torsdag, februari 08, 2007

Pianist

Jag har sett under det senaste dygnet en av de ruskigaste men även en av den mest tankeväckande film som jag sett. Den heter Pianist och är regisserad av Roman Polanski och handlar om tyskarnas ockupation av Warszawa under andra världskriget och nazisternas förföljelse av den judiska befolkningen. Filmen är baserad av en verklig händelse. Handlingen kretsar kring Władysław Szpilman, född 5 december, 1911, död 6 juli, 2000. Han var en respekterad och omtyckt pianist i Polen och arbetade på en radiostation den dag då kriget kom och allting förvandlades till kaos. Eftersom Szpilman är jude får han snart känna av nazismens judehat. Det börjar med restrektioner som innebar att judar inte fick gå på visa caféer, inte fick gå på trottoarerna och andra liknande förbud. Sen blir det bara värre och värre och slutar med deportationen till koncentrationslägren. Där splittras Szpilmans familj och han undkommer tågtransporten till Treblinka. Den scenen där judarna deporteras är en av de starkaste jag sett i filmväg. Man kan verkligen känna ångesten, rädslan och rädslan som drabbar de stackars människorna som tvingades in i godsvagnarna. Det värsta är att detta är ren och skär sanning och detta har människor fått utstå.. Nazisternas grymhet visas upp i hela färgskalan och man vill flera gånger vända ögonen bort från filmen. Inte för att man inte sett grymheter på film förut, utan för att detta är en sanning som hände för 60 år sedan. Judarna sköts ner för nöjets skull, de trakasseras och förnedras till sitt yttersta.

Filmen hastar inte fram genom terrorn. Den ger oss gott om tid att få anamma judarnas växande rädsla. Den besparar oss inte ens det faktumet att vissa judar utnyttjade andra och andra judar, för att imponera på tyskarna, deltog i förintelsen med stor entusiasm. Då alternativet är en kula i nacken tenderar människan att flytta sina moraliska gränser en hel del. Att gå från rikedom till fattigdom är heller inget man gör i en handvändning och även i ghettot fortsatte de rika att vara rika och de fattiga förblev fattiga. Sakta ändrades detta och rikedom jämnades ut till inget alls. Då sållades agnen från vetet, så att säga.

Filmen är inte bara grym utan visar också på hur människor även kan hjälpa varandra i denna hemska tillvaro. Bl a får Szpilman hjälp och skydd under krigets slutskede av en tysk officer.

Filmen följer Władysław Szpilman liv under ockupationen. Den är byggd på dagboksanteckningar som Szpilman skrev ner strax efter kriget. Hans liv förvandlas från en respekterad pianist till flyende och skräckfylld människa under den nazistiska terrorn. Han slutar dock aldrig att leva eller aldrig ger upp hoppet om en bättre värld. Till slut drivs tyskarna bort från Polen i slutet av 1944 av den framryckande sovjetetiska Röda armén. Judarna befrias från den tyska ockupationen och Szpilman överlever kriget och kan så småningom återgå till sin profession som pianospelare.

Filmen är väldigt stark men klart sevärd. Den visar människans mest onda sida som man någonsin kan föreställa sig men även människans starka vilja att överleva de mest hemska förhållandena man tänkas kan. Det är en historielektion som är viktig att förmedla i dessa dagar då nazismen och rasismen sprids bland våra ungdomar av individer som åter vill upprätta det som nazisterna stod för. Låt oss aldrig glömma alla människor som dog och all lidande som många miljoner människor, inte bara judar utan även andra, fick utstå under nazitysklands välde. Låt oss stå upp för människovärdet och för alla människors lika värde som en man och kvinna och säga ALDRIG MERA!!

2 kommentarer:

tomasrj sa...

Tror att en klasskompis mamma fixade alla vapen till den här filmen. Hade en tysk kompis som läste till lärare samtidigt med mig. Hennes mamma arbetade som vapenexpert inom den tyska filmbranschen och jag vill minnas att hon basade över vapnen i Pianisten.

tomasrj sa...

De har för övrigt sommarstuga utanför Örsjö.