovjetiska kommunistpartiet.
Inom Komintern centraliserades makten allt mer. Detta bidrog till två allvarliga splittringar av det svenska partiet. 1924 bröt sig en minoritet under ledning av partiets förste ordförande Zeth Höglund ut. Det nya partiet återgick till SAP två år senare.
Splittringen 1929 var allvarligare. Kominternledningens krav på obrottslig lojalitet slog sönder partiet i två delar och under flera år fanns två SKP, ett som var medlem i Komintern och ett som stod utanför. Det parti som inte var med i Komintern bytte senare namn till Socialistiska Partiet och utvecklades till ett rent nazistiskt parti.
Vänsterpartiet har alltid varit en stridbar del av den svenska arbetarrörelsen. Partiet har slagits för anständiga löner och bättre arbetsvillkor, för social trygghet, pensioner och barnbidrag, för fri sjukvård och rätt till utbildning. Många av de sociala reformer som genomförts i vårt land föreslogs först av kommunisterna.
Under 30-talet blev kampen mot den växande fascismen en huvuduppgift. Hundratals svenskar, de flesta kommunister, deltog i de internationella brigaderna på republikens sida under det spanska inbördeskriget. Här hemma utfördes ett imponerande solidaritetsarbete. På femtiotalet gick partiet i spetsen för kampen mot svenska atomvapen och för allmän nedrustning. Under senare decennier har miljöfrågorna och kvinnokampen blivit allt viktigare.
Det har ofta varit ett mycket hårt arbete. Socialdemokratin har periodvis bekämpat kommunisterna med odemokratiska metoder. Val av kommunister till fackföreningsstyrelser upphävdes genom dekret. Under andra världskriget belades partiets tidningar med transportförbud och samlingsregeringen förberedde ett förbud av partiet. Kommunister internerades i arbetsläger.
På femtiotalet ville Tage Erlander göra "varje fackförening till ett slagfält mot kommunisterna".På sextiotalet inleddes ett omfattande förnyelsearbete inom partiet. De gamla lojaliteterna till Sovjetunionen ifrågasattes och partiets utveckling till ett modernt och självständigt parti påbörjades. 1967 bytte partiet namn till Vänsterpartiet Kommunisterna, Vpk.
Vänsteruppsvinget i slutet av 60-talet vitaliserade och föryngrade partiet. 1977 lämnade en grupp partiet och bildade APK i protest mot Vpk:s allt mer kritiska hållning till de statsbärande kommunistpartierna.
1980-talet inleddes med folkomröstningen om kärnkraften, där Vpk tillsammans med bl.a. Centern och miljörörelsen var aktivt i Linje 3 som ville avveckla kärnkraften. Flest röster fick dock Linje 2, som först ville bygga ut kärnkraften och sedan avveckla den.
Under 80-talet blev det uppenbart att efterkrigstidens kedja av ständigt nya reformer höll på att brytas. Tidigare hade partiet kunna kritisera socialdemokratin för att gå allt för långsamt fram, nu blev uppgiften att försvara det som uppnåtts mot nedskärningar och privatisering.
1990 bytte partiet återigen namn, nu till Vänsterpartiet kort och gott. På högerkanten hoppades man att Sovjetunionens sammanbrott även förebådade Vänsterpartiets undergång. Så blev det inte. Istället gav partiets hårda motstånd mot den borgerliga nedskärningspolitiken och mot EU-anslutningen utdelning i form av ett växande stöd i valen. Efter valet 1998 inledde Vänsterpartiet ett organiserat samarbete med den socialdemokratiska regeringen och Miljöpartiet, ett samarbete som fortsatte efter valet 2002. Efter valet 2006 bedriver vänsterpartiet en stenhård opposition mot den nuvarande moderatledda regeringen.
Vänsterpartiets Partiledare:
Carl Winberg 1917
Zeth Höglund 1917 samt 1919-1924
Ernst Åström1918
Karl Kilbom 1918 och 1921-1923
Nils Flyg 1924-1929
Sven Linderot 1929-1951
Hilding Hagberg 1951-1964
C H Hermansson1964-1975
Lars Werner 1975-1993
Gudrun Schyman 1993-2003
Ulla Hoffmann (förste vice ordförande) 2003-2004
Lars Ohly 2004
Vänsterpartiet behövs lika mycket nu som då och vi kommer alltid stå upp för allas människors lika värde, för demokratin, feminismen, socialismen och för en hållbar miljö med biologisk mångfald. För en internationell solidaritet för världens förtryckta och fattiga. För minskande klasskyftor och för fackligt politskt arbete. Kampens är detsamma nu som då.
Grattis till Vänsterpartiet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar