Den här artikeln står i dagens Barometern om vårt teaterprojekt i Åfors:
Det var en gång i den lilla småländska byn Åfors...
en glasmålerska, Susanne Gustavsson, som var arg och frusterad över glasbrukets ovissa framtid. Hon drömde om en ny rik bruksägare som inte bara traktade efter vinst utan kände stolthet över att äga bruket och förvalta den fina traditionen.En dag mötte hon skådespelaren Roland Jansson på en facklig konferens. Skådespelaren blev eld och lågor. Det här måste ni göra teater av, tyckte han.Vadå teater? tänkte glasmålerskan, jag är ingen teatermänniska, bara en vanlig jobbare med tre barn och mycket att göra. Men det bestämdes ändå att skådespelaren skulle besöka glasbruksbyn i den småländska storskogen.I samma veva fick glasbruket, Åfors glasbruk, en ny ägare och framtiden ljusnade. Glasmålerskan kom av sig i sin ilska och tänkte ringa återbud till skådespelaren. Då träffade hon en annan bybo, läraren och amatörskådespelerskan Jensy Elvung, som drömde om att få återuppliva byns teatergrupp, blev eld och lågor. Klart att vi ska göra teater om bruket, övertalade hon. Hennes pappa Didrik Gustavsson hade ju också jobbat på bruket i 52 år, började inse allvaret. Så kom det sig att skådespelaren träffade både glasmålerskan, läraren och andra bybor hemma i lärarens kök. Entusiasmen var stor. Skådespelaren lovade skriva manus. En budget gjordes upp, trots att ingen av dem hade den vanan inne, och en ansökan om pengar avsändes till statens kulturråd. De fick pengar, 330 000 kronor. Nu började både läraren och glasmålerskan, som blivit utsedda till projektledare, inse allvaret. Kulturrådet har ju inte för vana att pytsa ut så mycket pengar till byar från storstan så avlägna skogstrakter.Facket, IF Metall Kalmarsund, håvade upp 25 000 kr och LO lika mycket. Resten jagade byborna idogt ihop själva. De bybor som hade tid och lust, bland andra flera pensionerade glasarbetare, började gräva där de stod. En hel kartong med dokumentation om bruket skickades till skådespelaren.I kartongen låg bland annat boken "I skenet från en glasugn", utgiven 1979, som manuset till stor kom att bygga på. Men det innehöll också nytt material. I sin inspiration fabulerade manusförfattaren också lite, för att få knorr på historien.
Med så mycket pengar ville man ha en riktig regissör, vilket inte visade sig vara lätt. Efter flera avhopp med alltmer spända nerver hos projektledarna som följd åtog sig till sist en kompis till manusförfattaren, göteborgaren Dan Nerenius, jobbet. Han var visserligen främst skådespelare, men med 30 års teatererfarenhet och inte helt utan regivana. Engagemanget växte. Folk tog med sina barn, kompisar, släktingar och bekanta. Det handlar ju ändå om vår historia, som fackbasen på glasbruket, Anders Andersson, uttryckte det. Och vips var de ett 50-tal personer i projektet, både från Åfors och grannbyn Eriksmåla, varav ett 30-tal på scenen. De gick från jobbet till Folkets hus på kvällarna och "bodde där" på helgerna, trots trötthet och vissa klagomål från äkta hälfter och barn som inte såg till sina nyblivna kostymörer, scenbyggare, musiker, sminköser, marknadsförare, kokerskor, kaffekokare och skådespelare. En kväll ringde lärarens dotter Ellen, 14 år, till Folkets hus och frågade: Mamma, är jag föräldralös? Folk växte mentalt. De som aldrig tidigare stått på en scen vågade visa upp sig, bland dem några damer som först "bara ville koka kaffe", men snart själva agerade. Fackbasen var en av många imponerade - av varandra och sig själva. Tänk att jag, han, hon, vi kunde klara det här! Att jag kunde hålla såna salvelsefulla predikningar, tänkte fackbasen som, ironiskt nog, fick rollen som präst.Glasmålerskan och läraren gladdes åt bybornas engagemang och nya gemenskap. Det stod ju för sjutton bilar utanför Folkets hus varenda kväll.
En museiarkivarie, Bosse Theen, inflyttad från Stockholm till en Bruno Mattsonvilla i byn, engagerade sig som regiassistent och scenograf och byggde tillsammans med några bybor upp en glasugn på scenen. Han tyckte att han hade blivit väl mottagen i byn och var också av den åsikten att sådana byar ska finnas kvar i Sveriges land.Byns egna proffsmusiker, Gitte Lind, och den 68-åriga danskan, Willi Østerberg, satte i gång och tog fram musik till föreställningen tillsammans med bland andra glasformgivaren Olle Brozén och Peter Hermansson.Pengarna från staten gick främst till manusförfattaren och regissören. Alla andra ställde upp ideellt. Storstadsmänniskan, regissören som känt sig lite knäsvag i början och undrat hur det här skulle gå, imponerades av den kollektiva kreativiteten, lät sig smittas av bybornas entusiasm, liksom av naturen och lugnet i byn, och sa till sin flickvän att han kunde tänka sig en liten stuga i trakten.
Hämtat från verkligheten. Så här kunde en repetition i byns Folkets hus gå till:Scenen föreställer en boxningsmatch, där en sosse och en kommunist ska fajtas. Det är en tillspetsad scen som bygger på verkligheten, en gång då en sosse och en kommunist slogs om vem som skulle bli facklig ordförande på glasbruket.Domare i föreställningens match är prästen, som - faktiskt - spelas av glasbrukets fackbas, Anders Andersson. Berätterskans roll görs av Jensy Elvung, som presenterar de båda kämparna inför matchen. De båda boxarna ger sig på varandra, kommunisten gormar mot både kyrkan, staten och socialdemokratin och får flera varningar. Varför får sossen inga varningar? undrar han. För att jag följer spelreglerna, kontrar sossen med överlägsen min.- Bra, gå på varandra, ryk ihop, ropar regissören åt amatörskådespelarna innan repetitionerna avbryts för lunchen som några av byborna lagat.Några premiärnerver märks inte av under repetititonerna. Stämningen är avspänd, folk skojar med varandra, diskuterar scenlösningar och repliker. De spelar ju sin och brukets historia, från 1876 då bruket bildades till nutid. Ett stycke arbetarhistoria, berättad i skenet av en glasugn. Den 11 november är det premiär.
Tina Jeppsson 061023
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar