Jag brukar önska, att jag var väldigt intresserad av fotboll.
Jag har varit det, men det är mycket länge sedan.
Just nu ser jag hur som helst Fotbollskväll på SVT, och jag funderar på ungefär samma sak som jag alltid funderar på när jag ser dylika televisionsutsändningar:
Varför börjar alltid fotbollsspelare med "Neeeej" när de svarar på en fråga?
Så här:
"Blev du glad när du gjorde tredje målet och därpå blev utsedd till matchens lirare?"
"Neeej, jag blev naturligtvis väldigt glad och jag känner storödmjukhet inför våra fans som står oss bi i vått och torrt."
Eller:
"Tycker du att det är gott med en god middag efter väl förrättat värv?"
"Neeeej, det är väldigt gott med en god middag i goda kamraters lag."
Denna kontradiktion är så vanligt förekommande att det inte kan vara en slump.
Jag minns med glädje den fantastiska baseballfilmen Bull Durham med bland andra Kevin Costner och där får man insikt i hur spelare utbildas i konsten att utförligt besvara journalisters frågor utan att egentligen säga något. Det är något vi känner igen även från andra sammanhang, och jag sluter mig till att fotbollsspelare på elitnivå genomgår motsvarande utbildning.
Men varför ska man i så fall svara "neeeej" när man egentligen bara omformulerar en retorisk fråga där det jakande svaret är självklart?
Peter Lejon, Långelycke
EN SOCIALISTISK BLOGG MED INRIKTING PÅ POLITIK, SPORT, HISTORIA, KULTUR, FOTO OCH ANDRA ÄMNEN SOM RÖR LIVETS HÖGTIDLIGA OCH VARDAGLIGA GULDKORN. SKRIBENT: NICKE GROZDANOVSKI (V), EMMABODA. ONLINE SEN 10 MARS 2006!
måndag, augusti 31, 2015
lördag, augusti 22, 2015
Kattugglan igen
För två veckor sen fotograferade jag en kattuggla sittandes på sin skrotsten på ett fritidshus. I kväll var det dags igen. Ugglan satt så fridfullt under tak uppe på skorstenen.
tisdag, augusti 18, 2015
Lindåsmaden vid Lyckebyån
Pga visfestival och kalas under helgen och fotboll i går blev det ingen mnadsbild förran i dag tisdag den 18.
Lindåsmaden 18 augusti kl 15.58
15 juli kl 18:50
15 juni kl.13:43
Lindåsmaden, 15 maj kl.15.43
Då var det dags att sparka igång den åttonde platsen som jag ska skildra under ett år. Det är en spännande plats i söder om Lindås där Lyckebyån rinner förbi och några gånger per år svämmar ån över sina breddar. Det är de ni ser på den första månadsbilden av Lindåsmaden. Här ska jag fotografera i mitten av varje månad under ett år så ni får se årstidsväxlingarna tydligt.
Lindåsmaden, 15 april kl 13.21
Etiketter:
Lindåsmaden
måndag, augusti 10, 2015
Nötväcka
Nötväcka (Sitta europaea) är en liten fågelart i familjen nötväckor som häckar över stora delar av Palearktis. Det är en satt fågel, med stort huvud, kort stjärt, lång spetsig näbb och starka fötter. Ovansidan är blekt blågrå, ansiktet vitt, undersidan ljusare i vitt eller orangebeige och den har svart ögonbrynsstreck. Arten delas upp i ett tjugotal underarter.
Liksom andra nötväckor födosöker den efter insekter på trädstammar och grenar, och har förmåga att röra sig med huvudet före nedför träd. Frön och nötter utgör en betydande del av dess vinterföda och om hösten lägger arten denna föda på lager. Under vinterhalvåret besöker den gärna fågelbord. Boet placeras i en trädhåla. Arten är vanlig och det finns ingen oro för dess fortlevnad i de större delarna av dess utbredningsområde.
15 cm. En kortstjärtad och kraftigt byggd fågel med förhållandevis stort huvud och lång, rak, mejselformad näbb. Översidan är blågrå och genom ögat går ett svart streck. Undersidan är hos hanen ljus med kraftigt rödbrunt på kroppssidorna och under stjärten. Honan är något blekare tecknad liksom ungfåglarna. Könen nästan lika. Den enda fågeln som kan klättra nedför en stam med huvudet före.
Finnes:
Nötväckan förekommer tämligen allmänt i lövskog, blandskog och trädgårdar i södra och mellersta Sverige. Den är mindre vanlig norr om Dalälven.
Äter:
Insekter, larver, puppor, spindlar och under vintern gärna frön och nötter. Den är även en flitig besökare vid fågelborden.
Läte:
Mycket högljudd och har ett flertal olika kontaktläten. Sången är ljudlig och genomträngande och består av en serie visslingar.
Häckar:
I gamla hackspettbon och i holkar, vars ingång den kan mura igen med lera till passande storlek. Honan bygger ensam boet med tallbarkflagor som läggs på en bädd av träflis. Honan matas av hanen under ruvningen.
Nötväckan är en av våra mest utpräglade stannfåglar. Så vitt man känner till, lämnar de gamla fåglarna aldrig sina revir. Även ungfåglarna är mycket stationära. Den ungfågelspridning som sker, berör sällan några längre avstånd. Antalet häckande par har varit svårt att uppskatta, men man vet att arten har ökat kraftigt under perioden 1985-1993, då beståndet mer än fördubblades.
Nötväckan går i Sverige under flera namn: i Bohuslän blåspit, på Gotland murspit, i Närke trädrännare, musveta och eremit, ibland också grå hackspett, i Västergötland nötknäppare och nötpacka.
Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck
Liksom andra nötväckor födosöker den efter insekter på trädstammar och grenar, och har förmåga att röra sig med huvudet före nedför träd. Frön och nötter utgör en betydande del av dess vinterföda och om hösten lägger arten denna föda på lager. Under vinterhalvåret besöker den gärna fågelbord. Boet placeras i en trädhåla. Arten är vanlig och det finns ingen oro för dess fortlevnad i de större delarna av dess utbredningsområde.
15 cm. En kortstjärtad och kraftigt byggd fågel med förhållandevis stort huvud och lång, rak, mejselformad näbb. Översidan är blågrå och genom ögat går ett svart streck. Undersidan är hos hanen ljus med kraftigt rödbrunt på kroppssidorna och under stjärten. Honan är något blekare tecknad liksom ungfåglarna. Könen nästan lika. Den enda fågeln som kan klättra nedför en stam med huvudet före.
Finnes:
Nötväckan förekommer tämligen allmänt i lövskog, blandskog och trädgårdar i södra och mellersta Sverige. Den är mindre vanlig norr om Dalälven.
Äter:
Insekter, larver, puppor, spindlar och under vintern gärna frön och nötter. Den är även en flitig besökare vid fågelborden.
Läte:
Mycket högljudd och har ett flertal olika kontaktläten. Sången är ljudlig och genomträngande och består av en serie visslingar.
Häckar:
I gamla hackspettbon och i holkar, vars ingång den kan mura igen med lera till passande storlek. Honan bygger ensam boet med tallbarkflagor som läggs på en bädd av träflis. Honan matas av hanen under ruvningen.
Nötväckan är en av våra mest utpräglade stannfåglar. Så vitt man känner till, lämnar de gamla fåglarna aldrig sina revir. Även ungfåglarna är mycket stationära. Den ungfågelspridning som sker, berör sällan några längre avstånd. Antalet häckande par har varit svårt att uppskatta, men man vet att arten har ökat kraftigt under perioden 1985-1993, då beståndet mer än fördubblades.
Nötväckan går i Sverige under flera namn: i Bohuslän blåspit, på Gotland murspit, i Närke trädrännare, musveta och eremit, ibland också grå hackspett, i Västergötland nötknäppare och nötpacka.
Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck
lördag, augusti 08, 2015
Kattuggla
Bilden är tagen utanför Algutsboda den 8 augusti.
Ugglan är 37 – 43 cm lång. Vingspann 81 – 96 cm. En av våra vanligaste ugglor. Framför allt en nattfågel men visar sig även om dagen då den sitter och vilar uppe i ett träd. Dräkten varierar kraftigt, från klart rödbrun till gråvit. Hela dräkten är fint vattrad och streckad med mörkgrått. Flykten är rak med ganska raska vingslag ofta följt av raka glidningar. Vingarna ganska korta och rundade.
Finnes:
Kattugglan häckar tämligen allmänt i södra Sverige upp till sydligaste Västerbotten. Föredrar lövskog, gärna ekskog, parker, större trädgårdar och träddungar. Stannfågel.
Äter:
Småfåglar och smågnagare.
Läte:
Ett långt dallrande hoande som kan höras flera kilometer. Ofta hörs också ett skarpt "klävitt".
Häckar:
Helst i ihåliga träd eller holkar. Lägger äggen tidigt på våren, vissa år redan i slutet av februari, vanligen dock i mars. Kan bli väldigt aggressiv vid boet och går ibland till anfall mot närgångna människor.
Namnet användes första gången 1746 men är säkert äldre. I den ornitologiska litteraturen uppträder det dock inte förrän 1817. Kattugglan har fått sitt namn efter det kattlika ansiktsuttrycket. Arten har även kallats nattuggla, nattskråma, likuggla, ofågel haruggla och skrikuggla. Det sistnämnda namnet har i synnerhet använts för den grå fasen som länge betraktades som en egen art.
Ugglor har alltid ansetts vara dystra och olycksaliga fåglar som bådar olycka och död. Hennes gälla "klävitt" översattes direkt till "kläd vitt" dvs. ta fram svepning för en död. Hördes ropet framme vid huset trodde man att någon snart skulle dö. Satte sig ugglan på något högt föremål på gården fanns det stor risk för eldsvåda. För att skydda djuren mot åska och eldsvådor spikade man upp en död uggla ovanför ladugårdsdörren under 1500-talet. Någon annan praktiskt "användning" har man inte haft av henne, sades det då.
Kattugglan har ett fantastiskt mörkerseende. Tester som har gjorts visar att den i ett mörklagt rum kan upptäcka en mus i skenet av ett tänt stearinljus som är placerat 200 meter bort.
Antalet kattugglor i Sverige uppskattas till 10.000 – 20.000 par.
torsdag, augusti 06, 2015
70 år sedan atombombsfällningen över Hiroshima
Första atombomben, Little Boy, fälldes 6 augusti 1945 kl 08:15 över industristaden Hiroshima. Det var en uranbaserad bomb, med en sprängkraft motsvarande 15–16 kiloton trotyl – uppgifterna varierar från källa till källa. Den hade formen av en cylinder, var 3,05 m lång, hade en diameter på 0,71 m och vägde ca 4 000 kg. De aktiva delarna var ca 60 kg uran.
Flygräden leddes av överste Paul Tibbets som flög flygplanet Enola Gay, som fällde bomben över Hiroshima. I anfallet deltog tre flygplan av typ Boeing B-29 Superfortress. Bomben släpptes från 10 000 meters höjd och detonerade 600 meter över marken för att den skulle få maximal effekt.
Mellan 90 000 och 120 000 av invånarna beräknas ha dödats av den omedelbara detonationen eller av andra skador de närmaste dagarna. Många av de som inte dog i explosionen brändes till döds under rasmassorna. Förutom de som drabbades vid detonationen och den närmaste tiden efteråt har också ett stort antal personer senare avlidit av strålskador.
Det är enda och förhoppningsvis sista gången kärnvapen används i krig. Men fortfarande är risken överhängande eftersom många kärnladdningar finns. I andra världskrigets slutskede var bombernas fruktansvärda effekt avsedd som varning till Sovjetunionen att inte utmana USA:s övermakt i världen. Sovjet, Frankrike, Storbritannien och Kina följde efter. Sveriges planer på egen atombomb stoppades tack och lov av kvinnornas fredsrörelse på 50-talet. Men kalla krigets terrorbalans hängde som ett damoklessvärd över hela världen under fyra decennier med förmågan till ömsesidig utplåning - MAD.
Mot detta växte fredsrörelsen världen runt och tvingade fram avtal om provstopp, nedrustning, icke spridning, icke militarisering av rymden mm. Trots detta fick Israel stöd av västmakterna att utveckla kärnvapen och bedömdes på 80-talet ha ca 200 stridsspetsar.
Israel försåg också apartheidregimen i Sydafrika med kärnvapen. De skrotades föredömligt av den första demokratiska regeringen där.
På 90-talet, när Warszawapakten hade upplösts, hoppades många att det skulle öppna vägen för nedrustning av kärnvapen. Efter avtal med USA drog Ryssland bort sina kärnvapen från Europa. Storbritannien och Frankrike minskade sina arsenaler. Men USA behöll kärnvapen i Europa som det enda landet med kärnvapen utanför eget territorium. Kärnvapenupprustning pågår än i dag och hotet att kärnvapen ska användas är större än någonsin.
Vi glömmer aldrig atombombens offer i Hiroshima.
Flygräden leddes av överste Paul Tibbets som flög flygplanet Enola Gay, som fällde bomben över Hiroshima. I anfallet deltog tre flygplan av typ Boeing B-29 Superfortress. Bomben släpptes från 10 000 meters höjd och detonerade 600 meter över marken för att den skulle få maximal effekt.
Mellan 90 000 och 120 000 av invånarna beräknas ha dödats av den omedelbara detonationen eller av andra skador de närmaste dagarna. Många av de som inte dog i explosionen brändes till döds under rasmassorna. Förutom de som drabbades vid detonationen och den närmaste tiden efteråt har också ett stort antal personer senare avlidit av strålskador.
Det är enda och förhoppningsvis sista gången kärnvapen används i krig. Men fortfarande är risken överhängande eftersom många kärnladdningar finns. I andra världskrigets slutskede var bombernas fruktansvärda effekt avsedd som varning till Sovjetunionen att inte utmana USA:s övermakt i världen. Sovjet, Frankrike, Storbritannien och Kina följde efter. Sveriges planer på egen atombomb stoppades tack och lov av kvinnornas fredsrörelse på 50-talet. Men kalla krigets terrorbalans hängde som ett damoklessvärd över hela världen under fyra decennier med förmågan till ömsesidig utplåning - MAD.
Mot detta växte fredsrörelsen världen runt och tvingade fram avtal om provstopp, nedrustning, icke spridning, icke militarisering av rymden mm. Trots detta fick Israel stöd av västmakterna att utveckla kärnvapen och bedömdes på 80-talet ha ca 200 stridsspetsar.
Israel försåg också apartheidregimen i Sydafrika med kärnvapen. De skrotades föredömligt av den första demokratiska regeringen där.
På 90-talet, när Warszawapakten hade upplösts, hoppades många att det skulle öppna vägen för nedrustning av kärnvapen. Efter avtal med USA drog Ryssland bort sina kärnvapen från Europa. Storbritannien och Frankrike minskade sina arsenaler. Men USA behöll kärnvapen i Europa som det enda landet med kärnvapen utanför eget territorium. Kärnvapenupprustning pågår än i dag och hotet att kärnvapen ska användas är större än någonsin.
Vi glömmer aldrig atombombens offer i Hiroshima.
Etiketter:
Historia
onsdag, juli 15, 2015
Lindåsmaden vid Lyckebyån
Lindåsmaden 15 juli kl 18:50
15 juni kl.13:43
Lindåsmaden, 15 maj kl.15.43
Då var det dags att sparka igång den åttonde platsen som jag ska skildra under ett år. Det är en spännande plats i söder om Lindås där Lyckebyån rinner förbi och några gånger per år svämmar ån över sina breddar. Det är de ni ser på den första månadsbilden av Lindåsmaden. Här ska jag fotografera i mitten av varje månad under ett år så ni får se årstidsväxlingarna tydligt.
Lindåsmaden, 15 april kl 13.21
Etiketter:
Lindåsmaden
tisdag, juli 07, 2015
Pablo Neruda
Pablo Neruda föddes den 12 juli 1904 i staden Parral, ca 400 km söder om Santiago i regionen Region del Maule. Hans far var järnvägsarbetare och hans mor, som dog två månader efter hans födelse, lärare. Några år senare flyttade han med sin far till staden Temuco, där hans far gifte om sig med Trinindad Candia, en kvinna med vilken han hade fått ett barn nio år tidigare, en pojke vid namn Rodolfo. Neruda växte också upp med sin halvsyster Laura, en dotter som fadern fått med ytterligare en annan kvinna.
Neruda var döpt till "Neftali" som var hans moders mellannamn. Hans far var emot hans intresse för skrivande och litteratur, men han fick stöd från andra, bland annat från den framtida nobelpristagaren Gabriela Mistral, som förestod den lokala flickskolan. Hans första publicerade verk var en uppsats som han skrev för den lokala dagstidningen La Mañana, vid tretton års ålder; Entusiasmo y perseverancia ("entusiasm och uthållighet"). 1920, då han 16 år gammal antog pseudonymen Pablo Neruda, var han redan publicist, författare och journalist.
Under följande år 1921, flyttade han till Santiago, för att studera franska på Universidad de Chile. Hans avsikt var att bli lärare men snart började han ägna sig åt poesi på heltid. Som 19-åring, 1923, publicerade han på egen bekostnad sin första bok, Crepusculario. Året efter gav han ut Veinte poemas de amor y una canción desesperada (20 kärleksdikter och en förtvivlad sång) en samling av kärleksdikter som var kontroversiella för sin erotik, speciellt på grund av författarens unga ålder. Båda blev kritikerrosade och översattes till många språk. Under årtionden kom Veinte poemas att säljas i miljontals exemplar, vilket gjorde det till Nerudas mest kända verk.
Nerudas rykte växte enormt både i Chile och internationellt men han förblev fattig. Driven av desperation tog han år 1927 e ordinär tjänst som konsul i Rangoon i koloniala Burma som han aldrig hade hört talas om tidigare. Senare arbetade han i Colombo på (Sri Lanka) och Jakarta och Singapore. På Java träffade han holländskan María Antonieta Haagenar Vogelzang, som blev hans första hustru.
Även som diplomat läste Neruda stora mängder poesi och experimenterade med olika poetiska former. Han skrev de två första volymerna av Residencia en la tierra,
Efter att ha återvänt till Chile fick Neruda posten som diplomat i Buenos Aires och sedan i Barcelona, Spanien. Han ersatte senare Gabriela Mistral som konsul i Madrid, där han hamnade i centrum för en livlig litterär krets, med författare som Rafael Alberti, Federico Garcia Lorca, och den peruanska poeten César Vallejo. Hans enda dotter, Malva Marina Trinidad, föddes i Madrid 1934; hon föddes med hydrocefalus och dog ung. Under denna period inledde Neruda ett förhållande med argentinskan Delia del Carril, en kvinna som var tjugo år yngre och som så småningom skulle bli hans andra hustru. Han skilde sig från Haagenar Vogelzanz 1936, och hon flyttade tillbaka till Nederländerna med dottern Malva Marina (avliden 1943). Efter att han lämnat sin fru inledde Neruda ett förhållande med del Carril i Frankrike.
När Spanien drabbades av inbördeskrig, blev Neruda intensivt politiskt engagerad för första gången. Hans erfarenheter av det spanska inbördeskriget och dess efterdyningar flyttade hans fokus från det privata mot det kollektiva, från privat fokuserat arbete i riktning mot kollektiv skyldighet och bättre sammanhållning. Neruda blev en brinnande kommunist, och förblev så under resten av sitt liv. Hans litterära vänners radikala vänsterengagemang, liksom del Carril, var bidragande faktorer, men den viktigaste orsaken var avrättningen av García Lorca av styrkor lojala till Francisco Franco. Med sina tal och skrifter, stödde Neruda den republikanska sidan och publicerade en samling av poesi kallad España en el Corazón ("Spanien i mitt hjärta").
Efter valet av Pedro Aguirre Cerda, som Neruda stödde, till Chiles president 1938 utsågs Neruda till särskild rådgivare för den spanska emigrationen i Paris. Där fick Neruda ansvaret för vad han kallade "det vackraste uppdraget jag någonsin har genomfört": 2000 spanska flyktingar skeppades till Chile i en gammal båt vid namn Winnipeg.
Neruda läser in sin poesi för USA:s kongressbibliotek 1966
Nerudas nästa diplomatiska tjänst var som generalkonsul i Mexico City, där han tillbringade åren 1940-1943. I Mexiko gifte han sig med del Carril, och där nåddes han även av beskedet att hans dotter hade dött vid åtta års ålder i de naziockuperade Nederländerna.
1943 återvände Neruda till Chile. År 1945 valdes han till det chilenska kommunistpartiets senator för regionerna Antofagasta och Tarapacá i norra Chile. Strax därefter blev han medlem i partiet.
På grund av sin kritik mot president Gabriel González Videlas behandling av strejkande gruvarbetare tvingades Neruda 1947 att gå under jorden. Kommunistpartiet, som varit presidentens allierade före valet, förbjöds 1948 och Neruda gick i exil. Via Argentina tog han sig till Europa och reste sedan runt till olika länder innan han kunde återvända hem 1952. Under den här tiden publicerade han Canto General, ett storslaget verk om den Latinamerikanska kontinenten och dess historia, som ofta anses vara Nerudas främsta. Han inledde också en affär med Matilde Urrutia, som han gifte sig med 1955 och därefter kom att leva med fram till sin död.
Efter återkomsten till Chile ägnade han sig främst åt sitt författarskap. Han hade nu fått sitt internationella genombrott och hans dikter översattes till en mängd olika språk. År 1969 nominerades han till kommunistpartiets presidentkandidat men han valde att istället ge sitt stöd åt Salvador Allende. Allende vann valet och utsåg Neruda till ambassadör i Paris mellan 1970 och 1972.
År 1971 fick Pablo Neruda motta nobelpriset i litteratur med motiveringen "för en poesi, som med verkan av en naturkraft levandegör en världsdels öden och drömmar". Valet var inte helt okontroversiellt för kommitténs medlemmar med tanke på hans politiska engagemang, och inte minst hans tidigare stöd till Stalin. Hans översättare Artur Lundkvist gjorde dock sitt bästa för att övertyga dem. Redan 1963 hade Pablo Neruda varit nominerad till nobelpriset, men i ett utlåtande ansåg Anders Österling att hans politiska åskådning inte var förenlig med nobelprisets syfte. Efter hemkomsten bjöd Salvador Allende in Pablo Neruda till fotbollsarenan Estadio Nacional där han läste inför 70 000 åhörare.
Pablo Neruda dog, enligt officiella uppgifter, i cancer (prostatacancer) den 23 september 1973. Detta skedde tolv dagar efter att general Augusto Pinochet störtat Salvador Allendes regering genom en blodig militärkupp där Allende begick självmord. Många har tvivlat på att Neruda dog en naturlig död och därför startade i juni 2011 en mordutredning för att utreda oklarheterna[3]. Nerudas hus i Santiago och Valparaiso tömdes och vandaliserades och alla hans böcker brändes. Hans begravning, som var bevakad av beväpnade soldater, kom att bli till en stor manifestation mot Pinochetregimen. Det var den första manifestationen mot Pinochets diktatur som utfördes helt öppet. Han begravdes ursprungligen på Cementerio General i Santiago men hans kvarlevor flyttades senare och han ligger nu begravd tillsammans med sin fru Matilde Urrutia vid sitt hus Isla Negra, i enlighet med hans egen vilja.
Pablo Neruda ägde tre hus, i Santiago (La Chascona), Valparaiso (La Sebastiana) och Isla Negra (Casa de Isla Negra). Samtliga tre är numera museum som administreras av Fundación Neruda.
Neruda var döpt till "Neftali" som var hans moders mellannamn. Hans far var emot hans intresse för skrivande och litteratur, men han fick stöd från andra, bland annat från den framtida nobelpristagaren Gabriela Mistral, som förestod den lokala flickskolan. Hans första publicerade verk var en uppsats som han skrev för den lokala dagstidningen La Mañana, vid tretton års ålder; Entusiasmo y perseverancia ("entusiasm och uthållighet"). 1920, då han 16 år gammal antog pseudonymen Pablo Neruda, var han redan publicist, författare och journalist.
Under följande år 1921, flyttade han till Santiago, för att studera franska på Universidad de Chile. Hans avsikt var att bli lärare men snart började han ägna sig åt poesi på heltid. Som 19-åring, 1923, publicerade han på egen bekostnad sin första bok, Crepusculario. Året efter gav han ut Veinte poemas de amor y una canción desesperada (20 kärleksdikter och en förtvivlad sång) en samling av kärleksdikter som var kontroversiella för sin erotik, speciellt på grund av författarens unga ålder. Båda blev kritikerrosade och översattes till många språk. Under årtionden kom Veinte poemas att säljas i miljontals exemplar, vilket gjorde det till Nerudas mest kända verk.
Nerudas rykte växte enormt både i Chile och internationellt men han förblev fattig. Driven av desperation tog han år 1927 e ordinär tjänst som konsul i Rangoon i koloniala Burma som han aldrig hade hört talas om tidigare. Senare arbetade han i Colombo på (Sri Lanka) och Jakarta och Singapore. På Java träffade han holländskan María Antonieta Haagenar Vogelzang, som blev hans första hustru.
Även som diplomat läste Neruda stora mängder poesi och experimenterade med olika poetiska former. Han skrev de två första volymerna av Residencia en la tierra,
Efter att ha återvänt till Chile fick Neruda posten som diplomat i Buenos Aires och sedan i Barcelona, Spanien. Han ersatte senare Gabriela Mistral som konsul i Madrid, där han hamnade i centrum för en livlig litterär krets, med författare som Rafael Alberti, Federico Garcia Lorca, och den peruanska poeten César Vallejo. Hans enda dotter, Malva Marina Trinidad, föddes i Madrid 1934; hon föddes med hydrocefalus och dog ung. Under denna period inledde Neruda ett förhållande med argentinskan Delia del Carril, en kvinna som var tjugo år yngre och som så småningom skulle bli hans andra hustru. Han skilde sig från Haagenar Vogelzanz 1936, och hon flyttade tillbaka till Nederländerna med dottern Malva Marina (avliden 1943). Efter att han lämnat sin fru inledde Neruda ett förhållande med del Carril i Frankrike.
När Spanien drabbades av inbördeskrig, blev Neruda intensivt politiskt engagerad för första gången. Hans erfarenheter av det spanska inbördeskriget och dess efterdyningar flyttade hans fokus från det privata mot det kollektiva, från privat fokuserat arbete i riktning mot kollektiv skyldighet och bättre sammanhållning. Neruda blev en brinnande kommunist, och förblev så under resten av sitt liv. Hans litterära vänners radikala vänsterengagemang, liksom del Carril, var bidragande faktorer, men den viktigaste orsaken var avrättningen av García Lorca av styrkor lojala till Francisco Franco. Med sina tal och skrifter, stödde Neruda den republikanska sidan och publicerade en samling av poesi kallad España en el Corazón ("Spanien i mitt hjärta").
Efter valet av Pedro Aguirre Cerda, som Neruda stödde, till Chiles president 1938 utsågs Neruda till särskild rådgivare för den spanska emigrationen i Paris. Där fick Neruda ansvaret för vad han kallade "det vackraste uppdraget jag någonsin har genomfört": 2000 spanska flyktingar skeppades till Chile i en gammal båt vid namn Winnipeg.
Neruda läser in sin poesi för USA:s kongressbibliotek 1966
Nerudas nästa diplomatiska tjänst var som generalkonsul i Mexico City, där han tillbringade åren 1940-1943. I Mexiko gifte han sig med del Carril, och där nåddes han även av beskedet att hans dotter hade dött vid åtta års ålder i de naziockuperade Nederländerna.
1943 återvände Neruda till Chile. År 1945 valdes han till det chilenska kommunistpartiets senator för regionerna Antofagasta och Tarapacá i norra Chile. Strax därefter blev han medlem i partiet.
På grund av sin kritik mot president Gabriel González Videlas behandling av strejkande gruvarbetare tvingades Neruda 1947 att gå under jorden. Kommunistpartiet, som varit presidentens allierade före valet, förbjöds 1948 och Neruda gick i exil. Via Argentina tog han sig till Europa och reste sedan runt till olika länder innan han kunde återvända hem 1952. Under den här tiden publicerade han Canto General, ett storslaget verk om den Latinamerikanska kontinenten och dess historia, som ofta anses vara Nerudas främsta. Han inledde också en affär med Matilde Urrutia, som han gifte sig med 1955 och därefter kom att leva med fram till sin död.
Efter återkomsten till Chile ägnade han sig främst åt sitt författarskap. Han hade nu fått sitt internationella genombrott och hans dikter översattes till en mängd olika språk. År 1969 nominerades han till kommunistpartiets presidentkandidat men han valde att istället ge sitt stöd åt Salvador Allende. Allende vann valet och utsåg Neruda till ambassadör i Paris mellan 1970 och 1972.
År 1971 fick Pablo Neruda motta nobelpriset i litteratur med motiveringen "för en poesi, som med verkan av en naturkraft levandegör en världsdels öden och drömmar". Valet var inte helt okontroversiellt för kommitténs medlemmar med tanke på hans politiska engagemang, och inte minst hans tidigare stöd till Stalin. Hans översättare Artur Lundkvist gjorde dock sitt bästa för att övertyga dem. Redan 1963 hade Pablo Neruda varit nominerad till nobelpriset, men i ett utlåtande ansåg Anders Österling att hans politiska åskådning inte var förenlig med nobelprisets syfte. Efter hemkomsten bjöd Salvador Allende in Pablo Neruda till fotbollsarenan Estadio Nacional där han läste inför 70 000 åhörare.
Pablo Neruda dog, enligt officiella uppgifter, i cancer (prostatacancer) den 23 september 1973. Detta skedde tolv dagar efter att general Augusto Pinochet störtat Salvador Allendes regering genom en blodig militärkupp där Allende begick självmord. Många har tvivlat på att Neruda dog en naturlig död och därför startade i juni 2011 en mordutredning för att utreda oklarheterna[3]. Nerudas hus i Santiago och Valparaiso tömdes och vandaliserades och alla hans böcker brändes. Hans begravning, som var bevakad av beväpnade soldater, kom att bli till en stor manifestation mot Pinochetregimen. Det var den första manifestationen mot Pinochets diktatur som utfördes helt öppet. Han begravdes ursprungligen på Cementerio General i Santiago men hans kvarlevor flyttades senare och han ligger nu begravd tillsammans med sin fru Matilde Urrutia vid sitt hus Isla Negra, i enlighet med hans egen vilja.
Pablo Neruda ägde tre hus, i Santiago (La Chascona), Valparaiso (La Sebastiana) och Isla Negra (Casa de Isla Negra). Samtliga tre är numera museum som administreras av Fundación Neruda.
måndag, juli 06, 2015
Vad hände med romarrikets sista kejsare?
År 475 utropades den unga Romulus Augustulus till romersk kejsare. Det västromerska riket hade sedan längeupplevt svåra motgångar och redanåret därpå avsattes han av upporsmakaren Odovakar.
Enligt källorna drog sig den unge Romulus tillbaka till provinsen Kampanien, men hans vidare öde är okänt.Händelserna brukar räknas som slutet för det västromerska riket men den östra rikshalvan bestod i ytterligare nästan 1000 år.
Först1455 besegrade den siste östromerske kejsaren eller bysantinske kejsaren Konstantin XI av osmanska styrkor. Konstantin stupade när sultan Mehmet II stormade huvudstaden Konstantinopel, men kroppen hittades aldrig.
![]() |
| Romulus Augustulus |
Enligt källorna drog sig den unge Romulus tillbaka till provinsen Kampanien, men hans vidare öde är okänt.Händelserna brukar räknas som slutet för det västromerska riket men den östra rikshalvan bestod i ytterligare nästan 1000 år.
![]() |
| Konstantin XI |
Först1455 besegrade den siste östromerske kejsaren eller bysantinske kejsaren Konstantin XI av osmanska styrkor. Konstantin stupade när sultan Mehmet II stormade huvudstaden Konstantinopel, men kroppen hittades aldrig.
Etiketter:
Historia
söndag, juli 05, 2015
Föremål utöver det vanliga
Under hösten visar Livrustkammaren i Stockholm sina mest ovanliga föremål i utställningen "Otroligt" Där samsas mekaniska proteser med heliga amuletter, falska enhörningsben och maginnehållet hos en kungamördare.
Utställningen ska spegla en annorlunda föreställningsvärld och Livrustkammarens mål med utställningen är att utmana vår bild av historien och visa hur frågor om religion, biologi, och teknik förändras under århundrades gång
utställningen pågår till den 3 april 2016
Utställningen ska spegla en annorlunda föreställningsvärld och Livrustkammarens mål med utställningen är att utmana vår bild av historien och visa hur frågor om religion, biologi, och teknik förändras under århundrades gång
utställningen pågår till den 3 april 2016
lördag, juli 04, 2015
Jonas Sjöstedt talade i Almedalen
På lördagskvällen talade Jonas Sjöstedt i ett soligt Almedalen. Han berättade bland annat om Vänsterpartiets nya förslag om ett sommarlovsstöd på 250 miljoner kronor om året till aktiviteter för barn.
– Vi vill att fler barn ska få en rolig och meningsfull sommar. Det kan vara att åka på kollo med nya kompisar och äventyr. Det kan vara dagkollo där man kommer hem på kvällarna, eller ett där man sover över, med knarriga våningssängar och spökhistorier, sa Jonas Sjöstedt.
– Sverige har aldrig haft så många miljardärer som idag. Samtidigt lever var sjätte svensk barnfamilj på en nivå som ligger under EU:s fattigdomsgräns. Vi står upp för ett anständigare och jämlikare samhälle. Ett samhälle som sätter alla barns möjligheter före miljardärernas bästa är ett bättre samhälle.
Se hela talet
– Vi vill att fler barn ska få en rolig och meningsfull sommar. Det kan vara att åka på kollo med nya kompisar och äventyr. Det kan vara dagkollo där man kommer hem på kvällarna, eller ett där man sover över, med knarriga våningssängar och spökhistorier, sa Jonas Sjöstedt.
– Sverige har aldrig haft så många miljardärer som idag. Samtidigt lever var sjätte svensk barnfamilj på en nivå som ligger under EU:s fattigdomsgräns. Vi står upp för ett anständigare och jämlikare samhälle. Ett samhälle som sätter alla barns möjligheter före miljardärernas bästa är ett bättre samhälle.
Se hela talet
fredag, juli 03, 2015
torsdag, juli 02, 2015
onsdag, juli 01, 2015
tisdag, juni 30, 2015
sothöna
Sothöna (Fulica atra) är en vattenlevande fågel som tillhör familjen rallar. Den har en rund kroppsform, skiffersvart fjäderdräkt och vitaktig näbb med en fjäderlös pannsköld, och nickar med huvudet när den simmar. Arten, som ofta delas upp i fyra underarter, häckar i Nordafrika, Europa och stora delar av Centralasien till Japan och söderut till Australien och Nya Zeeland. Delar av populationen är stannfåglar medan de som häckar i kallare områden flyttar söderut om vintern.
Den adulta sothönan har en avrundad kroppsform med ett litet runt huvud. Stjärten är kort, med mjuka fjädrar. Som adult mäter den 36–42 cm lång, och hanen är något större än honan. Den har ett vingspann på 70–80 cm och hanar väger mellan 750 och 900 gram, honor är cirka 100 gram lättare Den adulta sothönan är skiffersvart med vitaktiga bakre kant på vingarna. Den korta och tjocka näbben är vitaktig med en rosa ton, och den har en näbbrygg som sträcker sig upp på pannan och där utvidgar sig till en naken, kullrig plåt. Hanen har större pannplåt än honan. Iris är röd. Benen är kraftiga och gröna. Arten har inte simhud mellan de smala tårna utan istället har den, precis som doppingarna, simflikar. Juvenilen är gråbruna med ljusare huvudsida och bröst, saknar näbbplåt och har mörk iris. I första årets vinterdräkt är näbbplåten mindre än hos den adulta och den har en mörk fläck precis innanför den vita näbbspetsen Dunungarna har rött huvud med ett litet blått parti ovanför ögat.
Sothönans utbredning sträcker sig över västra Nordafrika, Europa och stora delar av Centralasien till Japan och söderut till Australien och Nya Zeeland.[5] Delar av världspopulationen, främst i de kallare delarna av utbredningsområdet, är flyttfåglar, medan exempelvis populationen i Storbritannien, Västeuropa och Nordafrika är stannfåglar. Den förekommer även så långt norr ut som utmed norska kusten under vintern. Den är härdig och återvänder tidigt till sina häckningslokaler.
I Sverige är den vanlig vid vattendrag i de södra och mellersta delarna av landet. Enstaka exemplar har också påträffats häckande i Norrland. Merparten av svenska populationen är flyttfåglar, men drar sig då ofta bara undan isen och övervintrar längre söderut i hamnar, medan andra flyttar till Västeuropa.
Sothönan simmar och dyker utmärkt. Den gör ett litet hopp precis innan den dyker och stannar i regel endast korta perioder under ytan. Den nickar med huvudet när den simmar vilket ger den ett knyckigt intryck, men detta kan upphöra när den rör sig snabbare. När den ska lyfta från vattnet måste den springa med trippande steg på vattenytan, samtidigt som den slår med vingarna, för att få upp farten för att kunna flyga. På land liknar sothönans rörelser delvis tamhönans.
Dess häckningsbiotop utgörs av grunda dammar, sjöar, våtmarker, långsamt flytande vattendrag och utmed kusten där det finns mycket vattenväxter och vassbälten.
På våren hävdar hanarna revir och aggressiva strider kan uppstår mellan hanar. Det flytande plattformsliknande boet består av fjolårsvass och placeras i vasskanten, ofta ganska synligt. Reviret försvaras intensivt. Honan lägger i genomsnitt 6-10 ägg, men kullar med 1-13 har observerats, som ruvas av båda föräldrarna i 21-24 dagar. De förekommer att den lägger en andra kull om första misslyckas. Efter kläckningen tas ungarna om hand av båda föräldrarna och matas med insekter under cirka tio dagar.Ganska snart delas kullen upp mellan föräldrarna som då bara tar hand om "sina" ungar. Ungarna kan börja dyka efter 3-5 dagar, blir självständiga efter cirka en månad och kan flyga efter 55-60 dagar.
Den livnär sig både av växtdelar, som vattenväxter och alger när den dyker, gräs och liknande på land, samt smådjur som exempelvis insekter och musslor. Den söker föda såväl i som under vattnet, samt i strandområdet och, mer sällan, på land.
Etiketter:
djur,
fåglar,
Natur,
Västergötland
måndag, juni 29, 2015
söndag, juni 28, 2015
Hjo
Det finns flera förklaringar till ursprunget för namnet Hjo. Enligt en populär historia ska namnet härstamma från att en munk som överraskats av ett plötsligt oväder på Vättern, och spolats upp på stranden uttalat de latinska orden Hic jacet otium – 'Här vilar friden'. Genom att ta begynnelsebokstaven i varje ord bildades ordet "Hjo". Detta är dock med all sannolikhet enbart en skröna, vilket bland annat styrks av att ortens namn tidigare stavades annorlunda än idag. En annan mer trolig förklaring till namnet Hjo bygger på att vattnet i Vättern vid Hjoåns mynning blev grumligt, eller som man sa hjolmigt. Hjo ska då vara en förkortning/förenkling av att man kallat platsen för till exempel Hjolmet eller Hjolm.
Hjo var Västergötlands hamnplats vid Vättern. Den stod för förbindelserna österut till den under senmedeltiden viktiga staden Vadstena och till Hästholmen. Vadstena kloster hade ett eget hamnmagasin och gård i Hjo. Förutom stadskyrka och ett härbärge för de resande saknade Hjo kyrkliga inrättningar under medeltiden.
När staden erhöll stadsprivilegier är inte känt, troligen i början av 1400-talet. Den första bevarande skriftliga uppgiften om Hjo som stad finns i Erik av Pommerns skattebok från 1413. Den noteringen är också orsaken till att Hjo kommun 2013 firade 600-årsjubileum. 1586 förnyades stadens äldre privilegier, vilka stadfästes och utvidgades. Hjo förblev dock en mycket liten stad, man hade år 1805 350 innevånare. Anläggandet av Göta kanal innebar dock ett uppsving för staden, 1854 stod den nya hamnen färdig, vilken ansågs vara den bästa vid Vättern. 1873 invigdes den smalspåriga järnvägslinjen till Stentorp vid Västra stambanan (Hjo-Stenstorps Järnväg) och 1878 invigdes Hjo badanstalt, vilken lockade rika besökare, och Hjo fortsatte att växa även efter att Vätterhamnarna förlorat sin betydelse. 1880 hade staden 1 446 innevånare och 1910 2 268 innevånare.
Hästholmen, som var östgötasidans motsvarande hamn, har inte haft samma utveckling.
Trästaden Hjo har tilldelats Europa Nostras hedersmedalj "för det beaktansvärda bevarandet av den samlade trästaden Hjo, vilket inneburit ett bibehållande av dess särprägel och charm".
På 1870 talet anlades en vattenfontän på torget och här hämtade pigor och mamseller vatten till hushållen, utbytte nyheter och skvallrade naturligtvis i största allmänhet.
Nuvarande fontän med den vackra skulpturen – ”Kvinnan vidbrunnen” - är från 1965 – en hyllning till alla de vattenbärerskor som i ur och skur släpat hem vatten i ämbar och hinkar
till herrskapshushåll och egna familjer.
Stora torget
Ursprungliga kyrkan i Hjo kan ha uppförts någon gång vid slutet av 1200-talet eller i början av 1300-talet. Medeltidskyrkan förstördes vid en brand 1794 då endast ett fåtal inventarier hann räddas. 1799 var en ny kyrka färdigställd, men först omkring 20 år senare var inventarierna på plats. Kyrkan är mycket stilren i sin utformning. Den består av ett långhus med ett rundat kor i öster och ingång i väster. Mitt på södra sidan finns kyrktornet och mittemot på norra sidan finns sakristian. Vid en omfattande restaurering i början av 1900-talet tillkom nuvarande höga tornspira. Samtidigt tillkom glasmålningar i korfönstren, utförda av Reinhold Callmander i Göteborg.
Vättern finns ständigt närvarande i Hjo
Ett exempel på dom fantastiska husen som finns i Hjo
En sjöman älskar havets våg.
Ångaren Trafik omskrivs som "en av Sveriges bäst bevarade ångare". Det stämmer att Trafik är minimalt förändrad och ser i dagsläget praktiskt taget likadan ut som när hon först kom till Hjo 1892.
Modern arkitektur
En vacker trävilla
Tidningsredaktionens byggnad i Hjo
Här på pizzerian på stora torget finns det god mat för den hungrige.
Hjo var Västergötlands hamnplats vid Vättern. Den stod för förbindelserna österut till den under senmedeltiden viktiga staden Vadstena och till Hästholmen. Vadstena kloster hade ett eget hamnmagasin och gård i Hjo. Förutom stadskyrka och ett härbärge för de resande saknade Hjo kyrkliga inrättningar under medeltiden.
När staden erhöll stadsprivilegier är inte känt, troligen i början av 1400-talet. Den första bevarande skriftliga uppgiften om Hjo som stad finns i Erik av Pommerns skattebok från 1413. Den noteringen är också orsaken till att Hjo kommun 2013 firade 600-årsjubileum. 1586 förnyades stadens äldre privilegier, vilka stadfästes och utvidgades. Hjo förblev dock en mycket liten stad, man hade år 1805 350 innevånare. Anläggandet av Göta kanal innebar dock ett uppsving för staden, 1854 stod den nya hamnen färdig, vilken ansågs vara den bästa vid Vättern. 1873 invigdes den smalspåriga järnvägslinjen till Stentorp vid Västra stambanan (Hjo-Stenstorps Järnväg) och 1878 invigdes Hjo badanstalt, vilken lockade rika besökare, och Hjo fortsatte att växa även efter att Vätterhamnarna förlorat sin betydelse. 1880 hade staden 1 446 innevånare och 1910 2 268 innevånare.
Hästholmen, som var östgötasidans motsvarande hamn, har inte haft samma utveckling.
Trästaden Hjo har tilldelats Europa Nostras hedersmedalj "för det beaktansvärda bevarandet av den samlade trästaden Hjo, vilket inneburit ett bibehållande av dess särprägel och charm".
På 1870 talet anlades en vattenfontän på torget och här hämtade pigor och mamseller vatten till hushållen, utbytte nyheter och skvallrade naturligtvis i största allmänhet.
Nuvarande fontän med den vackra skulpturen – ”Kvinnan vidbrunnen” - är från 1965 – en hyllning till alla de vattenbärerskor som i ur och skur släpat hem vatten i ämbar och hinkar
till herrskapshushåll och egna familjer.
Stora torget
Ursprungliga kyrkan i Hjo kan ha uppförts någon gång vid slutet av 1200-talet eller i början av 1300-talet. Medeltidskyrkan förstördes vid en brand 1794 då endast ett fåtal inventarier hann räddas. 1799 var en ny kyrka färdigställd, men först omkring 20 år senare var inventarierna på plats. Kyrkan är mycket stilren i sin utformning. Den består av ett långhus med ett rundat kor i öster och ingång i väster. Mitt på södra sidan finns kyrktornet och mittemot på norra sidan finns sakristian. Vid en omfattande restaurering i början av 1900-talet tillkom nuvarande höga tornspira. Samtidigt tillkom glasmålningar i korfönstren, utförda av Reinhold Callmander i Göteborg.
Vättern finns ständigt närvarande i Hjo
Ett exempel på dom fantastiska husen som finns i Hjo
En sjöman älskar havets våg.
Ångaren Trafik omskrivs som "en av Sveriges bäst bevarade ångare". Det stämmer att Trafik är minimalt förändrad och ser i dagsläget praktiskt taget likadan ut som när hon först kom till Hjo 1892.
Modern arkitektur
En vacker trävilla
Tidningsredaktionens byggnad i Hjo
Här på pizzerian på stora torget finns det god mat för den hungrige.
Etiketter:
Göteborg,
Historia,
Hjo,
Västergötland,
Vättern,
Östergötland
Bisonoxar
Bisonoxe, amerikansk bison eller bison (Bison bison) är en art i familjen slidhornsdjur inom underfamiljen oxdjur. Den förekommer i Nordamerika och delas upp i två underarter: B. b. bison som förekommer på öppna prärien och B. b. athabascae som lever i skogar. Bisonoxen är nära släkt med visenten som är de europeiska motsvarigheten
Bisonoxen är ett kraftigt djur med en kroppslängd mellan 2,10 och 3,50 meter (huvud och bål). Därtill kommer en 30 till 60 cm (sällan upp till 90 cm) lång svans och mankhöjden ligger mellan 1,50 och 1,95 meter. Med en vikt som vanligen ligger mellan 350 och 900 kilogram är den det största nu levande landdjuret i Nordamerika. Den tyngsta kända individen hade en vikt på 1 700 kg. Honor är något lättare än hannar. Från uroxen skiljer den sig genom sin starkt kullriga panna, sina längre fram sittande horn, sitt större framparti samt sin tjocka och bruna hårbeklädnad, som på framparten och frambenen bildar mörk man och på huvudet lugg och skägg. Nutidens bisonoxar har jämförelsevis små horn som är utåtriktade vid basen. Skelett av forntida bison visar emellertid att bisonen tidigare hade större horn.
Bisonoxar är vanligen aktiva på dagen men de kan även vara nattaktiva. De äter huvudsakligen vid gryning och skymning. Honor och ungdjur lever i hjordar med omkring 60 individer. Ibland förekommer blandade flockar. Hannar lever annars ensamma eller i små ungkarlsgrupper. Bara under parningstiden i augusti följer de med hjorden och kämpar om en hona. Ungdjuren blir födda i våren. Efter tre år är de könsmogna.
Populationen av bisonoxe på den amerikanska prärien uppskattas till att år 1860 ha uppgått till cirka 60 miljoner djur men vid slutet av 1800-talet var arten nästan utdöd. De jagades till nära utrotning och 1894 fanns bara 800 individer kvar.
Det främsta skälet till att den okontrollerade kommersiella bisonjakten omkring 1870 övergick till systematisk utrotning var att man därmed kunde tvinga in urbefolkningarna i reservat och göra dem beroende av bidrag från den federala regeringen. Utrotningsjakten organiserades av de stora järnvägsbolagen och USA:s armé i samarbete. Järnvägsbolagen tog hand om det praktiska fältarbetet och betalade jägare för att skjuta hela hjordar till sista buffeln, oavsett om man klarade av en kommersiell hantering av dem eller ej. William Hornaday beräknade på 1880-talet att varje bisonskinn som kom ut på marknaden under de första åren av 1870-talet i själva verket motsvarade 3-5 dödade bisonoxar. Arméns ledning blockerade alla försök att den politiska vägen sätta stopp för utrotningen. Särskilt general Philip Sheridan var mycket aktiv i detta sammanhang. Även president Ulysses S. Grant gav i handling sitt stöd för denna linje under de år som blev avgörande för beståndet. Han stoppade nämligen genom s.k. fickveto en lag som godkänts av kongressen och skulle ha räddat bisonbeståndet. Den mest kände buffeljägaren var översten William Cody, mera känd som Buffalo Bill. Han lär ha skjutit 4000 bufflar på 18 månader.
Skyddszoner i Yellowstone nationalpark hjälpte arten att överleva. Idag finns troligtvis 350 000 bisonoxar. Sedan 2004 finns en bisonfarm i Novgorod, Ryssland. 2007 fanns där cirka 40 bisonoxar (American Plains).
Dessa bisonoxar lever i Bisonfarmen i Gate som ligger några mil söder om Hjo vid Vättern strand
Bisonoxen är ett kraftigt djur med en kroppslängd mellan 2,10 och 3,50 meter (huvud och bål). Därtill kommer en 30 till 60 cm (sällan upp till 90 cm) lång svans och mankhöjden ligger mellan 1,50 och 1,95 meter. Med en vikt som vanligen ligger mellan 350 och 900 kilogram är den det största nu levande landdjuret i Nordamerika. Den tyngsta kända individen hade en vikt på 1 700 kg. Honor är något lättare än hannar. Från uroxen skiljer den sig genom sin starkt kullriga panna, sina längre fram sittande horn, sitt större framparti samt sin tjocka och bruna hårbeklädnad, som på framparten och frambenen bildar mörk man och på huvudet lugg och skägg. Nutidens bisonoxar har jämförelsevis små horn som är utåtriktade vid basen. Skelett av forntida bison visar emellertid att bisonen tidigare hade större horn.
Bisonoxar är vanligen aktiva på dagen men de kan även vara nattaktiva. De äter huvudsakligen vid gryning och skymning. Honor och ungdjur lever i hjordar med omkring 60 individer. Ibland förekommer blandade flockar. Hannar lever annars ensamma eller i små ungkarlsgrupper. Bara under parningstiden i augusti följer de med hjorden och kämpar om en hona. Ungdjuren blir födda i våren. Efter tre år är de könsmogna.
Populationen av bisonoxe på den amerikanska prärien uppskattas till att år 1860 ha uppgått till cirka 60 miljoner djur men vid slutet av 1800-talet var arten nästan utdöd. De jagades till nära utrotning och 1894 fanns bara 800 individer kvar.
Det främsta skälet till att den okontrollerade kommersiella bisonjakten omkring 1870 övergick till systematisk utrotning var att man därmed kunde tvinga in urbefolkningarna i reservat och göra dem beroende av bidrag från den federala regeringen. Utrotningsjakten organiserades av de stora järnvägsbolagen och USA:s armé i samarbete. Järnvägsbolagen tog hand om det praktiska fältarbetet och betalade jägare för att skjuta hela hjordar till sista buffeln, oavsett om man klarade av en kommersiell hantering av dem eller ej. William Hornaday beräknade på 1880-talet att varje bisonskinn som kom ut på marknaden under de första åren av 1870-talet i själva verket motsvarade 3-5 dödade bisonoxar. Arméns ledning blockerade alla försök att den politiska vägen sätta stopp för utrotningen. Särskilt general Philip Sheridan var mycket aktiv i detta sammanhang. Även president Ulysses S. Grant gav i handling sitt stöd för denna linje under de år som blev avgörande för beståndet. Han stoppade nämligen genom s.k. fickveto en lag som godkänts av kongressen och skulle ha räddat bisonbeståndet. Den mest kände buffeljägaren var översten William Cody, mera känd som Buffalo Bill. Han lär ha skjutit 4000 bufflar på 18 månader.
Skyddszoner i Yellowstone nationalpark hjälpte arten att överleva. Idag finns troligtvis 350 000 bisonoxar. Sedan 2004 finns en bisonfarm i Novgorod, Ryssland. 2007 fanns där cirka 40 bisonoxar (American Plains).
Dessa bisonoxar lever i Bisonfarmen i Gate som ligger några mil söder om Hjo vid Vättern strand
Etiketter:
djur,
Hjo,
Natur,
Västergötland,
Vättern
lördag, juni 27, 2015
Vad är du för en konstig prick på två ben men utan fjädrar?
Vad är du för en konstig prick på två ben men utan fjädrar?
Nja, du var inte så vacker, trevligt att ses och ha en bra dag.
Hej då och på återseende..
Etiketter:
djur,
fåglar,
Natur,
Västergötland,
Vättern
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)




