Granen i Åfors

Största granen i trakten finns nog i Åfors i tomten hos min mor. Minst 10 m hög och tät med grenar och enorm bas. När jag var liten hoppade jag bock över granen. Idag går det inte ens med stavhopp. Den planterade min far i mitten av 1980-talet och då var den en liten granskott. Nu är den jättestor.

En nyfiken ko

Fågelresturangen i Brösttorp har öppet

Att ha en fågelbord med massa godsaker för fåglarna lockar många av dom till "restaurangen". Här är det hos mina vänner Johanna Josefsson och Thomas Davidsson som bor på Brösttorps gård utan Tving i Blekinge.På bilderna som togs i går syns entita, gråsparv och talgoxe. 

En dag i Augusti

 Nu är det bara storleken som skiljer ungarna från de vuxna gässen. Det har gått tre månader sedan ungarna kläcktes och nu har dom de vuxnas fjäderdräkt. Nu ska ungarna bara växa till sig för att klara sin kommande första vinter.

Göingegetter

En mycket gammal lantras som ett tag antogs vara utdöd, men 1978 hittades två getter i Göingebygden i norra Skåne. Flera år senare fann man ytterligare en get av den gamla stammen i Blekinge.

Från dessa getter härstammar den drygt 400 stora populationen som fi nns idag. Rasen beskrivs fortsatt som akut utrotningshotad. Tillsammans med jämtgeten och lappgeten
är den här rasen den sista resten av de många lantrasgetter som en gång fanns i Sverige.

Färgen på Göingegeten varierar, men oftast är den vit, grå eller fl äckig i vitt, grått eller beige. Enstaka djur kan bli helt svarta. Göingegeten är medelstor, en bock kan väga 80 kilo och geten är något mindre.

Geten kallades förr "fattigmansko" eftersom även fattiga familjer hade råd att hålla en get för att få mjölk och kött. Raggen från getterna blandades med fårull för att sticka strumpor; raggsockor. Getterna kunde också användas som dragdjur till små kärror av den som inte hade råd med häst eller oxe.

I Småland var getterna förr så vanliga att hela landskapet fick öknamnet Getapulien. Bilderna är tagna 170805 på Brösttorp gård utanför Tving i Blekinge.

Gäss och ankor i Bröstorps gård

Skånegås är Sveriges största och tyngsta lantrasgås. Den gamla skånska tamgåsen är relativt snabbvuxen och lättgödd. De är goda ruvare och föräldrar. Förutom brungråa partier på huvud, hals, rygg och lår är fjäderdräkten vit. Det är fullt normalt att brokigheten varierar kraftig. tMan anser att det är troligt att svenska soldater i trettioåriga kriget har importerat så kallade nordtyska "Pommerngåsen", då Pommern under stormaktstiden var svenskt, till Skåne. Där kan den tyska lantgåsrasen ha korsats med den ursprungliga skånska lantrasen.

Första besättning av den nya skånska stamgåsen tillhörde Mårten Olsson, vilken redan 1870 köpte i gäss från byarna Hunneberga och Vomb. Olssons gäss blev upphov till dagens stam av skånegäss och kallas "Harlösa-stammen". Denna avlades medvetet på mycket stora gäss. .

Löpanka, även kallad löpand, indisk löpand, indisk löpanka eller indisk löpare, är en ras av anka, det vill säga en domesticerad and. Den har en mycket upprätt kroppsställning och istället för att vagga fram så tenderar den att springa. Löpankan är vit, brun eller spräcklig och är en ganska liten anka med en kroppsvikt på cirka 2 kilo. Löpankan härstammar från Ostindien och importerades till Europa vid mitten av 1800-talet. Löpankan hålls främst för äggproduktion och kan ha en årsproduktion av upp till 150 ägg.

Nordsvensk häst

Den nordsvenska brukshästen är en hästras som utvecklats i Sverige ur gamla skandinaviska arbetshästar som utvecklades ur den primitiva skogshästen. Nordsvensken är idag populär som ridhäst, körhäst och även fortfarande inom jordbruk eller skogsbruk.

Nordsvensken som är en kallblodshäst går tillbaka till de gamla skandinaviska lantraserna och är nära släkt med norska dölehästen. Dessa lanthästar härstammade ifrån den primitiva skogshästen, precis som de flesta europeiska kallblodshästar. Fram till slutet av 1800-talet var de nordsvenska hästarna en blandning av flera importerade raser, även  fullblodshäst men sedan även tyngre raser. Men den nordsvenska hästen var ändå nära att försvinna eftersom hästen var alldeles för lätt för jordbruk. Mer inblandning av tyngre kallblodshästar skulle hjälpa men avelsarbetet tog tid och på flera veterinärers inrådan startades avelsföreningar för rasen så att den inte skulle försvinna. Föreningarna arbetade för att bygga upp en nya inhemsk ras med de nordsvenska hästarna som fanns kvar och förbättra dem med Dölehästar. Från och med år 1890 tilläts endast korsningar med Dölehästar. Mer om nordsvensken läses här. Bilderna är tagna i dag utanför Nävragöl i Blekinge.

Fågelresturangen är öppen

 Domherrarna, finkar och andra fåglar hittar till restaurangen i Bröstorp utanför Tving i Blekinge. Fotot taget i går

Getter hos Bröstorp Gård

Igår besökte jag min vän och fd. arbetskamrat Johanna Josefsson och hennes sambo Tomas Davidsson i deras i idyll i Brösttorp Gård utanför Tving i Blekinge.  Här finns getter, hästar, gäss, löpankor, höns, svalor och andra småfåglar. En riktig idyll.

Gässen på utflykt

 I går var det svårt att finna gässen, dom var inte i Stampadammen eller i Kvarndammen. Jag fann dom vid å fåran mellan dom båda dammarna. Där har jag inte sett dom innan. Dom stod på några stenar mitt i ån.

Alpackor

Anfadern till den domesticerade alpackan är den utrotningshotade vikunjan (Vicugna vicugna). Alpackan beskrevs först med det vetenskapliga namnet Lama pacos men DNA-studier har med säkerhet fastställt att den inte likt laman härstammar från guanacon varför alpackan idag placeras i släktet Vicugna.[3] Det finns två typer av alpacka, suri och huacaya. Alpackan har en partåig fot med trampdyna och två klor. Alpackans tänder växer ibland mer än vad de naturligt kan hålla efter med kost utan måste få sina tänder manuellt slipade. Hingstarna får vid 4 års ålder kamptänder som filas ner eller sågas av med en diamanttråd. Alpackornas grundfärger är vit, svart och flera grå och bruna nyanser samt rosagrå och stålblå.

Suri får ull som formar sig i pennor som kan liknas vid Dreadlocks. Huacaya har en mycket fin ull som blir mycket tät. Alpackan förekommer i Anderna i områden i Ecuador, norra Bolivia, norra Chile och södra Peru. Den hålls i hjordar på flacka gräsmarker på höjder upp till 4900 meter över havet Läs mer om Alpackor här.

Högländare

Highland cattle är en härdig nötkreaturras som har sitt ursprung i Skottlands högländer. Det engelska rasnamnet "highland cattle" betyder "höglandsboskap" och rasen kallas på svenska även för skotsk höglandsboskap. Rasen räknas till de lätta köttraserna och hålls ofta som betesdjur på naturbetesmarker. De är bra betesdjur på fuktiga marker och har ett trevligt temperament.

Bland rasens främsta kännetecken är dess långa päls och tjurarnas långa horn (kor har också horn men kortare än tjurarna). Djuren är ofta rödbruna till guldbruna i färgen, men det förekommer även djur med ljus eller svart päls. Pälsen består av två skikt, ett yttre med lång päls som står emot väta bra och ett tätt undre skikt som håller djuret varmt. Kons päls används ofta i garnindustrin på grund av sin förmåga att stänga ute kyla.

Rasen har lätt att föröka sig och korna har goda moderegenskaper samt lätta kalvningar Köttet har en fin marmorering av insprängt fett. Köttet är även mört och smakrikt Kon ger mjölk med en speciell smak, litet sötaktig. Bilderna är tagna i går