Nattetid jobbar jag numera med ett mycket diffust järnvägsprojekt i Gullaskruv. Tidigare har jag sysslat med fåravel i Alsterbro, nötkreaturshantering i Flerohopp, antikhandel i Skruv och har även dragit igång Flygsfors glasbruk i kombination med lakritstillverkning. Nu - varje natt i två veckor - jobbar jag alltså med infrastrukturfrågor, men vilket syfte järnvägsprojektet i Gullaskruv har vet jag inte. Varje gång jag försöker få klarhet försvinner alla som kan tänkas svara.
Jag grubblar på varför jag nattetid är så fokuserad på Gullaskruv. Jag har en teori: Att det finns ett engagemang för Glasriket har nog anats, och om man ska peka på ett enskilt glasbruk som hade framtiden i sin hand, så var det Gullaskruf. Där gjordes enorma framsteg på det snabbtillverkade pressglasets område. Det gjordes massvis av automatiserande innovationer på William Stenbergs tid, men allt stannade i mitten av 70-talet i och med Kronan-satsningen, och sedan - när Orrefors köpte - blev det just ingen utveckling alls fram till nedläggningen 1982.
Det är det drömmen betyder - tror jag.
Glasriket hade sett drastiskt annorlunda ut om man inte varit så känslig för den åt helsike för inflytelserika smakpolisen i Form, DN, Svenska Dagbladet och så vidare. Allt det maskintillverkade glas som nu importeras hade kunnat vara egentillverkat - i Gullaskruv och på andra håll, och ingenjörssnillet William Stenberg - en oerhört central gestalt i Glasrikets historia - vet nog om det där han är nu.
Peter Lejon. Långelycke
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar