Dagens officiella generalrepetition är avklarat och vi fick stående applåder efter genrepet av publiken som ikväll var ca 35-40 stycken. De var lite nervöst innan genrepet för samtliga för man känner nu att allvaret i morgon närmar sig med stormsteg. Men när väl pjäsen kom igång och man står på scen släpper all nervositet och man leverera sin del av pjäsen. Helheten är underbar just nu. Den energin som vi alla har är beundrans värt. Vi älskar den här historien som vi berättar i föreställningen. Jag tror att de personer som är en del av Åfors historia och som tittar på oss från sin molnplätt i himmeln är nöjda med den historia vi berättar och på vilket sätt vi berättar deras historia. Jag hoppas vi gör de stolta.
En sådan här tillfälle kvällen innan premiären vill man lyfta fram alla som medverkar i pjäsen. Vi skådespelare, både vuxna och barn, som gör ett beundransvärd jobb. Jag tänker på sminköserna som sminkar oss innan och under förställningen, på scenograferna som gjort ett jättejobb, marknadsföringsgruppen, rekvisitagruppen och där ingår även Silva som syr våra scenkläder om de skulle behövas, matgruppen som förser oss med mat och fika, regissören Dan Nerenius som är som en lagledare och som ger oss anvisningar och råd. Han leder gruppen på ett jättebra sätt. Roland Jansson som skrivit manuset. Ljussättarna som fixar så att de blir estetisk rätt och att vi syns på scenen. Sist men inte minst våra fyra musiker som är jätteduktiga.
Mitt genrep i dag är jag nästan helnöjd med. De jag inte är nöjd med vet jag vad de var som gick lite snett men jag tror inte någon märkte de att de inte var helt rätt. Men jag vet och jag ska rätta till de i morgon på premiären. Annars är de en underbar känsla att vara nervös innan man kliver på scenen för att sen känna att de släpper när man väl står på scenen. Sen när man kliver av scenen och man är nöjd med insatsen då är de en berusande känsla som bubblar i kroppen. Man vill ta hela världen i sin famn. Likaså efter slutscenen när man står där och bockar och tackar publiken som applåderar så kommer nästan en tår i ögonvrån. Man blir känslomässigt berörd och glad och det tillsammans med de övriga deltagarna som man har delat glädje och sorg med under resans gång. Vi berömmer varandra och vi uppmuntrar om de inte har gått så bra. Vi tar verkligen hand om varandra. Vi är som en familj som är med på denna resa mot succé. I morgon eftermiddag står vi där tillsammans som en familj och laddar inför premiären av ”I Skenet från en glas ugn.” Vi kommer att ge en sjuhelsikes premiär inför en fullsats salong ca 110 personer, det är jag helt övertygad om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar