Knipfamiljen i Bjurbäcksån

 Knipfamiljen trivs i Bjurebäcksåns vatten där man kan dyka efter mat. 

Äta och sova är livet

 Gässens liv präglas nu av mat, sova och lite simturer. 

Gässen är fågelvärldens motsvarighet till de betande däggdjuren

Gäss är fågelvärldens motsvarighet till de betande däggdjuren. Ungarna utvecklas snabbt och redan timmar efter kläckningen kan de simma och senare beta av gräset. Allt för att rusta sig likt de betande däggdjurens ungar att klara sig undan rovdjur. Bild två och tre är tagna i Vissefjärda

Idyllen i Broakulla

Efter en månads ruvmimg såbörjar en ny tid för gässfamiljen. Det har blivit två ungar så antingen har honan lagt mindre ägg eller har något rovdjur som t.ex måsar, mink eller kråkorhaft äggkalas under ruvningperioden. Förmodligen är det det sistnämnda.

Första simturen med mor och far

De små gässlingarna har börjat utforska världen för första gången.

Minnen från Poppius

För 30 år sedan, vid den här tiden, fick jag besked om att jag blivit antagen på Poppius journalistskola i Stockholm.
Då hade jag fått en handfull artiklar publicerade i företrädesvis Barometern, men det kändes ändå mäktigt att tänka sig att min byline i framtiden skulle kunna tänkas avsluta flertalet tidningsartiklar - på Barometern i Emmaboda, för det var det enda jobbet jag verkligen ville ha.
När jag hade börjat på skolan på hösten 1987 fann jag flera roliga kamrater. Ingen av dem kunde beskrivas som "neurotypisk" och specialintressen var regel.
En tjej var inne på undergroundpoesi från New York som endast var utgiven i stencilform. En kille hade hållit i en spak på orgeln som användes på Lustans Lakejers första version av Diamanter - under själva inspelningen, och som journalist ville han specialisera sig på att analysera The Smiths.
En tjej ville fokusera på att skriva om omodernt mode och en annan tjej ville skriva i tidning för att hon tyckte så illa om journalister. Hon var väldigt skeptisk till oss andra, men hon tinade snart upp.
Att jag gick på skolan för att jag ville sitta på Järnvägsgatan i Emmaboda framstod därför inte som osedvanligt apart.
Medan jag gick på Poppius var jag helgvikarie på Östra Småland i Emmaboda, och jag var väldigt nöjd när jag gjorde ett bildscoop när ett uthus brann i Eriksmåla. Det ägdes för övrigt av mammas morbror Edvin och i det återuppbyggda uthuset återfinns sedan länge glasverksamheten Erikshyttan.
När jag efter denna triumfhelg återvände till Stockholm berättade jag för klassen om mitt insteg på den journalistiska parnassen. Medan jag med andan i halsen redogjorde för omständigheterna lät det emellertid inte lika märkvärdigt som det kändes.
"I lördags plåtade jag ett uthus som brann ner i Eriksmåla", sade jag, men ingen uppfattade det som en angelägen bulletin från TT.
En rolig detalj angående Poppius: En av lärarna var en gammal man som hette Erik Brorsson. Han ville gärna prata med mig så snart tillfälle gavs, för han hade vuxit upp i Vissefjärda. Om detta pratade vi bland annat under en krogrunda i Mariehamn på Åland. Under samma krogrunda blev en kille dyngfull och han gick fel på väg tillbaka till hotellet och fick sova under en presenning i hamnen.
Han hette Göran och blev sedermera filmkritiker.
En annan klasskamrat var stockholmstjejen Maria Trägårdh som längre fram fick Stora journalistpriset. Hon hade som tonåring dessutom varit på ridläger på ridskolan i Greveshult och hon mindes att hon under en långritt hade passerat ett vitt hus med två betonglejon på framsidan.
"Där bor jag", sade jag då.

Peter Lejon, Långelycke

Nykläckta gässlingar

Det har hänt saker i Broakulla i dag. Två nykläckta gässlingar upptäcker världen och fler är på gång. Jag har följt de ruvande gässen sen 23 april då jag upptäckte dom och är lika lycklig som föräldrarna är. Spännande att få uppleva detta.

Familjelycka i Broakulla

Familjelycka i Broakulla. Dock inte av den ruvande paret som jag fotograferat tidigare utan ett annat par har blivit föräldrar till två gässlingar.

Gräsand & Sädesärla

Gräsanden badar och sädesärlan duschar i Bjurbäcksån i Emmaboda

Ådalen 31

I dag är det 86 sedan skotten föll i Ådalen och fem personer föll offer för militärens kulor den 14 maj 1931. Vad hände innan och hur gick detta hemska illdåd till?

I samband med en sedan sommaren 1930 pågående konflikt om lönesänkningar vid Marmaverkens sulfatfabrik där strejkbrytare anställts, utbröt på olika håll under våren 1931 sympatistrejker, bl.a. vid Graninge-koncernens sulfat- och sulfitfabriker vid Sandviken och Utansjö i Ådalen. För att lasta lagrad pappersmassa anskaffade nu koncernens ägare, Gerhard Versteegh, genom Ångermanälvens stuveribolag ett 60-tal strejkbrytare, bland annat studenter och "professionella" strejkbrytare.

Strejkbrytarnas ankomst den 13 maj väckte en oerhörd ilska. De strejkande arbetarna anordnade samma dag ett protestmöte i Kramfors och efter mötet tågade de till Sandviken. De lyckades komma fram till strejkbrytarna på fabriksområdet, där de arbetade på kajen, och en del av dessa misshandlades och medfördes till demonstrationen, då den återvände till Kramfors.

Den polis, som beordrats till platsen, hade inte kunnat hindra anfallet. Samma afton avreste därför på länsstyrelsens anhållan militär från Sollefteå: 60 man infanteri och beriden träng med kulsprutor, under befäl av kapten Nils Mesterton. Natten till den 14 maj ägde kravaller rum både vid stationen och vid Lunde med stenkastning från folkmassan och lösa skott samt rökgasbomber från militären. Några demonstranter brännskadas.

Foto: Robert Henriksson, DN

Den 14 maj höll Transportarbetareförbundet i Frånö Folkets hus ett protestmöte mot strejkbrytarna. Beslut fattades där om omedelbar och allmän arbetsnedläggelse vid alla sågverk och massafabriker i Ådalen. När mötet var slut tågade mellan 3 000 och 4 000 deltagare från Frånö under kommunisternas ledning till strejkbrytarnas förläggningsplats i Lunde.

När demonstrationståget kom till Lunde, trodde sig militärbefälet se vapen i demonstranternas händer och höra från folkmassan avlossade skott, något undersökningskommissionen inte fann några bevis för. En ryttarpatrull, vilken sökt hejda demonstranterna, hade avlossat skott, och när demonstranterna var på mindre än 100 meters avstånd från strejkbrytarbaracken, kommenderade kapten Mesterton eld. Med gevär och kulsprutor avlossade militären eld mot demonstranterna. Många av dessa träffades och fem personer dödades.

Foto: Robert Henriksson, DN

De fem dödade var:
Erik Emanuel Bergström han var 31 år gammal och jobbade på fabriken.
Evert Birger Nygren han var 22 år och arbetare.
Sture Allan Johannes Larsson han var 19 år och Jungman.
Ernst Viktor Emanuel Eriksson han var 35 år och fabriksarbetare.
Eira Karolina Söderberg hon var 21 år och dotter till en sågverksarbetare

De fyra männen gick i det främre ledet av tåget, kvinnan stod som åskådare vid sidan om tåget
Med undantag för Eira Söderberg var alla medlemmar i SKU (Sveriges kommunistiska ungdomsförbund) och SKP (Sveriges kommunistiska parti.) Även fem personer såras. Katastrofen kunde ha blivit ännu värre om inte trumpetaren i arbetarnas musikkår, Tore Andersson från Dynäs, handlat snabbt och blåst signalen "Eld upphör". Han blev senare delgiven misstanke om brott för att ”otillbörligen ha tagit kommandot över militär trupp”, men åtalet lades ner innan rättegångsdatumet.

Rättegången i september 1931 ställdes kapten Mesterton och några andra ur befälet inför rätta. Målsägande i rättegången var de som sårats under beskjutningen och anhöriga till de dödade.

Även arbetare som var delaktiga i kravallerna i Sandviken dagen innan dömdes. Kommunistledaren Axel Nordström fälldes bl a för "ledarskap vid upplopp". Han fick två och ett halvt års straffarbete och nekade nåd efter halva tiden med motiveringen:
"Eftersom jag inte gjort något olagligt, kan jag inte heller begära nåd!”

Även flera andra arbetare fick långa straff likaså ett stort antal journalister och andra vänsterpolitiker som angripit militärens, polisen, länsstyrelsen och den svenska regeringens agerande i ärendet dömdes till varierande fängelsestraff..

De ansvariga för dödsskjutningarna främst kapten Mesterton som beordrade eld, fick åtta dagars arrest utan bevakning, men de benådades sedan till sju dagar. Landshövding Karl Stenström frikändes helt med degraderades till häradshövding. Landsfogden Påhlman fick en bot på 500 kr för ”ämbetsfel”. En löjtnant Beckman fick tio dagars husarrest och furir Tapper som bemannat kulsprutan tre. De målsägande ansågs inte berättigade något skadestånd. Mesterton däremot fick skadestånd på 5 000 kr från Arthur Engberg och Karl Kilbom för ärekränkning.

På begravningsdagen 21 maj hölls fem minuters tystnad i hela landet med start kl 12.00. De döda begravdes under stora i hyllningar på Gudmundrå kyrkogård. Sture Larsson fördes till hemstaden Västervik och begravdes där. Den 29 november 1936 reste Sveriges arbetare en sten på Gudmundrå kyrkogård som bär Erik Blombergs "Gravskrift".

Här vilar en svensk arbetare.
Stupad i fredstid.
Vapenlös, värnlös
Arkebuserad av okända kulor.
Brottet var hunger.
Glöm honom aldrig.

Jag instämmer i detta.
Glöm aldrig de som dog i Ådalen 31

Mufflonfår

 Mufflonfåret infördes till Sverige för att hållas i hägn på 1930-talet. I dag lever det fritt i de flesta länen söder om Mälaren. Arten tillhör slidhornsdjuren och bär samma horn hela livet. En vuxen bagge väger upp till 50 kg. Den blir 10 – 15 år gammal.