onsdag, december 04, 2013
Regnbågar i December
Regn och sol ger regnbågar och dessa fotograferades i eftermiddags i Västra Månsamåla, strax utanför Åfors
tisdag, december 03, 2013
Alsbocupen 2013
Grupp A
Emmaboda IS
Örsjö IF
Lindås/Långasjö
Skruvs IF
Gullabo/Gullaboås
Grupp B
Johansfors IF
Lessebo GOIF
Ängö IF
Vissefjärda GIF
Orrefors IF
09.00 Emmaboda – Örsjö
09.20 Lindås/Långasjö – Skruv
09.40 Gullabo/Gullaboås – Örsjö
10.00 Lindås/Långasjö – Emmaboda
10.20 Skruv – Gullabo/Gullaboås
10.40 Örsjö – Lindås/Långasjö
11.00 Emmaboda – Skruv
11.20 Gullabo/Gullaboås – Lindås/Långasjö
11.40 Skruv – Örsjö
12.00 Emmaboda – Gullabo/Gullaboås
12.20 Johansfors – Lessebo
12.40 Ängö – Vissefjärda
13.00 Orrefors – Lessebo
13.20 Ängö – Johansfors
13.40 Vissefjärda – Orrefors
14.00 Lessebo – Ängö
14.20 Johansfors – Vissefjärda
14.40 Orrefors – Ängö
15.00 Vissefjärda – Lessebo
15.20 Johansfors – Orrefors
15.40 (Uppvisningsmatch Johansfors IF – Emmaboda komb 06-08) 1*10 min
16.00 Segrare grupp A – 2:a Grupp B
16.20 Segrare Grupp B – 2:a Grupp A
16.40 Bronsmatch
17.00 Final 2*10 minuter
17.30 Prisutdelning
Alla matcher spelas 1*15 min. utom finalen och uppvisningsmatcherna
måndag, december 02, 2013
Julskyltning i Emmaboda
Traditionsenlig julskyltning i Emmaboda i söndags bjöd på båda skönsång och go musik. Trots avsaknadet av snö blev det ändå en julstämning så här på första advent.
Stig Axelsson och Kjell Andersson från Cultbandet spelade och sjöng så det stod härliga till på biblioteket
Det var polka och julmusik på repotoaren. Fantastisk kul att lyssna på dessa skickliga musiker.
Många besökte vårt vackra bibliotek denna julskyltarsöndag.
Utställning på biblioteket av konstnärerna Ingrid Sjögren, Åsa Hallin och Ingrid Petersson.
Inne i folkets hus i Emmaboda var det full fart bland olika försäljare och besökare.
På Centrumtorget var kommersen i full gång.
Där häst och vagn var ett populärt inslag bland dom unga julskyltningsbesökarna.
Emmabodas luciakandidater från Kulturskolan sjöng på torget.
Andra elever från kulturskolan sjöng och spelade på Casablanca, Emmaboda Folkets hus.
söndag, december 01, 2013
En författares dilemma
På lördagen sade en högst älskvärd kvinna, att jag bör samla ihop mig och skriva boken; den där fjärde som jag har sagt att jag skall skriva, eller kanske en annan.
Och då blir man glad.
Men när tanken sedan slingrar sig kring frågan känns det... besvärligt, för det måste i så fall ske i en genre som ännu inte finns. Med tanke på att det finns många genrer och subgenrer upplever jag det som en utmaning.
Jag har nämligen funnit att jag inte längre tror på fiktionen. Jo, jag tror på den när andra anammar den, men inte när jag själv gör det. Verkligheten är så mycket mer fascinerande, känner jag, och då gör jag ingen värdering av vad andra väljer att göra.
Fast med verkligheten är det ju dessvärre så, att den inte kan behandlas hur som helst. Där finns människor som det måste tas hänsyn till, och den som inte tar den hänsynen får lov att finna sig i att få stryk.
Jag skulle verkligen vilja skriva historien om hur ölburkssamlingen öppnade mina ögon för världen, men jag vill inte hänga ut mina föräldrar. Jag vill inte heller använda författarens rätt att ändra på vissa saker, så att verkligheten genom några enkla handgrepp blir fiktion med verklighetsbakgrund, för det orkar jag inte.
Mamma och pappa var lärare. Alltså kan föräldrarna i boken inte vara lärare, utan något annat. Vad väljer jag då? Vad skall de heta? Vad skall jag heta?
Och huset som tjänade som bas för denna smått autistiska bakväg till de större orsakssammanhangen var vitt och reveterat, men det måste målas rött och kläs med träpanel - för att markera att detta inte är sant, utan bara lite sant, eller åtminstone en smula sannolikt.
Är detta verkligen väsentligt?
Det finns viktigare saker att fundera på, det håller jag med om, men eftersom jag vill skriva boken, som skall heta "Hålet i mitt hjärta", och historien ligger där och väntar, så känns det frustrerande att inte göra det.
Men samtidigt:
Hur jag än skulle göra det vore slutresultatet ingenting jämfört med vad några hundra hyllmeter ölburkar lärde mig och fortsätter att lära mig.
Det inte objektet för din fascination som avgör matchen, utan din förmåga att bli fascinerad.
God natt!
Peter Lejon, Långelycke
Och då blir man glad.
Men när tanken sedan slingrar sig kring frågan känns det... besvärligt, för det måste i så fall ske i en genre som ännu inte finns. Med tanke på att det finns många genrer och subgenrer upplever jag det som en utmaning.
Jag har nämligen funnit att jag inte längre tror på fiktionen. Jo, jag tror på den när andra anammar den, men inte när jag själv gör det. Verkligheten är så mycket mer fascinerande, känner jag, och då gör jag ingen värdering av vad andra väljer att göra.
Fast med verkligheten är det ju dessvärre så, att den inte kan behandlas hur som helst. Där finns människor som det måste tas hänsyn till, och den som inte tar den hänsynen får lov att finna sig i att få stryk.
Jag skulle verkligen vilja skriva historien om hur ölburkssamlingen öppnade mina ögon för världen, men jag vill inte hänga ut mina föräldrar. Jag vill inte heller använda författarens rätt att ändra på vissa saker, så att verkligheten genom några enkla handgrepp blir fiktion med verklighetsbakgrund, för det orkar jag inte.
Mamma och pappa var lärare. Alltså kan föräldrarna i boken inte vara lärare, utan något annat. Vad väljer jag då? Vad skall de heta? Vad skall jag heta?
Och huset som tjänade som bas för denna smått autistiska bakväg till de större orsakssammanhangen var vitt och reveterat, men det måste målas rött och kläs med träpanel - för att markera att detta inte är sant, utan bara lite sant, eller åtminstone en smula sannolikt.
Är detta verkligen väsentligt?
Det finns viktigare saker att fundera på, det håller jag med om, men eftersom jag vill skriva boken, som skall heta "Hålet i mitt hjärta", och historien ligger där och väntar, så känns det frustrerande att inte göra det.
Men samtidigt:
Hur jag än skulle göra det vore slutresultatet ingenting jämfört med vad några hundra hyllmeter ölburkar lärde mig och fortsätter att lära mig.
Det inte objektet för din fascination som avgör matchen, utan din förmåga att bli fascinerad.
God natt!
Peter Lejon, Långelycke
1:a advent
Första advent, egentligen Första söndagen i Advent, är den fjärde söndagen före juldagen och första dagen på kyrkoåret.
Första advent är en traditionellt sett stor kyrkogångsdag. Önskemålen om förnyelse av gudstjänsten är på de flesta håll sparsamma, och särskilt psalmvalet är svårt att förändra. En adventsgudstjänst utan Bereden väg för Herran och Hosianna förekommer sällan.
Denna dag tänds det första ljuset i adventsljusstaken. Seden är dock inte så gammal i Sverige, inte förrän under 1930-talet blev ljusstaken med fyra ljus vanlig i de svenska hemmen. Levande ljus har däremot alltid varit en viktig del av julen. De få levande ljus man tillverkade i allmogehemmen sparades till julen. Under årets mörka tid fick man i övrigt nöja sig med att försöka se något i skenet från den öppna spisen.
Elektriska adventsljusstakar i fönstren får hela Sveriges utseende att ändras "över en natt" vid första advent. Numera förekommer det dock på många håll att de tas fram redan på fredagskvällen eller ännu tidigare i november. Dessa elektriska adventsljusstakar har vanligtvis sju ljus, trots att det finns endast fyra adventssöndagar.
lördag, november 30, 2013
I morgon börjar årets julkalender
Nu är det snart bara en månad kvar av året 2013 och det är återigen dags för Socialist och Bajares julkalender. Varje dag från och med i morgon och fram till julafton kommer här finnas ett Youtube klipp att titta på. Det kan vara musik, humor, sport eller vad som helst i dessa klipp. Med detta välkomnar jag er till December månad 2013.
Far i huset fixar extremt omsorgsfull tachosbuffé
Det är tydligt att Peter älskar att pyssla i köket.
"Jag älskar att laga mat och det får gärna ta hela dagen. Jag lägger ner oerhört mycket kärlek på min matlagning, och jag väljer alltid närproducerade råvaror!", säger han och gör en inbjudande gest.
Han har snudd på övermänsklig koll: Faten finns i ett skåp, glasen i ett annat.
"Jag har valt att ha besticken i en särskild låda i anslutning till köksbänken. Det är en idé som jag fått från italienska inredningstidningar och såvitt jag vet är jag ensam i Sverige om att ha valt denna lösning", säger han medan han tempofyllt arbetar med kvällens spännande tachosbuffé.
Han talar ömt om sin kärlek till bra råvaror.
"Jag brukar sätta på musik av Puccini - helst från Tosca, och sedan går jag ut på backen här utanför. Sedan sjunger jag med i Nessun Dorma, och alla i byn förstår att jag då hyllar de goda råvarorna. Jag är en oerhört kärleksfull och kreativ människa. Flexibel också, och så jävla ödmjuk, så DU FATTAR INTE...!", säger han och ler varmt.
Han skriker kärleksfullt att maten är klar. Hustrun och de två barnen kommer genast springande.
"Vad spännande det ska bli att få smaka på det som pappa med sådan oerhörd omsorg har lagat till oss idag! Jag är oerhört stolt över att pappa är en sådan ekvilibrist i köket", säger Karin, 4 år.
"Vad använder för intressanta kryddor idag, pappa?", säger 10-årige Calle intresserat.
"Endast det bästa, och allt är köpt i vår lokala butik. Titta här - flingsalt!"
Och hustrun Lotta - ja, hon ser på sin man med en ömhet och stolthet som annars endast kan återfinnas på målningar från den nationalromantiska epoken.
Det är snart dags att sätta sig till bords, men först berättar han detaljerat om vad som står på menyn denna förtrollade kväll:
"Tachos! Vamos, Amigos!", säger han och låtsas skickligt vara en mexikansk revolutionär - Zapata, gissar vi.
Och så lägger Peter den sista, fasta handen vid sin färgglatt euforiska skapelse; en gurkskiva som rätt placerad förvandlar köket i Långelycke till en världshändelse.
Peter Lejon, Långelycke
"Jag älskar att laga mat och det får gärna ta hela dagen. Jag lägger ner oerhört mycket kärlek på min matlagning, och jag väljer alltid närproducerade råvaror!", säger han och gör en inbjudande gest.
Han har snudd på övermänsklig koll: Faten finns i ett skåp, glasen i ett annat.
"Jag har valt att ha besticken i en särskild låda i anslutning till köksbänken. Det är en idé som jag fått från italienska inredningstidningar och såvitt jag vet är jag ensam i Sverige om att ha valt denna lösning", säger han medan han tempofyllt arbetar med kvällens spännande tachosbuffé.
Han talar ömt om sin kärlek till bra råvaror.
"Jag brukar sätta på musik av Puccini - helst från Tosca, och sedan går jag ut på backen här utanför. Sedan sjunger jag med i Nessun Dorma, och alla i byn förstår att jag då hyllar de goda råvarorna. Jag är en oerhört kärleksfull och kreativ människa. Flexibel också, och så jävla ödmjuk, så DU FATTAR INTE...!", säger han och ler varmt.
Han skriker kärleksfullt att maten är klar. Hustrun och de två barnen kommer genast springande.
"Vad spännande det ska bli att få smaka på det som pappa med sådan oerhörd omsorg har lagat till oss idag! Jag är oerhört stolt över att pappa är en sådan ekvilibrist i köket", säger Karin, 4 år.
"Vad använder för intressanta kryddor idag, pappa?", säger 10-årige Calle intresserat.
"Endast det bästa, och allt är köpt i vår lokala butik. Titta här - flingsalt!"
Och hustrun Lotta - ja, hon ser på sin man med en ömhet och stolthet som annars endast kan återfinnas på målningar från den nationalromantiska epoken.
Det är snart dags att sätta sig till bords, men först berättar han detaljerat om vad som står på menyn denna förtrollade kväll:
"Tachos! Vamos, Amigos!", säger han och låtsas skickligt vara en mexikansk revolutionär - Zapata, gissar vi.
Och så lägger Peter den sista, fasta handen vid sin färgglatt euforiska skapelse; en gurkskiva som rätt placerad förvandlar köket i Långelycke till en världshändelse.
Peter Lejon, Långelycke
fredag, november 29, 2013
Komet Ison gäckar astronomena
Den omtalade kometen Ison verkar ha "gjort en Ikaros" - flugit för nära solen.Men helt förstörd verkar den inte vara, enligt astronomer - och nu väntar kanske en vacker kometsvans i jul. Astronomer har spänt följt Isons bana vid solen, för att se jätteklippans beståndsdelar när den starka upphettningen sliter den i bitar. Det har länge stått klart att banan skulle innebära hårdbantning för Ison - temperaturen på kometens yta har beräknats till 4 900 grader, och tre miljoner ton is och sten i sekunden ska ha förångats.
Astronomer drog först slutsatsen att den totalförstörts.
- Jag ser ingenting som kom fram bakom solskivan, det ser ut som spiken i kistan, sade Karl Battams, expert vid Naval Research Laboratory i USA.
Men sedan syntes en växande svans på teleskopbilderna.
- En del av kometen har överlevt, säger Eva Wirström, på Chalmers rymdobservatorium i Onsala, till TT.
Det är för tidigt att säga hur mycket Ison, som från början var en kilometer i diameter, har krympt.
- Men det är en tillräckligt stor del för att den ska bilda den svans som den har nu, säger Wirström.
Det är också för tidigt att veta om Ison kommer att kunna ses från jorden utan teleskop.
- Vi får vänta på information från USA och se hur det går.
- Vi har följt den här kometen i ett år nu, hela vägen har den förvånat och förvirrat oss, säger Battams till BBC.
- Det är typiskt att när vi till slut sade, "Ja, den har tynat bort, den är död, vi har förlorat den i solen", så efter några timmar poppar den upp igen.
Om en bit av kärnan klarade hettan, och mycket av det splittrade materialet spridits ut i en imponerande kometsvans kan rymdspanare få en spännande jul. För nu sätter Ison i så fall fart utåt igen, och passerar som närmast jorden på annandag jul, skriver brittiska The Daily Mail.
Bränt barn skyr ju elden, heter det, och det gäller verkligen kometen. Rymdexperter har följt Ison under lång tid, och när den tidigare i år började närma sig våra inre delar av solsystemet höll den en hastighet på 64 000 kilometer i timmen. Häromdagen, när solen drog allt hårdare i den, var den uppe i 240 000 kilometer i timmen. Och om den nu använt solens oerhörda gravitationskraft som katapult beräknas den på vägen ut ha den svindlande hastigheten 1,3 miljoner kilometer i timmen - motsvarande sträckan Göteborg-Stockholm på drygt en sekund.
Ikaros störtade enligt den grekiska mytologin inte in i solen. Däremot smältes hans vingar av solens hetta, så att han föll och drunknade i Egeiska havet.
Astronomer drog först slutsatsen att den totalförstörts.
- Jag ser ingenting som kom fram bakom solskivan, det ser ut som spiken i kistan, sade Karl Battams, expert vid Naval Research Laboratory i USA.
Men sedan syntes en växande svans på teleskopbilderna.
- En del av kometen har överlevt, säger Eva Wirström, på Chalmers rymdobservatorium i Onsala, till TT.
Det är för tidigt att säga hur mycket Ison, som från början var en kilometer i diameter, har krympt.
- Men det är en tillräckligt stor del för att den ska bilda den svans som den har nu, säger Wirström.
Det är också för tidigt att veta om Ison kommer att kunna ses från jorden utan teleskop.
- Vi får vänta på information från USA och se hur det går.
- Vi har följt den här kometen i ett år nu, hela vägen har den förvånat och förvirrat oss, säger Battams till BBC.
- Det är typiskt att när vi till slut sade, "Ja, den har tynat bort, den är död, vi har förlorat den i solen", så efter några timmar poppar den upp igen.
Om en bit av kärnan klarade hettan, och mycket av det splittrade materialet spridits ut i en imponerande kometsvans kan rymdspanare få en spännande jul. För nu sätter Ison i så fall fart utåt igen, och passerar som närmast jorden på annandag jul, skriver brittiska The Daily Mail.
Bränt barn skyr ju elden, heter det, och det gäller verkligen kometen. Rymdexperter har följt Ison under lång tid, och när den tidigare i år började närma sig våra inre delar av solsystemet höll den en hastighet på 64 000 kilometer i timmen. Häromdagen, när solen drog allt hårdare i den, var den uppe i 240 000 kilometer i timmen. Och om den nu använt solens oerhörda gravitationskraft som katapult beräknas den på vägen ut ha den svindlande hastigheten 1,3 miljoner kilometer i timmen - motsvarande sträckan Göteborg-Stockholm på drygt en sekund.
Ikaros störtade enligt den grekiska mytologin inte in i solen. Däremot smältes hans vingar av solens hetta, så att han föll och drunknade i Egeiska havet.
torsdag, november 28, 2013
Ökad stöd till kvinnojouren
Kvinnojouren är idag den organisation som tar störst ansvar för mäns våld mot kvinnor. Mäns våld mot kvinnor är ett omfattande samhällsproblem, men trots detta får kvinnojouren ett allt för litet ekonomiskt stöd. Vi vill införa ett statligt grundstöd till kvinnojourerna. I dag ser förutsättningarna för kvinnojourerna väldigt olika ut i olika kommuner. I värsta fall tvingas de hela tiden söka tillfälliga projektpengar för att kunna bedriva sin verksamhet för utsatta kvinnor och deras barn.
Anmälningarna om misshandel mot kvinnor och sexualbrott ökar varje år. Brottsförebyggande Rådet (Brå) har konstaterat att ökningen delvis beror på en ökad anmälningsbenägenhet, men också på en faktisk ökning av brott under de senaste åren. För Vänsterpartiet är det viktigt att agera mot mäns våld mot kvinnor. Ett av våra krav är att stödet till kvinnojourerna måste öka.
Genom kvinnors ideella frivilligarbete i jourerna kan brottsoffer få relevant hjälp trots att samhällets insatser brister. Kvinnojourernas styrka ligger i att de är skapade av kvinnor för kvinnor. Det är en frizon där ingen ifrågasätter kvinnors och barns upplevelser av våld. Tjej- och kvinnojourerna spelar också en central roll när det gäller att synliggöra och sprida kunskap om våldets mekanismer och konsekvenser. Trots att företrädare för polis, socialtjänst och sjukvård själva anser att de lokala kvinnojourerna ger ett mer heltäckande stöd till utsatta kvinnor än vad de själva kan erbjuda existerar jourerna fortfarande under osäkra förhållanden.
I dag finns det kvinnojourer i ungefär hälften av landets kommuner och antalet kvinnor som söker hjälp ökar stadigt. Samtidigt ökar antalet förfrågningar från kommun, polis och skola; i fjol med nästan 30 procent. Det blir dock allt svårare för kvinnor som drabbas av våld att få plats på ett skyddat boende och antalet kvinnor som avvisats har ökat. Detta visar att det behövs mer resurser till kvinnojourerna.
Regeringen har tillfört kommunerna utvecklingsmedel i syfte att förstärka kvinnojoursverksamheten och kvalitetsutveckla stödet till våldsutsatta kvinnor och barn på lokal nivå. Detta är lovvärt men långtifrån tillräckligt. Fredrik Reinfeldt har ännu inte infriat sitt löfte från 2011 om att resurserna till kvinnojourerna ska öka. Därför är det fortfarande svårt för kvinnojourerna att göra långsiktiga planeringar för sin verksamhet.
Att vi gör specifika satsningar på kvinnojourerna för att motverka mäns våld mot kvinnor betyder inte att vi inte är medvetna om att även män och hbt-personer utsätts för våld i nära relationer. Allt våld i nära relationer måste bekämpas och alla som blivit utsatta för våld har rätt till stöd och hjälp. Genom att särskilt lyfta upp mäns våld mot kvinnor synliggörs dock den patriarkala struktur som reproducerar och förminskar våldet.
Att landets kvinnojourer tvingas hanka sig fram på tillfälliga projektpengar är oacceptabelt. För att ge kvinnojourer runtom i landet goda förutsättningar vill vi införa ett stabilt statligt grundstöd. Det ska fördelas efter hur många som bor i området där jouren finns och beviljas för tre år i taget. Där det saknas en kvinnojour gör pengarna det möjligt att bygga upp en ny. Både ideella och kommunala kvinnojourer får del av stödet som ska vara förutsägbart och långsiktigt. Vi satsar 200 miljoner kronor om året på det nya stödet. För att få del av pengarna ska det finnas kompetens och erfarenhet vad gäller kvinnofridsfrågor. Det ska finnas barnkompetens samt ett skyddat boende med hög säkerhet och god tillgänglighet. Stödet ska fördelas efter hur många som bor i området där jouren finns och beviljas för tre år i taget.
Vänsterpartiet anser att kommunen måste ta ett ökat ansvar för mäns våld mot kvinnor. Kommunen måste fungera som garant för att kvinnor som utsatts för våld får den hjälp de behöver. Därför måste kvinnojouren få ett stabilt ekonomiskt stöd som gör deras verksamhet möjlig att fungera. Detta görs genom att öka anslagen till kommunens tjej- och kvinnojour. Genom att även säkerställa att anslagen är löpande och räknas upp automatiskt så att de inte måste sökas varje år, så kan verksamheten garanteras. Därför anslog vänsterpartiet när kommunens budget klubbades den 25 november en fördubbling av kommunens ekonomiska stöd till kvinnojouren från dagens 14000 kr till 28000.
Anmälningarna om misshandel mot kvinnor och sexualbrott ökar varje år. Brottsförebyggande Rådet (Brå) har konstaterat att ökningen delvis beror på en ökad anmälningsbenägenhet, men också på en faktisk ökning av brott under de senaste åren. För Vänsterpartiet är det viktigt att agera mot mäns våld mot kvinnor. Ett av våra krav är att stödet till kvinnojourerna måste öka.
Genom kvinnors ideella frivilligarbete i jourerna kan brottsoffer få relevant hjälp trots att samhällets insatser brister. Kvinnojourernas styrka ligger i att de är skapade av kvinnor för kvinnor. Det är en frizon där ingen ifrågasätter kvinnors och barns upplevelser av våld. Tjej- och kvinnojourerna spelar också en central roll när det gäller att synliggöra och sprida kunskap om våldets mekanismer och konsekvenser. Trots att företrädare för polis, socialtjänst och sjukvård själva anser att de lokala kvinnojourerna ger ett mer heltäckande stöd till utsatta kvinnor än vad de själva kan erbjuda existerar jourerna fortfarande under osäkra förhållanden.
I dag finns det kvinnojourer i ungefär hälften av landets kommuner och antalet kvinnor som söker hjälp ökar stadigt. Samtidigt ökar antalet förfrågningar från kommun, polis och skola; i fjol med nästan 30 procent. Det blir dock allt svårare för kvinnor som drabbas av våld att få plats på ett skyddat boende och antalet kvinnor som avvisats har ökat. Detta visar att det behövs mer resurser till kvinnojourerna.
Regeringen har tillfört kommunerna utvecklingsmedel i syfte att förstärka kvinnojoursverksamheten och kvalitetsutveckla stödet till våldsutsatta kvinnor och barn på lokal nivå. Detta är lovvärt men långtifrån tillräckligt. Fredrik Reinfeldt har ännu inte infriat sitt löfte från 2011 om att resurserna till kvinnojourerna ska öka. Därför är det fortfarande svårt för kvinnojourerna att göra långsiktiga planeringar för sin verksamhet.
Att vi gör specifika satsningar på kvinnojourerna för att motverka mäns våld mot kvinnor betyder inte att vi inte är medvetna om att även män och hbt-personer utsätts för våld i nära relationer. Allt våld i nära relationer måste bekämpas och alla som blivit utsatta för våld har rätt till stöd och hjälp. Genom att särskilt lyfta upp mäns våld mot kvinnor synliggörs dock den patriarkala struktur som reproducerar och förminskar våldet.
Att landets kvinnojourer tvingas hanka sig fram på tillfälliga projektpengar är oacceptabelt. För att ge kvinnojourer runtom i landet goda förutsättningar vill vi införa ett stabilt statligt grundstöd. Det ska fördelas efter hur många som bor i området där jouren finns och beviljas för tre år i taget. Där det saknas en kvinnojour gör pengarna det möjligt att bygga upp en ny. Både ideella och kommunala kvinnojourer får del av stödet som ska vara förutsägbart och långsiktigt. Vi satsar 200 miljoner kronor om året på det nya stödet. För att få del av pengarna ska det finnas kompetens och erfarenhet vad gäller kvinnofridsfrågor. Det ska finnas barnkompetens samt ett skyddat boende med hög säkerhet och god tillgänglighet. Stödet ska fördelas efter hur många som bor i området där jouren finns och beviljas för tre år i taget.
Vänsterpartiet anser att kommunen måste ta ett ökat ansvar för mäns våld mot kvinnor. Kommunen måste fungera som garant för att kvinnor som utsatts för våld får den hjälp de behöver. Därför måste kvinnojouren få ett stabilt ekonomiskt stöd som gör deras verksamhet möjlig att fungera. Detta görs genom att öka anslagen till kommunens tjej- och kvinnojour. Genom att även säkerställa att anslagen är löpande och räknas upp automatiskt så att de inte måste sökas varje år, så kan verksamheten garanteras. Därför anslog vänsterpartiet när kommunens budget klubbades den 25 november en fördubbling av kommunens ekonomiska stöd till kvinnojouren från dagens 14000 kr till 28000.
tisdag, november 26, 2013
Filosof brändes på bål av inkvisitationen
Den italienske munken och filosofen Giordano Bruno (1548-1600) var verksam i Neapel. Den katolska inkvisitionen höll honom under sträng bevakning på grund av hans intresse för antikens vetenskap och för avvikande religiösa idéer.
Bruno gick därför i exil och fortsatte sina studier i Frankrike och England. Han föreläste på flera universitet och publicerade också sina kontroversiella idéer i bokform.
År 1584 gav han ut boken De i`nfinito Universo e Mondi (Om evigheten, universum och världen) där han försvarade den heliocentriska världsbilden, den om att solen är centrum i Universum. Detta gick stick i stäv mot kyrkans tro på den bibliska skapelseberättelsen enligt vilken Gud har skapat jorden som världsalltets mitt.
När Bruno flyttade till Venedig arresterades han av inkvisitionen och ställdes inför rätta anklagad för kätteri. Han vägrade att ta tillbaka sina påståenden och hölls fängslad i åtta år tills han år 1600 avrättades på ett torg i Rom genom att brännas på bål.
Brunos idé om att jorden och dom andra planeterna kretsar kring solen, blev vetenskapligt accepterade på 1700-talet. Alla hans skrifter, över 30 stycken, fanns med på katolska kyrkans lista över förbjudna böcker, Index liborium, prohibitiorum, som avskaffades först 1966.
Bruno gick därför i exil och fortsatte sina studier i Frankrike och England. Han föreläste på flera universitet och publicerade också sina kontroversiella idéer i bokform.
År 1584 gav han ut boken De i`nfinito Universo e Mondi (Om evigheten, universum och världen) där han försvarade den heliocentriska världsbilden, den om att solen är centrum i Universum. Detta gick stick i stäv mot kyrkans tro på den bibliska skapelseberättelsen enligt vilken Gud har skapat jorden som världsalltets mitt.
När Bruno flyttade till Venedig arresterades han av inkvisitionen och ställdes inför rätta anklagad för kätteri. Han vägrade att ta tillbaka sina påståenden och hölls fängslad i åtta år tills han år 1600 avrättades på ett torg i Rom genom att brännas på bål.
Brunos idé om att jorden och dom andra planeterna kretsar kring solen, blev vetenskapligt accepterade på 1700-talet. Alla hans skrifter, över 30 stycken, fanns med på katolska kyrkans lista över förbjudna böcker, Index liborium, prohibitiorum, som avskaffades först 1966.
Solnedgång över Emmaboda
måndag, november 25, 2013
Årets kulturpristagare
2013 års kulturpris i Emmaboda tilldelas Nils-Erik Fransson, London
Motivering: Nils-Erik Fransson från Långasjö har studerat arkitektur på Lunds Tekniska Högskola och därefter arbetat för Jonas Bohlin och DinellJohansson arkitekter i Stockholm. Hans uppdragsgivare har i mycket uppskattande ordalag rekommenderat hans arbete. Nils-Erik har visat på stor idérikedom i sin formgivning och bl.a. fått ett alster arkiverat i Svensk Forms Designarkiv. Nu studerar han på Royal College of Art i London för att få en magisterexamen i arkitektur.
2013 års hedersomnämnande tilldelas Göran Persson, Vissefjärda
Motivering: Göran Persson är sedan många år driftig ordförande i Emmabodabygdens Arkivförening, som tillvaratar och digitaliserar ett stort antal arkiv i kommunen. Han är även en engagerad styrelse-ledamot i Vissefjärda Hembygdsförening och en passionerad samlare av vykort, som han bredvilligt delat med sig till oss andra. Det gedigna och omfattande arbetet han utför vittnar om ett genuint intresse och samhällsengagemang.
Motivering: Nils-Erik Fransson från Långasjö har studerat arkitektur på Lunds Tekniska Högskola och därefter arbetat för Jonas Bohlin och DinellJohansson arkitekter i Stockholm. Hans uppdragsgivare har i mycket uppskattande ordalag rekommenderat hans arbete. Nils-Erik har visat på stor idérikedom i sin formgivning och bl.a. fått ett alster arkiverat i Svensk Forms Designarkiv. Nu studerar han på Royal College of Art i London för att få en magisterexamen i arkitektur.
2013 års hedersomnämnande tilldelas Göran Persson, Vissefjärda
Motivering: Göran Persson är sedan många år driftig ordförande i Emmabodabygdens Arkivförening, som tillvaratar och digitaliserar ett stort antal arkiv i kommunen. Han är även en engagerad styrelse-ledamot i Vissefjärda Hembygdsförening och en passionerad samlare av vykort, som han bredvilligt delat med sig till oss andra. Det gedigna och omfattande arbetet han utför vittnar om ett genuint intresse och samhällsengagemang.
söndag, november 24, 2013
När nöden inte har någon lag
"På morgonen den 29 april 1961 var patientens allmäntillstånd dåligt. Förutom svaghet tillstötte illamående med kräkningar. Inom några timmar uppstod i bukens övre del smärta, vilket snart tilltog och vandrade neråt till höger. Kroppstemperaturen steg till 37,4 grader. Det var helt klart ett fall av blindtarmsinflammation. Febern fortsatte att stiga och det skulle krävas en operation för att rädda patientens liv"
De klinisk torra anteckningarna gjordes av den då 27 årige ryske kiurgen Leonid Rogozov (1934-2000). Han deltog 1960-62 i en sovjetisk expedition till Antarktisk och tjänstgjorde som den enda läkaren på den isolerat belägna Novolazarevskaja stationen. Vid den tiden för den akuta sjukdomsfallet rådde svår snöstorm i området, vilket omöjliggjorde flygevakuering. Närmaste forskningsbas låg hundratals mil bort. Det var ett problem till. Patienten som nämns i anteckningarna var Rogozov själv.
Det gällde att handla eller dö. Han insåg att hans chans att överleva en brusten blindtarm var lika med noll och han fattade beslutet att operera sig själv. Stationskollegorna ombads att rengöra och förbereda sjukrummet. En mekaniker och en meterolog utsågs till "operationssköterskor" och instruerades om hur de skulle rengöra sig själva och bistå kirurgen/patienten under ingreppet. Skalpeller och övriga instrument inklusive en backspegel från ett terrängfordon steriliserades. Sedan gav Rogozov sig själv lokalbedövning och lade sig i en halvsittande ställning med instrumenten tätt intill sig.
Med ett decimeter långt snitt inledde hans sin egen operation. Ganska snart insåg han att spegeln inte gjorde någon nytta eftersom den spegelvända bilden förvirrade mer än det hjälpte. Så han opererade sig själv med känsla och utan handskar.
Efter en dryg halvtimme blev han rejält matt och illamående och tvingades därefter ta flera pauser för att kräkas och vila. Vid ett tillfälle svimmade han.
Rogozov noterade att assistenterna var likbleka i ansiktet. Stationschefen Vladislav Gerbovitj, som troligen tog fotot, intygade i sin dagbok att alla som befann sig i rummet var svimfärdiga, hur de gurglande ljud från läkarens inälvor och att dom helts av allt ville fly fältet. "Men Rogozov var lugn och fokuserad och arbetade lugnt och metodisk med svetten drypande från pannan"
Efter två timmars operation, där han avlägsnade den infekterade delen och delvis spruckna blindtarmen, rengjort bukhålan och sytt igen såret, tog han några sömnpiller och föll i dvala. Redan nästa dag kände hans sig bättre och efter en vecka kunde han ta bort stygnen. En vecka senare återgick han i tjänsten.
Vid hemkomsten till Sovjetunionen tilldelades han Arbetets Röda Fanans orden för sin hjältemodiga insats.
De klinisk torra anteckningarna gjordes av den då 27 årige ryske kiurgen Leonid Rogozov (1934-2000). Han deltog 1960-62 i en sovjetisk expedition till Antarktisk och tjänstgjorde som den enda läkaren på den isolerat belägna Novolazarevskaja stationen. Vid den tiden för den akuta sjukdomsfallet rådde svår snöstorm i området, vilket omöjliggjorde flygevakuering. Närmaste forskningsbas låg hundratals mil bort. Det var ett problem till. Patienten som nämns i anteckningarna var Rogozov själv.
Det gällde att handla eller dö. Han insåg att hans chans att överleva en brusten blindtarm var lika med noll och han fattade beslutet att operera sig själv. Stationskollegorna ombads att rengöra och förbereda sjukrummet. En mekaniker och en meterolog utsågs till "operationssköterskor" och instruerades om hur de skulle rengöra sig själva och bistå kirurgen/patienten under ingreppet. Skalpeller och övriga instrument inklusive en backspegel från ett terrängfordon steriliserades. Sedan gav Rogozov sig själv lokalbedövning och lade sig i en halvsittande ställning med instrumenten tätt intill sig.
Med ett decimeter långt snitt inledde hans sin egen operation. Ganska snart insåg han att spegeln inte gjorde någon nytta eftersom den spegelvända bilden förvirrade mer än det hjälpte. Så han opererade sig själv med känsla och utan handskar.
Efter en dryg halvtimme blev han rejält matt och illamående och tvingades därefter ta flera pauser för att kräkas och vila. Vid ett tillfälle svimmade han.
Rogozov noterade att assistenterna var likbleka i ansiktet. Stationschefen Vladislav Gerbovitj, som troligen tog fotot, intygade i sin dagbok att alla som befann sig i rummet var svimfärdiga, hur de gurglande ljud från läkarens inälvor och att dom helts av allt ville fly fältet. "Men Rogozov var lugn och fokuserad och arbetade lugnt och metodisk med svetten drypande från pannan"
Efter två timmars operation, där han avlägsnade den infekterade delen och delvis spruckna blindtarmen, rengjort bukhålan och sytt igen såret, tog han några sömnpiller och föll i dvala. Redan nästa dag kände hans sig bättre och efter en vecka kunde han ta bort stygnen. En vecka senare återgick han i tjänsten.
Vid hemkomsten till Sovjetunionen tilldelades han Arbetets Röda Fanans orden för sin hjältemodiga insats.
lördag, november 23, 2013
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)