Vi är framme vid ännu en emotsedd del i vårt omåttligt uppskattade format ”Redaktör Lejon toppar sig själv”:
Dagens tilltänkta lunch var gulaschsoppa i glasburk. Nej, den skulle inte ätas ur burken, utan i tallrik – redaktörn månar om stil och fason, nämligen. För att soppan skulle bli allt den kunde bli öppnades burken före avfärd för att spetsas med sambal oelek.
I bilen tänkte redaktörn drömskt på soppan och på hur mustig den skulle bli vid lunchtid och han tänkte så intensivt att han förnam en doft av gulasch i kupén.
”Människan är fantastisk ändå”, tänkte han. ”Jag kan tänka så intensivt att jag får doftintryck – tänk om jag har ett sjätte sinne!?”
Fast så var det nu inte.
Locket på burken hade inte skruvats på och passagerarsätet intill honom badade i gulasch. Som om inte det var nog som gynnsam och av medgång präglad start på dagen hade soppan även spridits över viktiga anteckningar, kamerautrustning och telefon.
Ett vredgat vrål skar så genom den småländska idyllen, och den som hade öra till att höra kunde urskilja såväl ”Snälla, varför?!” som ”Förbannade soppjävel!”
Men tänkte då inte redaktörn på sin egen roll?
Det var slarv att inte skruva fast locket.
Så det skulle alltså betyda att han fick ligga som han bäddat?
Ack nej - soppan ville honom illa.
Peter Lejon, Långelycke
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar