När man tänker på ett glasbruk så är det oftast bara hyttan man tänker på och det är där glaset blåses och formas. Det är numera tre sk verkstäder i gång och efter personalnedragingen för några år sedan är det bara ca 50 st som arbetar i hela bruket och det avspeglar sig så klart även i hyttan. Det är med imponerande skicklighet de arbetar för det finns några glaspjäser som är rejält tunga. Det är otroligt spännande att se hur den glödande glasklumpen av varierade storlek formas av glasblåsarna. Samarbetet dem emellan är också viktigt.
Men ett glasbruk är så mycket mer än hyttan. Här finns sliperiet, måleriet, mekaniker, snickare och vaktmästare bland de anställda. Alla är viktiga pusselbitar för att det ska bli färdiga glasprodukter som till slut går till försäljning. Men även om de representerar olika yrkesgrupper har den en sak gemmansamt. Stoltheten att arbeta på glasbruket. De har haft tuffa tider bakom sig och förlorat många arbetskamrater. De är kanske inte så stolta över företaget utan det hantverk som de skapar. Man känner en stor yrkesstolthet och vet att det man gör är unikt. För när man följer glasets väg från ugn till försäljning då förstår man varför pjäsen kostar sina kronor.
Måleriet är uppdelad i tre avdelningar. En sprutavdelning, en målaravdelning och en avdelning vars namn jag har glömt men det är där man gör detaljerna till b la Bertil Valliens berömda glasbåtar.
Jenny Pettersson målar en glaspjäs som föreställer en röd pussmunn. Hon jobbar med miljövänliga färger som hon tålmodigt stryker över glaset. Hon har jobbat i nästan 15 år på måleriet och trivs bra med jobbet.
En del av de färdiga provtyperna till de olika glasprodukterna. Här ser man den mångfald som konstnärerna Ulrika Hydman Vallien, Bertil Vallien, Ludvig Löfgren och Åsa Jungnelius står för.
Anders Andersson var en fantastisk guide som lotsade oss igenom bruket. Han berättade tillsammans med de övriga arbetare vi träffade på hur tillverkningen går till. Där fick se prov på den berömda bruksandan. De kändes att vi var välkomna till bruket och att de tyckte de var roligt att vi kom. De var stolta att visa upp sin roll i det stora glaspusslet.
Sen gick vi ner till sliperiet där man slipar och finputsar glaset på olika sätt innan glaspjäsen tillslut är redo för försäljning.
Kaj Raving och Paula Engman hade roligt nere i slipariet.
Här signerar Paula en glaspjäs.
Det blev ett jättetrevligt besök på Åfors Glasbruk och det var intressant att återigen få uppleva glastillverkningen igen. Trots att det inte är så många man känner innan så är dem allra flesta öppna och trevligt inbjudande och mer än villiga att visa upp sin yrkeskicklighet. Detta trots det hotfulla molnen som har hängt över dem och som gjort att många fått sluta eller att man inte har anställt när något gått i pension. Men fackklubben är stark på bruket och sammanhållningen likaså. Detta gör att man trots allt känner sig stolt över att vara glasarbetare.
Jag vill tacka Anders Andersson och även platschefen på bruket att vi fick komma på besök. Jag vill också tacka alla arbetare som med sin glädje visade oss sin hantverk och yrke. Vi känner alla att detta är viktigt för oss i Emmaboda kommun och övriga kommuner i glasriket. Detta är en av identiteterna för oss och det är därför vi är så rädda om denna yrkeskategori och det är ur den synvinkeln man ska se den nuvarande majoritetens satsning på Boda Glasbruk. Åfors är fortfarande ett levande glasbruk med Ulrika och Bertil Valliens produkter och med de nya formgivarna Ludvig Löfgren och Åsa Jungnelius som anställts där och som gjort sig ett namn så finns det stora förhoppningar för framtiden i Åfors.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar