Boogie för benlösa- En föreställning som berörde

I går var jag på en underbar teaterföreställning i Emmaboda folkets hus och såg "Boggie för benlösa" som gavs av Östra Teatern från Stockholm. Regin är gjord av Leif Nilsson. Pjäsen handlar om tre funktionshindrade ungdomar och deras resa in i vuxenlivet med allt vad det innebär i problem och livsglädje.

Emma sitter i rullstol, Svante är punkare och cp-skadad och Lina är utvecklingsstörd och hennes högsta dröm är att få uppträda i Idol. Det är kring dessa tre karaktärer som pjäsen formas och det är en blandning av tankar, allvar och humor som är drivkraften i föreställningen.

Emma är en ung tjej på strax över 20 som just avslutat en socionomutbildning och trots att hon är funktionshindrad ser hon bara positivt på livet. Men visst saknar hon kärleken som alla andra i den åldern. Hon är väldigt vacker och killarna skulle förmodligen flockas kring henne om det inte vore för att hon är rullstollsburen. Då ploppar fördomarna upp och friarna backar fast just denna friare ger Emma något motvilligt en chans men i längden går det inte.















Flirt i baren och en framfusig casanova försöker få till det













Men den så i vanliga fall framfusige Casonovan blir ställd och helt plötsligt tafatt när rullstollen kommer fram

Men fler problemen hopas sig för Emma. Hon börjar få problem med sina fötter vars sår inte vill läka och blir infekterade. Det hela slutar med att hon blir tvungen att amputera bägge underben för att över huvudtaget överleva. Att få ett sådant val när man är mitt uppe livet kan man förstå inte är det allra lättaste. Hoppet är det sista som överlever och man drar sig in i det sista för att ge klartecken för amputationen. Många tankar hinner bearbetas innan det slutliga beslutet fattas .Får man dessutom en personlig assistent som är troende samtidigt som man själv inte har höga tankar om Gud innebär det konflikter och minst sagt heta disskusioner.















Emma är väldigt tveksam till om Guds godhet


Svante är rullstolsburen med lätt cp-skada som vill förändra världen. Han deltar i en kulturhus ockupation och han ställer sig på barrikaderna för de funktionshindrade och är ingen man sätter sig på. Men livet för honom blir varierat då han stötter på samhällets problem men även kärleken och lyckan över att bli pappa till lilla Oskar.














Svante försöker få med Emma i ockupations kampen men med ringa framgång.















Man kan ha rullstolar till mycket















Svante gifter sig med sin kärlek


Men tyvärr tär familjesamanhållningen av att Svante tyvärr inte kan skaffa ett yrke eftersom han stöter på samhällets oförmåga att vilja anställa funktionshindrade. Detta misslyckande gör den vanligtvis glade Svante missmodig och det går ut över äktenskapet där hans fru tillslut gör saker vid sidan om äktenskapets regler som till slut uppdagas i ljuset och det med Svantes personliga assistent.
















Skilsmässan är ett faktum


Hur det slutar för Svante berättar jag inte här mer än att det är en väldigt klok man med många sunda tankar och värderingar och en sådan människa knäcker man inte hur som helst.

Lina är en ung kvinna som är lätt utvecklingstörd och vars stora dröm är att få vara med i Idol. Men alla säger att det går inte pga hennes funktionsnedsättning. Detta gör Lina inåtvänd och hon gör uppror mot alla som kommer i hennes närhet. Föräldrarna vill ta henne till ett gruppboende där de är övertygande om att hon får ett bra liv. Men Lina är inte med på denna linje utan hon protesterar högljudd.















Linas pappa försöker få henne på sin linje med föga framgång.


Den enda som hon till slut får tillit till är hennes personliga assistent som ser henne som den människa hon faktiskt är. Med hjälp av hans stöd går hon med på flytten till gruppboendet och allt är bra till en början. Hon stormtrivs där och växer som människa. Ända tills den nya examinerade enhetschefen börjar med nya tankar och idéer som hon fått tills sig på sin utbildning. Den nya idéerna är på pappret välmenande med individens självständighet som målsättning och att se gruppboendet som vilket vanligt boende som helst. Gemensam matsal ska inte finnas utan alla ska äta på sina rum och vill man äta tillsammans får man bjuda in någon till sig. Linas favoritsoffa tas bort och man får inte sitta i allrummet hur som helst.

Men dessa tankar krossar Linas tillvaro eftersom tryggheten som hon till sist fått slåss brutalt i spillror och den nya enhetschefen vägrar se detta trots att Linas personliga assistent påpekar detta för henne. Den teoretiska världen krockar med full kraft med den praktiska världen och enhetschefen har inte lärt sig hantera detta på sin utbildning. Tyvärr finns dessa chefer mitt bland oss överallt.














Den personliga assistenten till Lina har en livlig diskussion med enhetschefen.


Hur det slutar för Lina avslöjar jag inte här mer än att säga att Svante och den Personliga assistenten har ett finger med i hennes fortsatta liv.















Svante, Lina och Emma rockar loss i slutscenen.


Detta var en fantastisk föreställning och de här tre skådespelarna visade oss i publiken vilken fantastisk konstform teater är för att förmedla ett budskap. Alla dessa karaktärer som gestaltas i pjäsen är verkliga personer ute i livet där manusförfattaren Gunilla Boëthius intervjuat olika personer som är eller kommer i kontakt med funktionshindrade och sen utefter dessa snappat upp historier som hon sen omvandlar till denna pjäs. Så Svante, Lina och Emma och alla runt om är alltså verkliga personer och det de har upplevt har hänt.

Blev djupt imponerad av skådespelarna Peter Billengren, Jill Runestedt och Maria Lindström som med högt tempo, energi och en massa karaktärsbyten förde pjäsen framåt utan att det kändes rörigt för publiken. Det var lätt att hänga med trots att det ibland kändes som det var tio skådespelare med istället för de tre. Sen uppskattades att de alltid tar sig tid efter föreställningen att prata med publiken om pjäsen. De ville verkligen göra ett inlägg i denna debatt om hur funktionshindrade blir bemötta ute i samhället och det gjorde de på ett utmärkt sätt. Jag tror inte någon av de 100 talet som såg pjäsen var oberörda efteråt. De väckte tankar och en vilja att göra det bättre för dessa människor.
















Peter Billengren, Jill Runestedt och Maria Lindström tackar publiken.