torsdag, september 05, 2013

30 augusti 1984.

För inte var det väl 1985?
Hur som helst: Henrik Venant (TT Reuter, Underjordiska Lyxorkestern) var huvudattraktion på Riot rock i Kalmar folkets park. Under kvällen medverkade även Babies och 2000 Barn. I det sistnämnda, gladlynta combot var jag batterist.

Våra låtar hette "En juvel", "Natt över din kropp", "Det känns" - och lite annat. Vi hade några covers också: Bauhaus "Hair of the dog", The Doors "Break on through to the other side" och så en evergreen; "Summertime". Den sistnämnda lades till i kölvattnet efter Nick Caves version av "In the ghetto".
Bandet bestod av Christer Theandersson, sång och gitarr, Bo Blomqvist, gitarr, Christer Petersson, bas och Peter Gustafsson, trummor. Alla var klädda i svart. Ja, det var lite oväntat. Men jag var motvals, så jag var klädd i vitt, och fan vet om jag inte hade ceriserosa linne. Jag vet inte om kontrasten funkade - tveksamt, förmodligen.

Publiken på rockklubben Riot rock var svårflirtad. Vi hade spelat där tidigare, en gång som förband till Cortex (Freddie Wadling) och en gång till Commando M. Pigg. Spelade vi verkligen tre gånger i Kalmar...? Ja, det gjorde vi nog.
Minnet av Venant är diffust, men det är desto tydligare av Wadling och av Peter Puders och Eva Sonesson i Commando. Puders blev arg på sin förstärkare, jättearg, och Eva Sonesson rökte väldigt snyggt.

Tillbaka till den svårflirtade publiken: Jag tror att det var på Venant-kvällen som jag fick den briljanta idéen att inför en publik som uteslutande bestod av mer eller mindre svårmodiga depprockare bjuda på ett bombastiskt trumsolo. Trots att jag officiellt avskydde hårdrock ville jag gärna låta som Ian Paice, Alex Van Halen och John Bonham, så det var tänkt att bli den typen av solo - med en touch av Buddy Rich och Gene Krupa.
Fan, solot blev bra, alltså!

Jag gjorde några avslutande rullningar och avrundade med frenetiskt vispande på cymbalerna.
"De kommer att skrika halsen av sig", tänkte jag belåtet.
Men nej.
Det var helt tyst, alltså så förbannat tyst som det blir när en publik ogillar det de just hört.
Inom depprock, eller postpunk, spände inte trummisarna musklerna. De snurrade inte trumstockarna mellan fingrarna. De pekade inte på publiken med stockarna heller.

Ett av mitt livs stora fiaskon.
Men jag hade just lärt mig att röka, och det väl ett slags seger.
Jag började med Blend Ultra Menthol.
Bra där - man ska ta lite lugnt i början!

Peter Lejon, Långelycke

Inga kommentarer: