Min far hette Göran Gustafsson.

I musikerkretsarna i Växjö kallades han på 1950-talet för Jazz-Gusten. Han var fena på piano, riktigt ordentligt bra, och han jammade på Nalen - med Arne Domnerus, Svante Thuresson (som trummis) med flera. På turné var han med Sonja Sjöbäck, och det är på hans svarta piano jag i princip skrivit alla mina låtar. Han spelade med Gunnar Wahlqvists kvintett och med Bertil Berglunds orkester. Ibland hoppade han in som vikarie i Ingmar Nordströms och Garvis orkester.
I Alvesta folkets park spelade han med Charlie Norman hängande på pianot och med Count Basie i publiken. Han hade velat bli heltidsmusiker, men föll för konventionen.

Till mig sade han:
"Sluta aldrig spela för att folk omkring dig tycker att du bör göra det. Gör inte om mitt misstag."
Jag lyssnade och lärde.

Här ett nummer av Orkesterjournalen från 1955. Då var Jazz-Gusten 21 år och omslaget pryddes av Hacke Björksten. 30 år senare läste jag Schlager och memorerade allt. Principen var densamma.

Peter Lejon, Långelycke