Det finns nog ingen konflikt som den i Mellanöstern som skär som en kniv genom samhället. Det finns ingen samhällsdebattör om en någon vanlig medborgare som inte har tagit ställning i konflikten. Den berör verkligen då det är en av samtals ämnena på mitt arbete just nu.
Det är svårt att hitta någon som är nyanserad i denna bittra och långvariga konflikt som trappades upp för några veckor sedan då Israels militär angrep Gazaremsan. Antingen tycker man att Israel har rätt till försvar mot Hamas terroristerna eller så lägger man all skuld på Israel och kallar deras aggression för krigsförbrytelser eller brott mot folkrätten. Oftast går denna skiljelinje mellan höger och vänster, där högerföreträdare är proisraeler och vänsterföreträdare är propalestiner. Debattens vågor går alltså höga över vårt land.
För min del är det svårt att ha någon sympati för en militärmakt som just nu dagligen attackerar civilbefolkningen i Gaza med flyg och markartilleri. Som på två veckor har dödat över 900 palestinier varav 292 barn och 75 kvinnor och som skadat flera tusen andra. Man har all militärstyrka i sin hand och utnyttjar det med full kraft mot Palestinierna som har handeldvapen och raketer till sin hands.
Alla dödsoffer i en konflikt är meningslös och tragiskt, det kan ingen sticka under stol med. Men beronde på vilka sida av konflikten man sympatiserar med ser man bara den egna sidans dödsoffer. Det har dödats israeler också under dessa två veckor inte i samma antal som palestinierna med ändå. Man får inte glömma detta heller i all tragik som sker nu nere i mellanöstern. Alla liv är lika värdefulla.
Men även de som försvarar Israel har en tendens att mer eller mindre glömma alla palestinska dödsoffer i sin iver att hävda Israelernas rätt till självförsvar. Det är de som är det viktigaste tydligen inte att man inte bara bryter mot folkrätten och som de gör gentemot Palestinska folket utan även begår enligt mig krigsförbrytelser.
All hopp om fred har dött bland ruinerna i Gazaområdet, bland alla som har mist all hopp om en framtid tillsammans. Krig brukar inte lösa några långvariga problem. Det brukar vara den starkes "rätt" att med vapenmakt sätta sig över den svagare parten med, att tukta en besvärlig motpart till underkastelse Problemet är bara det att det löser bara tillfälligt problemen och andra problem skapas som inte kan lösas med vapenspråk. Hatet växer sig starkare för varje dag och det skapar fler extremister på båda sidor som i sin tur ökar den redan bittra konflikten. det i sin tur leder återigen till miltära aktioner som skapar nya dödsoffer. Så rullar det onda sprialen på mer och mer.
Israel må vinna kriget med vapenmakt, men kommer de att vinna freden? Deras anseende är redan illa naggad i kanten och för varje gång flyget gör en bombräd in mot Gaza och för varje död palestiner som läggs in till statistiken över de omkomna i kriget desto mer kommer stödet och anseendet att minska för Israel. Men så länge inte USA reagerar eller att man sätter hårdare press på Israel att avbryta de militära operationerna kommer dessa förmodligen att fortsätta trots omvärldens protester.
2 kommentarer:
Vad våldet må skapa är flyktigt och kort
Det dör som en stormvind i öknen bort
... skaldade gamle Esaias Tegnér.
Och en av bossarna i Napoleons franska regering påpekade att man kan göra mycket med bajonetter, men man kan inte sitta på dem.
Med andra ord: när det i stort sett bara finns våld kvar är det klokast att lägga av innan man själv blir slukad av våldet. Men den klokheten brukar stupa på att det är lättare att börja ett krig än att sluta det (i alla fall med ett slut som man själv vill ha).
Du har helt rätt i din kommentar. Det har många fältherrar genom åren fått erfara. När ska man stoppa ett krig? Speciellt om det går bra så är det svårt att hejda sig och sen brukar de går utför till det bittra slutet.
Skicka en kommentar