I början av december 1370 födde Margareta sitt enda barn, Olof, som i maj 1376 valdes till kung i Danmark efter sin morfar, Valdemar Atterdag som dött i oktober 1375. Därmed förbigicks hennes äldre syster Ingeborgs son Albrekt, åt vilken Valdemar 1371 lovat tronföljden. Detta val genomdrevs huvudsakligen av Margareta, som vunnit statens ledande män och biskoparnas förtroende inför hennes minderårige son vars förmyndare hon blev.
I maj 1380 dog kung Håkan. Den blott tioårige Olof ärvde då utan motstånd kungamakten i Norge varmed Margareta ensam fick styra riket i Olofs namn. Hon gjorde detta med sådan skicklighet och kraft, att hon sedan Olof avlidit den 3 augusti 1387, utan hänsyn till mecklenburgarnas arvsrätt till Danmark och Norge med kung Albrekt av Mecklenburg, utsågs till regent. Margareta valdes 1388 till Danmarks och i februari även Norges "fru och husbonde och fullmäktige förmyndare", tills hon och folken enades om att utse en ny regent. Hon hade dessförinnan fått hansestäderna att 1385 återlämna de slott i Skåne, som de innehaft alltsedan 1370. Hon hade också lyckats erhålla trohetsed 1386 av den holsteinske greven Gerhard som hertig av Schleswig, varmed hon tryggade sig mot fientligheter i ryggen under sina framtida strävanden gentemot Sverige.
Margareta, som redan 1375 antagit titeln drottning av Danmark, som kung Valdemars dotter, samt drottning av Sverige, som Håkans gemål och därigenom folkungaättens arvinge och vilken 1385 låtit Olof kalla sig arvinge till Sverige, knöt i mars 1388 förbindelse med de missnöjda svenska stormännen, som på Dalaborgs fästning lovade anta henne som regent i Sverige, med utvidgad makt och myndighet, om hon befriade dem från kung Albrekts och hans tyskars regemente och därigenom räddade riket från den laglöshet, som länge varit rådande. Sägnen har mycket att förtälja om hur kung Albrekt sökte håna Margareta genom att bland annat kalla henne "konung byxlös", och "munkedejan" samt skicka henne en slipsten till att vässa sina nålar på, men i själva verket känner man till endast mycket lite om enskildheterna i striden och kan inte avgöra, om svenskar eller danskar utgjorde huvuddelen av hennes här.
Den 24 februari 1389 vann Margareta en avgörande seger i slaget vid Åsle, i Åsle socken, nära Falköping. Albrekt och hans son togs till fånga, och Margareta lyckades slutligen genom hansestädernas medling och förlikningen på Lindholmen 1395 mot Albrekts frigivande komma i besittning av Stockholm 1398, vilket i flera år hållits besatt av tyska "hättebröder", understödda av de beryktade vitaliebröderna. Redan tidigare hade Margareta fått sin syster Ingeborgs dotterson,som fick byta namn från Bogislav till Erik av Pommern, som hon 1389 hämtat till Danmark, vald till kung i alla rikena (i Norge 1389, i Danmark och Sverige 1396) samt krönt i Kalmar 17 juni 1397, varefter en unionsakt, daterad till 20 juli 1397 (Margaretas namnsdag), uppsattes (se Kalmarunionen).
Hon styrde de tre rikena till sin död, även om hon också efter hand lämnade den unge kungen allt större andel i makten. Sedan Gerhard VI stupat under ett fälttåg mot Dithmarschen 1404, försökte Margareta återfå Schleswig och på det sättet återvinna det hon tidigare varit tvungen släppa för att kunna uppnå andra syften. Hon inlöste också Gotland 1408, som kommit under Tyska ordens kontroll 1398. Margaretas strävanden i Schleswig ledde 1410 till krig, och medan drottningen var i Flensburg för förhandlingar avled hon på sitt skepp i stadens hamn den 28 oktober 1412, innan hon ännu nått sitt sista stora mål. Hon begravdes först i Sorö. Men 1413 fördes hennes kropp till Roskilde domkyrka, där en praktfull begravning ägde rum och 1423 ett storartat gravmonument restes: en liggande alabasterstaty pryder hennes kista, men om bilden har porträttlikhet är osäkert
 |
| Drottning Margareta på gravmonumentet i Roskilde domkyrka |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar