I mars ska socialdemokraterna välja en ny partiordförande under en extra kongress. Det kan inte vara lätt att vara med i den valberedningen eftersom alla tilltänkta tackar Nej till partiledarposten. Jag har både förståelse och inte för att man inte vill bli partiordförande för något parti. Jag är medveten om att de är ett stort ansvar att vara en partiordförande och när det gäller ett parti som (s) så är det inte bara en tilltänkt ordförande utan även en statsministerkandidat som ska tas fram. Därför förstår jag om många backar inför detta uppdrag. Det för med sig en del praktiska och personliga förändringar i livet minst sagt om man tackar Ja till att bli partiordförande.
Men samtidigt kan jag inte förstå att ingen nappar på detta om man blir nominerad. Bland det finaste man kan bli om man är politiker måste väl vara att få partiets förtroende att leda ett parti genom ordförandeskapet.
Det ska bli spännande att följa detta val de kommande månaderna och se vem de som de slutligen blir. För någon blir det ju alltid. Nu är det så om jag fattade det rätt att de är bara Mona Sahlin av de tilltänkta som inte tackat Nej men vi har ju lärt oss under åren att ett Nej inte alltid är ett Nej utan ibland blir ett Nej ett Nja för att slutligen bli ett Ja, eller hur var det nu det var Göran Persson?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar