EN SOCIALISTISK BLOGG MED INRIKTING PÅ POLITIK, SPORT, HISTORIA, KULTUR, FOTO OCH ANDRA ÄMNEN SOM RÖR LIVETS HÖGTIDLIGA OCH VARDAGLIGA GULDKORN.
SKRIBENT: NICKE GROZDANOVSKI (V), EMMABODA.
ONLINE SEN 10 MARS 2006!
I dag var vi politiker från Emmaboda kommun på studieresa till SKB:s anläggning på Äspö strax norr om Oskarshamn. Det blev en spännande resa som b la tog oss 450 meter ner i urberget. Vi åkte från Emmaboda taxitorg klockan åtta i morse och var framme i Äspölaboratoriet vid 10 tiden.
Mina partikamrater Lise Kroer och Hugo Grönlund studerar olika bergarter
Var man än tycker om kärnkraftens vara eller inte vara som måste vi ha ett system som kan ta hand kärnavfallet på ett säkert sätt. Det är det som SKB= statens kärnbränsle hantering sysslar med. Vi fick en grundlig genomgång av verksamheten på Äspö där man forskar om hur slutförvaringen ska se ut. För att kunna göra detta har man grävt en tunnel som går 450 meter under jord och där utför man olika experiment och forskar i området. Det är en imponerande anläggning som väcker förundran och fascination Sen 2002 pågår en platsundersökning på två platser i Sverige nämligen i Forsmark och just här för slutförvaringen. Beslutet om ställe ska fattas på försommaren i år. Med en av SKB:s inhyrda bussar avgick vi mot tunneln som tog oss ner till 425 meters djupt in i den 1.8 miljarder år gamla urberget. Över 3 km i en lutning på 16% var det som gällde ner mot underjorden.
På bussen ner mot urbergets hemligheter
Här är en av forskningsanläggnarna långt ner i berget.
Nu är vi på 425 meters djup och tittar på en kopparkapsel där kärnbränslet är tänkt att förpackas inför slutförvaringen.
En av de unika fordonen här nere.
Tunneln används inte bara för forskningens fältförsök. Här pågår också en generalrepetition inför byggandet av slutförvaret för använt kärnbränsle. Anläggningen liknar i mångt och mycket det framtida slutförvaret. Det mesta finns redan på plats: kapslarna, leran, maskinerna, tunnlarna och deponeringshålen.
Åtta meter djupborrad hål där kopparkapslarna ska läggas i och sen förslutas. Lägg märke till guldpengarna nere i bottnen
Här utför man experiment med bentonitlera. Leran är tänkt att vara det som tätar utrymmet där det radioaktiva avfallet ska förvaras
Mina politiker kollegor får en liten föreläsning om lerans tätande egenskaper av våran guide.
Vandring de sista 25 metrarna till botten av anläggningen på 450 meters djup
Här var nog det mest fascinerande delen av turen. På 450 meters djup finns fortfarande rester av Litorinahavet som våra Stenåldermänniskor upplevde för 7000 år sedan. Vi fick med oss en liten flaska med vattnet hem och även provsmaka. Vattnet är saltare än vad Östersjön är.
Vi fick åka hiss upp till marken igen och det tog 90 sekunder upp från 450 meters djup Här har vi just stigit upp från underjorden och är uppe i den vackra solens varma sken. Min partikamrat Hugo Grönlund busar med Socialnämndens ordförande Stig Ove Andersson (s)
Även den andra partikamraten Lise Kroer var nöjd med besöket.
Efter resan i urberget så var tillbaka i Äspö där vi fick lunch som bestod av Rostbiff och potatissallad med olika grönsaker. Efter det blev det fika.
Sen var det dags att få information om slutförvaret och efter en genomgång där vi fick mycket intressanta diskussioner i detta ämne var det meningen att vi åter skulle åka iväg med bussen. Denna gång för att se var slutförvarings anläggningen ska ligga om den hamnar här. Det blev en resa som förvånade mig eftersom den tog oss rakt ut i skogen. På smala skogsvägar hamnade vi på en plats som heter Laxemar. I dag finns inte mycke som tyder på vad som komma skall
Här är det tänkt att de ska byggas det som ska bli slutförvaringen av kärnavfallet. Om det blir här så förstår ni när ni ser på bilden att det kommer att ta många år innan anläggningen blir klar.
Det enda som tyder på att något är på gång. Under dessa två container finns borrade hål som är en kilometer djupa. På bilden syns också en solfångare som ger energi till de datorer som ger forskarna data om de olika forsknings arbeten som man gör i de djupa hålen.
När vi var nöjda med informationen vid 15 tiden var vi redo att åka de ca 13 milen hem till Emmaboda igen och klockan 16.45 var vi framme på hemmaplan.
Sammanfattningsvis blev det en spännande dag i en spännande och fascinerande miljö. Vi fick bra informationer och material med oss hem. Men min inställning till kärnkraften har inte ändras trots detta. Jag är fortfarande negativ till den som en framtida energikälla. Det är förenad med många faror, från brytningen till slutförvaringen, och är en otrolig dyr energikälla och vi måste sträva efter att ha ambitioner att ha så mycket miljövänliga och hållbara källor som möjligt. Men nu har vi använt kärnkraft i 37 år och de ha gett oss avfall som vi måste ta hand om på ett säkert sätt oavsett om vi tycker om den eller inte. Man pratar om förvaring på 100 000 år innan bränslet är ofarligt. Då förstår man att inget får gå snett.
I dag har vi mellanlagring i det som kallas CLAB och som också finns i området. Här lagras kärnbränslet i två förvaringsutrymmen 30 meter ned i berget. Ett par meter vatten skärmar effektivt av strålningen och kyler samtidigt det heta bränslet. Radioaktiviteten och värmeutvecklingen minskar med tiden och genom att mellanlagra bränslet blir det enklare att hantera i ett framtida slutförvar. I dag mellanlagras närmare 5 000 ton använt kärnbränsle i CLAB.
För mer information om SKB kan läsas på deras hemsidahär
Med tanke på att det i dag spelas SM-final i bandy tyvärr utan Hammarbys medverkan och det pågår även andra SM-finaler, kvalspel som gör många spelare och supporters nervösa och sömnlösa om nätterna. För att klara en sådan situation behöver man Hearts on fire. En sådan dos fick Sveriges Curlingtjejer inför Turin OS-2006 tillsammans med Hammerfall och det ledde ända fram till guldet. Lyssna och njut och låt dig fyllas med hjärtan som brinner för dina mål här i livet
Nästan tvåhundra personer samlades i riksdagens andrakammarsal i onsdags för att prata fotboll och huliganism. Inför den allsvenska fotbollspremiären i början av april höll vänsterpartiet ett seminarium om vad man kan göra åt problemet med våldet runt våra fotbollsarenor. Vänsterpartiets Lars Ohly och Socialdemokraternas Tomas Bodström deltog i seminariet, liksom representanter för Svensk Elitfotboll och Svenska Fotbollförbundet. Många unga fotbollssupportrar hade också slutit upp för att bla diskutera högerregeringens nyligen klubbade antihuliganlag. Frågan huruvida våldet har blivit ett större eller mindre problem på våra arenor diskuterades också. Företrädare för polisen berättade att problemen har gått i vågor under åren, men att vi just nu ser en ökande tendens till bråk. Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom-Hultén deltog också med synpunkter på vad hon anser vara orättvis kritik om att det är journalisterna som blåser upp bråken runt matcherna. Slutligen rapporterade företrädare för AIK och Hammarby om hur de arbetar runt matcherna för att undvika bråk, bla med en hel del kringaktiviteter runt stadion på matchdagarna. Trots olika perspektiv och synpunkter så var de flesta av seminariedeltagarna överens om att problemet med män som använder våld är ett samhällsproblem och inte ett specifikt fotbollsproblem. Det var en intressant dag för alla fotbollsintresserade och förhoppningsvis kan seminariet bidra till en fortsatt dialog mellan fans, klubbar och polis.
Sverige liksom övriga världen befinner sig i en ekonomisk kris. Varslen ökar för varje dag och människor kastas ut i arbetslöshet. A-kassan har utarmats så att människor blir utförsäkrade och berövas sin möjlighet till egen försörjning. Kommunernas försörjningsstöd kommer att spränga sina ekonomiska ramar.
I detta läge har vissa fackförbund känt sig tvingade att köpa sig rätten till arbete genom kortare arbetsdag och därmed en lönesänkning.Vi har bara sett början av högerregeringens strategi som går ut på att försvaga fackens ställning. Obalansen på arbetsmarknaden kommer att öka och ge märkbara konsekvenser. Vänsterpartiet Kalmar läns årskonferens uttalar som sitt mål att se till att en rödgrön regering 2010 tar sitt ansvar genom att sätta kapitalet i människans tjänst och inte som nuvarande regering gör, låta människor tjäna kapitalet.Fram till dess är inte Vänsterpartiet tyst – Vänsterpartiet gör skillnad. Uttalande antaget av Vänsterpartiet Kalmar läns årskonferens den 14 mars 2009 i Blomstermåla Folket hus
I dag klockan 12.44 svensk tid inträffar vårdagjämningen som innebär att solen passerar gränsen mellan södra och norra himmelshalvan, det vill säga passerar himmelsekvatorn. Vårdagjämningen är inte en dag utan en ögonblicklig händelse som inträffar vid en bestämd tidpunkt. Varje händelse förekommer dock vid två olika datum på jorden. Därför är vårdagjämningens (och andra händelsers) datum inte entydigt. Vårdagjämningen kan till exempel inträffa när det är den 20 mars i Sverige medan det samtidigt fortfarande är den 19 mars i USA Dag och natt är inte exakt lika långa vid vårdagjämningen. Detta förhållande inträder något dygn tidigare. Det beror på ljusets böjning i atmosfären, den så kallade refraktionen. Refraktion betyder att solen kan lysa på lite mer än halva jorden på en gång. Det medför att dagen blir längre och natten kortare än den annars skulle ha varit. Refraktionen medför också att dag och natt är lika långa först något dygn efter höstdagjämningen. Detta innebär att de ljusa timmarna blir längre än vad nätterna är och solen står allt högre upp i himlen på oss som bor i norra halvklotet.
Att höra något på en blogg är givetvis omöjligt om det inte handlar om t ex YouTube eller något liknande och att beskriva ljudet när isen håller på att smälta i en sjö är nästan omöjligt. Jag fick uppleva detta i morse vid den vackra Yggerydsjön som ligger i norra delen av Emmaboda kommun. Det brummade, smällde, knäppte och stönade från större delen av den isbelagda sjön. Precis som något sjöodjur eller jordbävning var på väg från djupet. Helt fantastisk att få uppleva detta vid åtta tiden denna vackra och soliga magiska marsmorgon.
Ett Kanadagäss par simmar runt och njuter av vårmorgonen
Halva sjön var is fritt och gränsen var knivskarp. En vacker bild från Yggerydsjön.
Är det en ny ö som håller på att sprängas genom isen? Eller en gigantisk vattendjur som är på väg upp.
Den vackra grusväg som slingrar sig mittemmellan sjön.
Den senaste tidens har outgrundliga attacker mot Vänsterpartiet skett med anklagelser om att partiet skulle vara antisemitiskt. Detta för att vi kritiserar Israels krigföring och ockupationspolitik gentemot Palestinierna. Dem som påstår något sådant är ute på djupt vatten och ser bara det de vill se. De är ute efter att skada partiet och att släta över Israels brott mot mänskligheten. Dessutom gör de judarna en björntjänst genom att släta ut ordet antisemit och göra den mindre laddad än vad det är.
Antisemitism är en rasistisk åskådning som går ut på att misskreditera judarna och dess religion. Som alla andra rasistiska åsikter måste antisemitismen bekämpas vart den sticker upp sitt fula tryne. Det gör vänsterpartiet och Ung Vänster hela tiden, men tydligen vill vissa högergrupper inte förstå detta alls. Det är ingen slump att det är vi i vänstern om arrangerar manifestationer till minne av Kristallnatten den 9 november varje år med risk för att bli attackerade av nazister som så skedde i t ex Kalmar i fjol. Skulle ett antisemitisk parti uppmärksamma Kristallnatten?
De som anklagar oss för antisemitism ska vara väldigt försiktiga med sin kritik. Nu ställer sig plötsligt Sverigedemokraterna på deras sida och det är inte för att de är speciellt judevänliga, utan att de ser en arena för sin snedvridna syn på det mångkulturella samhället och få utlopp för sin islamofobi. Man borde städa upp i sina egna led först innan de kommer med sina påhopp.
Slutligen vill jag här delge er ett tal av Ung Vänsters ordförande i Kalmar Emmy Axelsson som hölls i Kalmar 9 november 2008 till minne av Kristallnatten: Vi minns Kristallnatten som mörk och oviss. Under denna natt, för sjuttio år sedan, angreps judar över hela Tyskland. Tiotusentals deporterades av den främlingsfientliga regimen som då styrde Tyskland med en järnhand.
Det var sjuttio år sedan, men det finns fortfarande etnisk rensning. Det finns fortfarande främlingsfientlighet. Det finns fortfarande järnhänder.
Man vill ju gärna tro att "det där var så längesedan, det händer inte längre", men tyvärr så är det inte så. Kristallnatten får inte glömmas av den anledningen att det var en regim som verkställde orden att deportera ett folk. Den får inte glömmas, för det var början på det största folkmordet i historien. Det finns fortfarande regimer som eldar på främlingsfientliga element och som hetsar folkgrupper mot varandra.
Det var inte så längesedan det hände i Jugoslavien och det är många av oss som minns det. Kristallnatten kan vi läsa om i våra historieböcker, men ibland behövs det mer än så för att vi ska få vetskap om de fasansfulla händelser som har hänt, händer och kommer att hända.
Vem är det idag som är den så kallade "boven"? Judarna anklagades för att undergräva ekonomin i Tyskland och därför utsågs de till syndabockar. Vem är det då idag man målar upp som skurk?
Det är väl ändå muslimer som oftast målas upp som bovar. Efter den 11 september utlyste USA någon form av undantagstillstånd i hela världen och plötsligt kunde varenda muslim anklagas för att vara terrorist, bara på grund av sin religion och sitt ursprung. Före Sovjetunionens fall förföljdes människor där pga sina åsikter. I Kina händer det än idag. Exemplen är många.
Vi gör den här manifestationen idag för att försöka stoppa all främlingsfientlighet. Vi vill minnas Kristallnatten som en av de största tragedierna i vår historia, men vill också understryka att regimer och människor än idag svartmålar folkgrupper.
Vi riktar oss till ALLA. Vi kan själva stoppa den där osäkerheten som vi kanske har inom oss. Istället för att ogilla och skaka på huvudet åt religioner och folkgrupper så kan vi försöka att förstå. Lära oss av andras upplevelser och uppfostran. Att inte ha förutfattade meningar om någon. Att fråga själv och bilda oss en egen uppfattning.
Den som är trygg och säker i sig själv behöver inte vara rädd för det som är främmande och okänt. Vi är människor med samma värde oavsett ursprung, åsikter och religioner! Vi ska visa att vi värdesätter varandra.
Så därför skulle vi nu vandra genom staden i ett tyst fackeltåg för att göra oss påminda om den hemska natten vi kallar Kristallnatten och för den främlingsfientlighet som fortfarande existerar. Av säkerhetsskäl stannar manifestationen vid denna stund på Larmtorget i Kalmar. I stunder som denna förstår vi att det är en riktig och mycket viktig kamp som vi måste föra.
Det här är tyvärr bara en alltför vanlig erfarenhet bland unga på väg ut i arbetslivet. Man behandlas som en förbrukningsvara av arbetsgivare. Så kommenterar Vänsterpartiets Josefin Brink fallet med en 21-årig tjej som blev av med sin provanställning på en restaurang i Göteborg med motiveringen att hon log för lite och verkade trött.
- Att arbetsgivare inte behöver motivera en avbruten provanställning innebär en total rättslöshet för den som drabbas, och gör det lätt för oseriösa arbetsgivare att utnyttja unga för korta påhugg med dåliga villkor. Det är ett kryphål i lagen som måste täppas till, säger Josefin Brink.
Provanställning, vikariat och andra otrygga visstidsanställningar är idag lika vanligt som tillsvidareanställning bland unga under 26 år. Vänsterpartiet vill begränsa möjligheten för arbetsgivare att visstidsanställa, och införa krav på att arbetsgivaren måste ange ett skäl för att en anställning avbryts, oavsett vilken anställningform det rör sig om.
- Lagstiftningen måste i högre grad ge ett rimligt skydd för unga i arbetslivet. Men det är minst lika viktigt att unga får kunskap om de rättigheter de faktiskt har på jobbet. Många arbetsgivare utnyttjar ungas okunskap och brist på erfarenhet. Jag har själv blivit blåst på en hel kvälls lön på det sättet för att jag inte visste vad som gällde, avslutar Josefin Brink.
Kommuner och landsting utför det som vi kallar kärnan i vår välfärd. De ansvarar för skola, äldre-, barnomsorg, vård och annan verksamhet som är nödvändigt för människors behov. I finanskrisernas spår så råder ekonomisk härdsmälta ute i våra kommuner. Hoten mot verksamheterna är påtaglig och vi har en regering som inte ger en krona till att öka på statsbidragen ut till landets kommuner. Resurserna krymper och det innebär att man är tvungen att skära ner på kärnverksamheten och det drabbar de som verkligen är i behov av vård och omsorg. Det är en medveten strategi från våra borgerliga politiker som nästan aldrig talar positivt om den kommunala verksamheten utan hela tiden vill sätta dessa under konkurrensens hårda lupp och vars politik går ut på att mer eller mindre slå sönder den offentliga sektorn. I deras värld blir de äldre, elevernas, barnens och andra som i dag ingår i vår välfärdssamhälle situation bättre bara verksamheten utförs helst av andra aktörer än av kommunerna. Hur ska man annars förklara dagens debattartikel som två kristdemokrater, äldre- och folkhälsominister Maria Larsson och Monica Bengtsson, gruppledare i Kalmar kommun, har i tidningen Östran där de båda är förundrade om varför inte fler kommuner i Kalmar län har sökt de sk LOV pengarna. LOV betyder = Lagen om valfrihet och betyder att kommuner kan söka pengar för att förbereda ett införande av valfrihetssystem inom äldreomsorgen. Vi i Emmaboda får oss en känga för att vi inte sökt pengar till detta. Anledningen är att vi har full tilltro till vår egen äldreomsorg och vår personal och vill påverka och utveckla denna redan bra verksamhet till att bli ännu bättre. Där ger oss inte den borgerliga regeringen någon hjälpande hand med ekonomin utan för de är det viktigare att införa LOV pengar. När man läser denna debatt artikel slåss man av en förakt för kommunal verksamhet som genomsyrar artikeln. För kristdemokraterna handlar valfrihet enbart om vilka aktörer som ska råda på marknaden. De tror inte att den verkliga valfriheten som innebär att den äldre kan påverka sin vardag kan ske i den kommunala verksamheten. Jag jobbar själv inom detta i Emmaboda kommun och även om allt inte är perfekt så är de ändå bra kvalitet i vår äldreomsorg och det utan att vi sökt några LOV pengar. Verklig valfrihet är inte rätten att välja bland ett antal hemtjänstföretag. Verklig valfrihet är rätten att ha inflytande över vilken hjälp man får, hur den utförs och av vem. Men detta är som jag skrev innan en medveten strategi från de borgerliga partierna i alla nivåer. De stjälper den offentliga verksamheten med alla dess personal som jobbar i den till förmån för andra aktörer. De pratar om sin skattesänkarpolitik och att si och så många har fått så och så mycket i plånboken efter sänkningen. Vad de däremot inte säger är att för varje öre som sänks i skatt så förlorar den offentliga sektorn i andra änden. Men Maria Larsson och hennes kristdemokrater lägger i dessa kommunala kristider sin energi på att förespråka LOV pengar i stället för att lägga sin kraft för att förbättra den kommunala välfärden. Men i stället skriver de i artikeln: "De kommunpolitiker som lever nära de äldres verklighet har dock förstått fördelarna med den här reformen och det vill vi kristdemokrater både berömma och omfamna." Jag är så trött på borgerliga politiker som inte sätter något värde i den kommunala sektorn, det är precis som det vore något ont och stelt där de dessutom känns som de tror att vi bedriver någons slags förvaring för äldre människor och de inte alls har något att säga till om. Detta är ett hån mot en hel personalgrupp som gör ett fantastiskt jobb i Emmaboda kommun och i övriga kommuner i Sverige. Kom i håg att den offentliga sektorn är vår sektor som vi alla har inflytande över och som inte bedrivs av något vinstintresse.
Enligt en SIFO mätning som kom i helgen har moderaterna ett stöd på 31 procent av väljarna, det högsta på 12 år. Det är en ofattbar siffra med tanke på hur det är ställt i samhället med finanskriser, varsel, arbetslöshet och försämrade försäkringar och välfärd. Ändå kan högern skörda framgångar ute bland vanligt folk.
Samtidigt som Anders Borg och Fredrik Reinfeldt framstår som så söta och oskyldiga lamm med sin retoriska framtoning där de slår på de höga direktör bonusarna som har varit aktuella på sistone. Man har dessutom utgett sig vara kollektivavtalens försvarare fast man gör inte mycket för den kampen på EU-nivå. Man säger en sak hemma och gör helt en annat borta.
Något som svenska folket tycks ha glömt är att det är på moderaternas initiativ som jättelika skattesänkningar till rika och välmående har genomförts sedan valet.
Det är på moderaternas initiativ som pensionärerna straffbeskattas och betalar väsentligt högre skatt på sin pension än vad en löntagare gör på sin lön.
Det är på moderaternas initiativ som arbetslöshetsförsäkringen håller på att läggas i ruiner i takt med att arbetslösa på grund av högre avgifter och lägre ersättning tvingats lämna den.
Det är på moderaternas initiativ som den aktiva arbetsmarknadspolitiken har skrotats och kollektivavtalsmodellen försvagats av Sven-Otto Littorin.
Det är på moderaternas initiativ som sjuka har fått sin ersättning sänkt och de obehagliga misstänkliggöranden som drabbar samhällets mest utsatta har initierats av - just det, moderaten Cristina Husmark Pehrsson.
Glömt är att moderaterna var en av pådrivarna för FRA-lagen
Slutligen är det ju moderaterna som bestämmer i regeringen och det märks genom att stödpartierna inte skördar några framgångar alls i opinionen. På något sätt lyckas moderaterna på ett skickligt sätt ta bort fokus från dessa frågor och ställa sig på barrikaderna för en annan politik som de egentligen inte står för. Vi i oppositionen måste klä av dessa moderater deras nya falska förklädnad så att alla faktiskt kan se att moderaterna egentligen är helt nakna och utan kläder.
Därför är det dags publicera en dikt som är skriven av den tyvärr bortgångne poeten, författaren och skådespelaren Kent Andersson från Göteborg och som heter "Tro inte på sagorna" Tro inte på sagorna man läst för att söva dig den farligt falska trygghet dom ger är alltför lätt att beröva dig Fäst dig inte vid leendet hos den som står över dig leendet slocknar som stjärnfall den dag när han inte längre behöver dig Lita inte på löfterna man ger för att snärja dig löften blir till vapen som vändes mot dig den dag då du inte längre kan värja dig Tro inte på sagorna man har läst för att söva dig ödsligt ska dom eka dom tomma orden den dag då dom inte längre kan snärja dig.
Våren har verkligen kommit till Emmaboda och självklart även på andra platser också. I dag var jag ute på vårjakt och såg både tranor och gäss. Tyvärr hittade jag inga blåsippor än men de kommer säkert så småningom. Fotografierna av gässen och tranorna är tagna utanför Lindås och trädstammen på Ekeboryd.
Kanadagäss ute på bete
Tranor är ett säkert vårtecken.
Tranor är väldigt ståtliga och vackra fåglar. Grågäss i bakgrunden
Mikroperspektiv på tillvaron
Som en stor orm ringlar denna stam på marken helt täckt av grön mossa.
Möter man Real Madrid och Manchester United i fotbollens värld samma vecka och vinner båda matcherna och med målskillnaden 8-1, ja de är man värda att bli veckans lag. Liverpool lyckades med den bedriften då man först i tisdags slog Real Madrid hemma med 4-0 i Champions league och sedan följde upp denna seger i lördags premier leagematch med 4-1 borta mot United. Ett imponerande resultat som gett eko i fotbollsvärlden. Veckans lag: V 11 Liverpool FC
I går spelade JIF sin andra träningsmatch då man mötte Norra Tång på konstgräset i Emmaboda. Det gick väldigt bra då slutresultatet skrevs till prydliga 6-1. Målskyttar Adam Wellrup 2,Peter Fagerström Andreas Cornelsen, Charlie Dziobek och Peter Andersson.
Enligt rapporterna kunde det bli ännu fler mål om skärpan framför motståndarnas mål hade varit ännu bättre. Men sex mål får man ändå vara nöjd med. Detta ser ruggigt bra ut inför serien som börjar om lite mer än en månad
Jag har verkligen försökt att få till mig låten som vann melodifestivalen i går, Malena Ernman och låten La Voix och jag måste säga att jag gillar den mer och mer fast jag absolut inte gillar opera. Tycker det låter ändå väldigt pampigt och trevligt.
Min partikamrat Gun Mälberg från Broakulla har skrivit en insändare som jag gärna vill publicera på min blogg. Jag behöver inte kommentera den mer utan den talar för sig själv.
Så har då solidaritetskänslan tagit sig ända upp till toppen. Som vi har väntat.
Att det skulle bli Annika Falkengren som visar vägen var kanske oväntat, men att någon i toppen visar solidaritet med metalls arbetare känns bra. Att sänka sin lön med 600.000 kr är stort, att “ bara” lyfta ca 9 miljoner kommer säkert att kännas tungt, men också Annika får nu känna på hur det är att sitta och pussla med lön och räkningar varje månad och hoppas att hälsan står henne bi och att inget oförutsett inträffar. Kan vi hoppas på att fler toppar följer i hennes fotspår att förena sig med de som också dom lever på marginalen efter lönesänkning och höjning av A-kassa. Vi välkomnar dig och kanske kan vi även hoppas på din röst i nästa val.
När pengar och mynt delas ut till oss folk, Varför delas de då inte lika? En del kan inte få nog utav ork Och andra kan aldrig bli rika.
Om du fått för mycket av livets goda, Och jag fått för mycket av nöden, Kan du dela ditt mitt itu noga Och rädda mig undan döden
Tillsammans skulle vi sedan Gå ut i världen och ösa, Krafter till folket i nedan Och mynt till de medellösa
Hur lyckliga skulle vi inte bli När alla till synes är rika, När svälten och nöden dragit förbi Och av krafter och mynt har vi lika.
Har man fyllt 93 år har man många minnen att förtälja från gånga tider. Är man dessutom vital och minnet är bättre än vad mitt är kan man förmedla dessa minnen till oss som lever i år 2009. En sådan man är Didrik Gustavsson från Åfors som i onsdags hade berättarstund tillsammans med sin dotter Jensy Elvung för oss åhörare på Emmaboda kommunbibliotek.
Det var ungefär ett trettital som hade bänkat sig för att lyssna på denna mycket intressanta man som med värme, en stor portion humor och berättarglädje fängslade sin publik. Didrik har varit en stor föreningsmänniska uppvuxen med arbetarrörelsens ideal med bildning och nykterhet som ledord. Didrik föddes 1916 i Kosta men flyttade tidigt till Åfors där han endast 13 år började på Åfors Glasbruk. Innan dess så hade han jobbat där under skolloven. Barnarbete var egentligen förbjuden enligt lag med det struntade brukspatronerna i. När det kom en kontrollant så fick barnen springa och gömma sig i gropen tills "faran var över" och de fick därefter återgå till arbetet som började halv sex på morgonen. Det var svårt och slitsamt för barnen där arbetsmiljön hade mycket att önska.
Didrik Gustavsson pratar gamla minnen.
Didrik blev kvar i bruket i hela 52 år och var under denna tid en stridbar fackföreningskämpe på glasbruket. Fackföringen hette på den tiden Avdelning 279 av Svenska Grov & Fabriksarbetarförbundet och den bildades 1908.
När 8 timmarsdagen infördes i början av 1920 så var arbetsveckan 48 timmar eftersom man arbetade även på lördagar. Detta var ett hårt slag på arbetsgivarna som protesterade högljudd. Fackföreningen däremot såg detta som ett tillfälla för den enskilde arbetaren att förkovra sig nu när det blev mer tid över. Man skaffade fram boklådor som skulle vara tillgängliga för medlemmarna. En del av finanseringen löste man genom att varje förening i Åfors och Eriksmåla skulle lägga 25 kronor om året för bokinköp. På så sätt fick man i hop till ett bibliotek som efter några år kom i ABF:s regi. Det bildades en styrelse som hade ansvar för böckerna och inköpen. Didrik började jobba som bibliotekarie på trettitalet och då hade han som arvode 25 kronor om året. Utbildningen fick han på Grimslövs folkhögskola som ligger strax utanför Växjö åtta mil från Åfors. En vecka tog utbildningen och sträckan på åtta mil enkel resa togs på cykelsadeln.
Algutsboda kommun tog sen över biblioteken som blev en kommunal angelägenhet fram till kommunens upphörande 1969. Det blev svårare att styra över bokinköpen ju större ansvarsområdet blev. Men ändå var en av höjdpunkterna när man kunde åka till Emmaboda bokhandel för att köpa nya böcker av de klassiska författarna som fortfarande verkade då.
1956 flyttade man upp i den nybyggda folkets hus där öppettiderna var en gång i veckan som var onsdagar mellan 17-19. Men Didrik höll inte så hårt på stängningen utan det var inte ovanligt att han var kvar där några timmar extra då många problem och glädjeämnen diskuterades med andra Åforsbor. För Didrik blev det 45 år bland böcker och låntagare, en tid som han ser tillbaka med stor glädje. Man startade studiecirklar i olika ämnen allt för ge arbetarklassen insikt och utbildning. För med utbildning får människan självförtroende och kan vara så självständig som möjligt. I Åfors fanns för många föreningar och Didrik var med i de allra flesta. I idrottsföreningen, teaterföreningen, föreläsningsföreningen, nykterhetsföreningen, Folkets Hus föreningen mm. Lägg där till att han även var deltidsbrandman i många år då förstår man att Didrik Gustavsson hade många järn i elden och var en omtyckt föreningsmänniska som gav mycket av sin tid för Åfors och dess invånare. Dessutom är Didrik en av de få filmstjärnor som Åfors har sett då han hade en framträdande roll i Lars Hellström film- Mitt liv som hund som kom 1985 och den största delen av filmen utspelades och filmades i Åfors. Han blev herr Arvidsson med hela svenska-.... ja hela världens folk eftersom filmen blev en stor succé även utanför Sveriges gränser.
Mycket har han var med om och mycket finns nedskrivet i boken " I skenet från en Glasugn" som var en del av stor omfattande studiecirkel på 70-talet, under ABF ledning bland de olika glasbruksorterna i småland, som kallades "Glasriket- Människan- Miljön- Framtiden".
I skenet från en glasugn kom först ut 1978 och behandlade Åfors samhälle och dess invånare. Där har Didrik med sin erfarenhet och kunskap bidragit med att denna historia finns bevarad för eftervärlden. 2006 i samband med Åfors teaterns succéartade föreställning med samma namn som boktitlen kom en reviderad upplaga ut som förutom den tidigare historien även har med tiden fram till 2006. Boken är b la uppbyggd på intervjuver av olika människor som satt sin prägel på samhället och då har givetvis Didrik en plats. Inte nog med det så var han som 91 åring med i bok kommittén som arbetade med boken.
Boken "I skenet från en glasugn" som finns att köpa för intresserade. Den är på 150 sidor och kostar 100 kronor. Detta var bara en bråkdel av vad denna man som jag imponeras av har upplevt. Men sådana här eldsjälar är väldigt sällsynta i dag då man ska ha betalt för allt man gör. Det ideella arbetet är på undantag och det är synd på många sätt. Hade Didrik fått betalt för allt det han har gjort så vore han miljonär i dag och det är han inte. Men respekt och beundran har han vunnit och det kan inte mätas i pengar. I dag fortsätter hans dotter Jensy Elvung i hans fotspår och det när man ser hennes värderingar och engagemang så märker man att hon har Didriks medmänskliga gener.
Vi andra som inte har hans gener i våra celler kan ändå lära oss mycket av sådana personer som Didrik Gustavsson som är sprunga ur arbetarörelsens barndom vars sunda och kampmedvetna värderingar behövs i dagen högerpolitiska samhälle. Solidariets tanken måste hållas levande och dess fackla högt och glödande. Vi måste föra denna tanke vidare och aldrig ge upp kampen för en bättre och rättvis värld.
Didrik Gustavsson avtackas av Emmaboda kommuns bibliotekschef Viveca Alfelt.
Vänsterpartiets Kalle Larsson menar att bristerna i pensionssystemet nu är uppenbara och utkräver ett politiskt ansvar. Försäkringskassan kom idag med beskedet att pensionerna kan sänkas med mer än 500 kronor nästa år. För då slår den så kallade bromsen till i det allmänna pensionssystemet.
– Nu syns bristerna i pensionssystemet tydligt. Klyftan mellan pensionärer och förvärvsarbetande kommer att öka, säger Kalle Larsson (V), riksdagsledamot i socialförsäkringsutskottet.
- Avskaffa ”bromsen” och utkräv istället politiskt ansvar för att systemet ska hålla. Det är dags att inse att det i grunden måste förändras, säger Kalle Larsson (V).
- Göran Persson förutspådde för ett antal år att det nya pensionssystemet skulle orsaka en folkstorm när svenskarna insett effekterna. Nu är det är hög tid att börja protestera mot det orättvisa pensionssystemet.
Ulla Andersson, ekonomisk-politisk talesperson för Vänsterpartiet, är bestört över de nya uppgifterna från konjunkturinstitutet om att det behövs ytterligare 14 miljarder till kommunerna nästa år för att behålla de kommunala jobben. - Det är i välfärdssektorn vi riskerar att få se den största krisen de närmaste åren. Enligt konjunkturinstitutet krävs 14 miljarder i tillskott till kommunerna för att hålla kvar sysselsättningen på nuvarande nivå. och då ska vi komma ihåg att regeringen har förstärkningar på enbart 1,6 miljarder nästa år för kommunerna som redan är inräknade i de nya prognoserna från KI, säger Ulla Andersson.
Vi har tidigare föreslagit satsningar som innebär att man satsar på nya jobb inom välfärden. Nu ser vi istället hur pengarna knappt ens räcker till för att behålla de förskollärare, vårdbiträden och lärare som finns idag Regeringen har genomfört stora skattesänkningar istället för att satsa på välfärden. Det är ett vägval som kommer att innebära att krisen fördjupas, och att välfärden urholkas ytterligare under nästa år. Socialbidragen beräknas också öka med upp till fem miljarder nästa år. - Det är en logisk följd av att man jagat ut människor ur a-kassan och sjukförsäkringen. Nu hotas jobben i välfärden genom regeringens kortsiktiga jakt på sjuka och arbetslösa. Vänsterpartiet föreslår istället att man skjuter till de pengar kommunerna behöver för att upprätthålla sin viktiga verksamhet. Vägvalet mellan skattesänkningar eller satsningar på jobb och välfärd är mer avgörande än någonsin idag, säger Ulla Andersson.
På grund av andra aktiviteter i morgon den 14 i form av besök på Vänsterpartiet Kalmar läns årskonferens har jag ingen tid och möjlighet att fotografera Linneforsbäcken på dess rätta dag. I stället kommer marsbilden redan i dag.
Man kan ha fobier för spindlar, för höga höjder, torgskräck, ormar, cellskräck och andra möjliga och omöjliga rädslor för olika situationer och ting. Alla fobierna har ett eget namn men jag hade inte hört talas om Triskaidekafobi eller Paraskavedekatriafobi förrän just den 13 februari. Dessa två fobierna är aktuella just i dag eftersom Triskaidekafobi betyder rädsla för talet 13 och Paraskevidekatriafobi är en specifik rädsla för just denna dag.. Fredag den Trettonde. Föresten är det väldigt ovanligt att fredag den 13 inträffar två månader i rad, men de var precis vad som hände i år. Vad fobi för långa och svårtstavade ord heter har jag ännu inte hittat men det finns säkert.
I går var jag på en underbar teaterföreställning i Emmaboda folkets hus och såg "Boggie för benlösa" som gavs av Östra Teatern från Stockholm. Regin är gjord av Leif Nilsson. Pjäsen handlar om tre funktionshindrade ungdomar och deras resa in i vuxenlivet med allt vad det innebär i problem och livsglädje.
Emma sitter i rullstol, Svante är punkare och cp-skadad och Lina är utvecklingsstörd och hennes högsta dröm är att få uppträda i Idol. Det är kring dessa tre karaktärer som pjäsen formas och det är en blandning av tankar, allvar och humor som är drivkraften i föreställningen.
Emma är en ung tjej på strax över 20 som just avslutat en socionomutbildning och trots att hon är funktionshindrad ser hon bara positivt på livet. Men visst saknar hon kärleken som alla andra i den åldern. Hon är väldigt vacker och killarna skulle förmodligen flockas kring henne om det inte vore för att hon är rullstollsburen. Då ploppar fördomarna upp och friarna backar fast just denna friare ger Emma något motvilligt en chans men i längden går det inte.
Flirt i baren och en framfusig casanova försöker få till det
Men den så i vanliga fall framfusige Casonovan blir ställd och helt plötsligt tafatt när rullstollen kommer fram
Men fler problemen hopas sig för Emma. Hon börjar få problem med sina fötter vars sår inte vill läka och blir infekterade. Det hela slutar med att hon blir tvungen att amputera bägge underben för att över huvudtaget överleva. Att få ett sådant val när man är mitt uppe livet kan man förstå inte är det allra lättaste. Hoppet är det sista som överlever och man drar sig in i det sista för att ge klartecken för amputationen. Många tankar hinner bearbetas innan det slutliga beslutet fattas .Får man dessutom en personlig assistent som är troende samtidigt som man själv inte har höga tankar om Gud innebär det konflikter och minst sagt heta disskusioner.
Emma är väldigt tveksam till om Guds godhet
Svante är rullstolsburen med lätt cp-skada som vill förändra världen. Han deltar i en kulturhus ockupation och han ställer sig på barrikaderna för de funktionshindrade och är ingen man sätter sig på. Men livet för honom blir varierat då han stötter på samhällets problem men även kärleken och lyckan över att bli pappa till lilla Oskar.
Svante försöker få med Emma i ockupations kampen men med ringa framgång.
Man kan ha rullstolar till mycket
Svante gifter sig med sin kärlek
Men tyvärr tär familjesamanhållningen av att Svante tyvärr inte kan skaffa ett yrke eftersom han stöter på samhällets oförmåga att vilja anställa funktionshindrade. Detta misslyckande gör den vanligtvis glade Svante missmodig och det går ut över äktenskapet där hans fru tillslut gör saker vid sidan om äktenskapets regler som till slut uppdagas i ljuset och det med Svantes personliga assistent.
Skilsmässan är ett faktum
Hur det slutar för Svante berättar jag inte här mer än att det är en väldigt klok man med många sunda tankar och värderingar och en sådan människa knäcker man inte hur som helst.
Lina är en ung kvinna som är lätt utvecklingstörd och vars stora dröm är att få vara med i Idol. Men alla säger att det går inte pga hennes funktionsnedsättning. Detta gör Lina inåtvänd och hon gör uppror mot alla som kommer i hennes närhet. Föräldrarna vill ta henne till ett gruppboende där de är övertygande om att hon får ett bra liv. Men Lina är inte med på denna linje utan hon protesterar högljudd.
Linas pappa försöker få henne på sin linje med föga framgång.
Den enda som hon till slut får tillit till är hennes personliga assistent som ser henne som den människa hon faktiskt är. Med hjälp av hans stöd går hon med på flytten till gruppboendet och allt är bra till en början. Hon stormtrivs där och växer som människa. Ända tills den nya examinerade enhetschefen börjar med nya tankar och idéer som hon fått tills sig på sin utbildning. Den nya idéerna är på pappret välmenande med individens självständighet som målsättning och att se gruppboendet som vilket vanligt boende som helst. Gemensam matsal ska inte finnas utan alla ska äta på sina rum och vill man äta tillsammans får man bjuda in någon till sig. Linas favoritsoffa tas bort och man får inte sitta i allrummet hur som helst.
Men dessa tankar krossar Linas tillvaro eftersom tryggheten som hon till sist fått slåss brutalt i spillror och den nya enhetschefen vägrar se detta trots att Linas personliga assistent påpekar detta för henne. Den teoretiska världen krockar med full kraft med den praktiska världen och enhetschefen har inte lärt sig hantera detta på sin utbildning. Tyvärr finns dessa chefer mitt bland oss överallt.
Den personliga assistenten till Lina har en livlig diskussion med enhetschefen.
Hur det slutar för Lina avslöjar jag inte här mer än att säga att Svante och den Personliga assistenten har ett finger med i hennes fortsatta liv.
Svante, Lina och Emma rockar loss i slutscenen.
Detta var en fantastisk föreställning och de här tre skådespelarna visade oss i publiken vilken fantastisk konstform teater är för att förmedla ett budskap. Alla dessa karaktärer som gestaltas i pjäsen är verkliga personer ute i livet där manusförfattaren Gunilla Boëthius intervjuat olika personer som är eller kommer i kontakt med funktionshindrade och sen utefter dessa snappat upp historier som hon sen omvandlar till denna pjäs. Så Svante, Lina och Emma och alla runt om är alltså verkligapersoner och det de har upplevt har hänt.
Blev djupt imponerad av skådespelarna Peter Billengren, Jill Runestedt och Maria Lindström som med högt tempo, energi och en massa karaktärsbyten förde pjäsen framåt utan att det kändes rörigt för publiken. Det var lätt att hänga med trots att det ibland kändes som det var tio skådespelare med istället för de tre. Sen uppskattades att de alltid tar sig tid efter föreställningen att prata med publiken om pjäsen. De ville verkligen göra ett inlägg i denna debatt om hur funktionshindrade blir bemötta ute i samhället och det gjorde de på ett utmärkt sätt. Jag tror inte någon av de 100 talet som såg pjäsen var oberörda efteråt. De väckte tankar och en vilja att göra det bättre för dessa människor.
Peter Billengren, Jill Runestedt och Maria Lindström tackar publiken.
