Jag roade mig och lista partierna utefter vad jag tyckte om de och de var inte lätt . De tre första platserna var enkla men de var de sista platserna som bekymren kom. Listan rankas efter va jag tycker är de bästa och sen en liten motivering till varför.
Vänsterpartiet- ingen direkt överraskning. Jag är ju aktiv i detta parti som står för mycket som jag själv står för. Det var partiets mer kritiska EU-hållning som gjorde att jag tillslut valde Vänstern 1993 efter att jag först varit socialdemokrat, dock var jag aldrig medlem i (S). Sen dess har jag upptäckt mer och mer att partiet och jag tycker lika i många frågor. Det gäller synen på människan och den internationalistiska hållningen som partiet har men framför allt synen på den starka offentliga sektorn och synen att allt inte handlar om marknader och ekonomi. Sen att vi vågar ha en egen politik som står över vad EU och USA tycker. Vi vågar höja våra röster och säga ifrån. Vi är aldrig tysta
Socialdemokraterna- Heller ingen överraskning. De står ju närmast oss ideologiskt sätt men de har ibland glömt sina rötter tycker jag. Paritet är så stort att de i toppen inte alltid ser de som står längst ner och de är ett bekymmer. Maktfullkomligheten är också stor i detta parti. Man släpper gärna inte till något annat parti nära. Däremot finns de många gräsrotssossar som tänker socialistiskt fortfarande.
Miljöpartiet- De tycker mycket som mig, men deras uppgörelse med borgarna om arbetsrätten och LAS gjorde att deras betyg sjönk avsevärt
Jag kan inte ranka de borgerliga partierna som de ser ut i dag. Alla står för långt ifrån mig och de har en politik som är verklighetsfrämmande i mina öron. Men jag ska nämna något om varje parti.
Folkpartiet- Hade under Bengt Westerbergs tid på slutet av 1980-talet och början på 90-talen en socialliberalism som ändå var något så när human. Vad Partiet i dag sysslar med vet jag inte. Allt ska vara hårt i dagens retorik. När man hör Jan Björklund tala i skolfrågor blir man nästan rädd av den hårda attityden. Sen flörtandet med främlingsfientliga krafter är heller inget som ger något plus. Mycket hårt parti idag.
Inget för mig tack.
Kristdemokraterna- Sänkta skatter i miljardklass och ändå satsa så mycket på äldre och andra grupper ter sig för mig som en omöjlig ekvation. Mycket snack från Kristdemokratiskt håll är de men de är benhårda när de gäller synen på homosexuella och deras möjlighet att forma sina liv eller adoptera. Då är de tvärtstopp enlig Kd. Nej ingen Kd valsedel för mig tack
Centerpartiet- Likadant där. Detta förslag om diskriminering av unga i arbetslivet där man ska kunna bli avskedat utan anledning under två år är heller inget som tilltalar mig. Tvärtom. Maud Olofsson har dragit partiet högerut och sitter numera i knä på Svenskt näringsliv. Nu väntar vi bara på nästa avkall. Den om kärnkraftens avskaffning som ungdomsförbundet vill kasta i papperskorgen och bli kärnkraftskramare som de andra borgeliga partierna redan är
Moderaterna- Dem vet man vad man har. Ett hederligt högerparti med allt vad de innebär även om man numera försöker baka in det i en finare kostym. Dock har man en mildare framtoning under Reinfeldts ledarskap än Bo Lundgrens tid genom att kalla sig det nya arbetarparitet Lundgren var den bästa moderaten tyckte jag. Han sänkte ju partiet lika mycket som han ville sänka skatterna. I dag är ju partiet ohotad som det största borgerliga partiet och de andra tre försöker så gott de kan komma in moderaternas famn. Men jag vill inte se Reinfeldt som ny statminister så jag hoppas att väljarna låter bli att rösta på dem.
Det var lite tankar om det politiska landskapet från min horisont. Valrörelsen går vidare och vi ska göra allt för att de ska bli en vänstermajoritet efter valet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar