Mitt första maj tal

I dag hade jag förmånen och äran att 1 maj tala på centrumtorget i Emmaboda. Mitt tal var följande:

Det var mörkt denna vinter 1908 i Åfors. Det hade hunnit bli måndagen den 20 januari och åtta allvarsamma män satt o diskuterade i mörkret. Rummet var upplyst av endast ett stearinljus och oroliga blickar och spetsade öron spanade och lyssnade av alla eventuella främmande ljud som skulle kunna innebära fara.

För de var allvarsamma saker dessa åtta män diskuterade som om de skulle bli upptäckta kunde innebära avsked från arbetet och andra bekymmer. För det de diskuterade denna måndagskväll i ljuset av en stearin var omtumlande för makthavarna och brukspatronerna. Förhållandet på glasbruket var omänskligt med långa arbetsdar till nästan ingen lön alls. För brukspatronerna hade inga betänkligheter att som lön ge en liter brännvin till arbetarna istället för mer pengar. Det blev billigast så samtidigt som man med rusdrycker kunde hålla arbetarna glada och i schack. Detta var under mänskligt värde och måste ändras på.

Därför bildade dessa åtta allvarsamma män i skenet av en stearinljus avdelning 279 av Svenska Grov & Fabriksarbetarförbundet. Man lovade varandra att hemlighålla denna fackförening eftersom arbetsgivaren och tillika brukspatronen Carl-Albert Fagerlund, kallad Stor-Kalle, hade den inställningen att en fackförening var farlig för honom och för samhället och försökte med alla medel att spränga varje facklig förening som bildades på hans glasbruk. Han hade lyckats redan 1906 då han helt enkelt lade ner driften vid glasbruket tills fackföreningen var slopad. Han svalt arbetarna tillbaks till jobbet och en del fick helt enkelt gå och inte komma tillbaka. Så de var en stor risk dessa åtta tog då man återigen bildade en fackförening. Men de såg fackföreningen som en möjlighet att tillsammans förbättra arbetarnas levnadsförhållande. Då tyckte att risken var värd att kämpa för.

Men de hade inte lätt att övertyga de andra arbetarna om vikten av organisationen. Många var rädda för Stor-Kalle och vad han kunde göra om han fick reda på detta. Efter storstrejken 1909 minskade medlemsantalet och 1911 var de bara tre medlemmar kvar varav en flyttade till Hovmantorp 1912 och den andre slutade. Kvar stod Fritjof Franzén.

Franzén var en pionjär inom fackföreningsrörelsen. Han kom från Boda och blev medlem 1908. Han var verksam inom avdelningen i 50 år. Med envishet, kampvilja och med fasta åsikter stod han där när de blåste snålt och var som en böld i röven för brukspatronerna. Det blev aldrig av med honom hur de än försökte bekämpa fackföreningen.Men 1912 stod Franzén ensam och man kan förstå hans upprörda tankar och känslor som han hade i kroppen då. Ensam med radikala åsikter skulle vem som helst ha lagt ner och gjort något annat. Men inte Franzén inte. Han knöt näven i byxfickan, betalde sin medlemsavgift till förbundet och hade kontakt med dem.

1916 blev de en ny ägare till bruket. Ernst Johansson hette han som efterträdde Stor-Kalle. Enligt uppgift hade Stor-Kalle endast 500 kronor av egna pengar när bruket grundades 1876. När de såldes fick han 140 000 kr. Glasblåsaren Aron Nilsson gör följande uttalande:

- Då jag tänker tillbaka på den tid jag började arbeta på hyttan 1877, så har jag kommit fram till den slutsatsen att de är de mest fattiga och med kroppsfel lytta och mindre begåvade människorna samt barn som har lagt grunden till glasbrukspartonernas förmögenhet.Det var så de var. Lönerna var låga, arbetsdagarna långa och barnarbete förekom trots att de var förbjudet enlig lag. På grund av dåliga löner döpte man Åfors Glasbruk till ”Magrahult i Åforsahelsike”

Glasbruket moderniserades när Johansson tog över. I november1918 brann hyttan ner till grunden och i mars 1919 byggdes hyttan upp igen. Man fick ett uppsving av arbetare som började jobba på bruket. Franzén sammankallade till ett fackföreningsmöte och även fackföreningen fick ett uppsving med många nya medlemmar. Franzén var inte längre själv. Det fackliga arbetet började för fullt. Hans envishet hade burit frukt.

Det var ett sätt hur människor för mer än 100 år sedan insåg att det var viktigt att organisera sig för att uppnå männskliga rättigheter och detta visar dessutom hur farligt det var att man gjorde det. Fackföreningar var inte tillåtna i detta samhälle och arbetsgivarna slog till hårt i många fall om de ertappade de anställda med att organisera sig och ve den som ställde krav på förbättringar på arbetsplatsen både mänskligt och arbetsmijömässigt. Idag tror många att det är en naturlag att man har meddelande frihet och föreingsfrihet i Sverige. Att lagen om förbud för barnarbete, åttatimmarsdagen, semester och arbetsmiljölagen har kommit ner från himlen och att arbetsgivarna tackat och bockat för detta. Nej allt detta som vi i dag tar för självklart har kommit till genom många års facklig och politisk arbete för att stärka arbetarnas roll på arbetsplatsen och i samhället. Detta måste hela tiden värnas och bevakas.

Ingen kan sparka dig för att du är fackligt ansluten och du har rätt att tillsammans med andra fackanslutna ställa krav på dina löner och arbetsmiljö. Trots detta så tappar det fackliga organisationerna mark och medlemmar. Många vill ha och söker individuella lösningar på sina problem och inser inte att man ensam har väldigt svårt att uppnå något bra resultat. Men jag tänket är viktigare än Vi tänket. Detta är helt i linje med Svenskt näringslivs och den borgerliga regeringens målsättning. På detta sätt kan man bryta ner arbetarrörelsen och vinna terräng på arbetsmarkanden. Men kamrater. Vi vet alla att det är viktigt att vi tillsammans håller ihop. Arbetsgivarna är i de allra flesta fall inga monster men trots den vetskapen är det viktigt att vi tillsammans stärker våra organisationer både fackligt och politiskt. Högern vann ju återigen valet förra året och än i dag har jag svårt att förstå vad som gick snett så att de blev återvalda, Men ser man hur samhället ser ut i dag med brist på solidaritet, ett samhälle som ser till individen än till kollektivet, ett samhälle som är kallt och ibland rådet det brist på empati. Ja då är det inte svårt att förstå att moderaterna vann valet. Detta måste vi bryta kamrater. Vi måste återigen likt våra företrädare för mer än 100 år mana till organisering. Vi måste visa att solidaritet, rättvisa och medmänsklighet är modernt och en del i framtidens lösning till dagens problem. Låt oss säga till högerns företrädare att nu är det nog och låt första maj 2011 bli en milstolpe i den nya solidaritetrörelsen som hör framtiden till.

Kamrater och mötesdeltagare. Vi har problem och många människor far illa i Sverige men vårt angagemang får inte stanna vid detta. Vi måste blicka ut mot vår omvärld där människor runt om i världen dör på grund av att de kämpar för sina demokratiska rättigheter. Detta sker i Oman, Yemen och brutalast i Syrien. I Libyen har detta resulterat till inbördeskrig som har pågått i många veckor med dödsoffer på båda sidor. Detta är fruktansvärt kamrater. När makthavare känner sin maktposition svikta då tar man till de brutalaste metoder som finns för att krossa människors törst för förändring. Frågan är vad ska man göra? Ska man som i fallet Libyen bomba regimens styrkor till fredsbordet eller ska man söka sanktioner som i fallet Syrien. I Libyen finns det inte, trots att NATO och andra bombat landet i mer än en månad nu, tecken på att kriget håller på att ta slut. Tvärtom dör människor i strider varje dag. I Syrien mördar regeringen sina medborgare med hjälp av krypskyttar och militärer och landet är i randen av ett inbördeskrig. Här vill FN upprätta ekonomiska sanktioner mot landet men FN är som vanligt helt tandlöst när medlemsländer kan lägga in veto och stoppa sådana åtgärder. Jag har tyvärr inget svar på vad man ska göra för att stoppa blodbaden världen över. Men att bomba för freden hjälper inte det skapar bara ännu mer lidande. Man måste se till att FN blir vassare och inte går i supermakternas intressen och att man kräver att våldet stoppas. Stödet för demokratikämparna måste bli större och omvärlden måste säga att Nu får det vara nog med mördandet.

Kamrater. Ett otäckt inslag i ett kallt samhälle är den rasism som breder ut sig och visar sitt fula tryne. Vi i Emmaboda är tyvärr inte förskonade från detta. I höstas tog Sverigedemokraterna plats inte bara i Sveriges riksdag utan även i vårat fullmäktige. Nazistpartiet Svenskarnas parti finns här och sprider sin otäcka människosyn som säger att vissa människor är mer värda än alla andra och att de som är mindre värda inte är välkomna i vårt samhälle. Man pratar ras och gener för att skilja människor åt. Rasismen frodas när rädslan okunnigheten för de nya är som störst. De är lätt att skapa en vi och den känsla och att skylla allt på invandrarna. Det är deras fel att de jobbar för de tar ju våra jobb. Det är deras fel att de bara dräller i samhället och inte gör rätt för sig för de inte jobbar. Ni hör själva hur enfaldigt de låter. Hur de nyinflyttade än bär sig åt är de fel. Fördomarna mot det nya och olikheterna är något som vi alla måste hjälpas åt att få bort. Svensk kultur kommer att leva kvar tillsammans med olika invandrarnas kulturer. Jag kan lova och trösta alla som tror något annat t ex. midsommar, köttbullar, dalahästar och allsång på skansen kommer vi att behålla länge och dessutom kan jag lova att vi kommer att fortsätta arbeta aktivt för att motverka rasism och främlingsfientlighet i vår kommun- Det är nolltolerans mot rasism som gäller hos oss.

Vänsterpartiet kommer att fortsätta arbeta och verka för att bereda möjlighet att alla efter kraft och förmåga ska kunna delta aktivt i samhället och i partiet. Alla är välkomna till oss som delar vår syn på politiken och vår syn på det mångkulturella samhället. Ett samhälle som är öppet för olika sorters människor visar på styrka, engagemang och kunskap. Det är så vi vill se Sverige och Emmaboda kommun. Vänsterpartiet är en garant för ett samhälle som bygger på mångkultur, för solidaritet för våra medmänniskor och för ett öppet och varmt samhälle. Det är ett sådant samhälle Vilhelm Moberg skulle känna en stolthet för.
Slutligen vill jag passa på att hälsa er välkomna till Åfors folkets hus den 14 maj Kl. 16.00. Då får exakt 80 år sedan föll skotten i Ådalen och fem personer miste sina liv. Det kommer vi att uppmärksamma genom att visa filmen Ådalen 31 av Bo Wideberg. Vi kommer att även ha musikinslag av Peter Olsson och vi kommer servera fika. Även Rättvisemärkt kommer att sälja fika innan filmen. Detta är ett samarangemang mellan Åfors Folkets Husförening, ABF, Vänsterpartiet, LO sydost och Åfors teatern. Även Socialdemokraterna är tillfrågade men har konstigt nog ännu inte svarat på inbjudan. Allt kostar 100 kronor och jag hoppas se som många som möjligt närvara på denna minnesstund av Ådalen.

Tack för ordet och Leve första maj..