Nu när Sverige drabbats av rymdfeber när Christer Fuglesang svävar över jordytan i världsrymden är det läge att fundera lite på det där med rymden. Rymden är något både konkret och abstrakt. Vi vet ju vad som finns i vår närhet och med närhet menar jag vårt solsystem. Men vi vet inte vad som tillkommer i detta solsystem. I somaras t ex. degraderades t ex planeten Pluto till en dvärgplanet. Så numera räknar vi med åtta planeter som svävar runt solen. Alla dessa planeter har fått besök av rymdsonder som vi utforskat dessa världar med. Bilder har nått jorden från dessa världar som är så olika varandra att vi har alla möjliga typer av miljöer som råder på dessa olika planeter. Men kunskapen är fortfarande på ett embryostadium.
Svävar vi längre ut i rymden så blir vår kunskap mindre och mindre. Vi vet inte egentligen så mycket om vad som händer bortom vårt solsystem. Även om det tar solen två år att nå sin yttersta gräns så är det bara granngårds. Det är fyra ljusår till närmaste stjärngranne och även det räknas som nära. Avstånden är enormt svindlande och svårt att förstå. Det finns så otroligt många stjärnor där ute och vi människor har alltid varit fascinerade av detta även om vi inte alltid har förstått vad det är vi ser. Vi har genom alla tider försökt att finna förklaring till de ljuspunkter som är fästa på den mörka natten. De gamla grekerna t.ex. drog linjer mellan de starkaste stjärnorna och bildade stjärnbilder som de sen berättade historier om hur de hamnade på där uppe. Romarna övertog dessa historier och latiniserade namnen, Många av de namn de skapade då används fortfarande idag. De var så jag fick min första kontakt med astronomin. Jag tyckte om dessa sagor och TV: ns julkalender 1981 Stjärnhuset där Johannes Brost och Sif Ruud berättade om just dessa sagor hämtade ur den grekiska mytologin. Sen minns jag att man fick klistra in stjärnbilderna på en stjärnkarta och efter det var de kört. Man tyckte de var spännande att hitta de man sett på stjärnkartan på natthimlen. Minns att det var stjärnbilden Orion som var den första stjärnbilden som jag lokaliserade på himlen. Nu hittar jag de allra flesta och vet när de är synliga från våra breddgrader. En stjärnklar natt är bland de vackraste man kan se. Det är då man känner sig liten och man börjar fundera på livet och om vi är ensamma i universum eller inte.
Jag undrar hur det känns att som Christer Fuglesang sväva där uppe och se jorden under sig. En sådan upplevelse går inte obemärkt förbi. Han är helt lyrisk har man förstått när man följer hans äventyr. Det går ju undan där uppe. Ett varv runt jorden tar ca 90 minuter, precis som en fotbollsmatch. Det blir många soluppgångar och nedgångar på en dag. Man blir nog förändrad som människa och då menar jag att man får ett annat perspektiv på livet. Jorden är en vacker plantet med sina blåa hav och sin landkonturer klädd i vita molnslöjor. Man blir ödmjuk och man inser att vi har jorden bara till låns. Jag ser fram emot att se eller höra kommande intervjuer med Christer Fuglesang om hans tankar om rymden och om det har ändrats sig efter rymdfärden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar