Hjo

Det finns flera förklaringar till ursprunget för namnet Hjo. Enligt en populär historia ska namnet härstamma från att en munk som överraskats av ett plötsligt oväder på Vättern, och spolats upp på stranden uttalat de latinska orden Hic jacet otium – 'Här vilar friden'. Genom att ta begynnelsebokstaven i varje ord bildades ordet "Hjo". Detta är dock med all sannolikhet enbart en skröna, vilket bland annat styrks av att ortens namn tidigare stavades annorlunda än idag. En annan mer trolig förklaring till namnet Hjo bygger på att vattnet i Vättern vid Hjoåns mynning blev grumligt, eller som man sa hjolmigt. Hjo ska då vara en förkortning/förenkling av att man kallat platsen för till exempel Hjolmet eller Hjolm.

Hjo var Västergötlands hamnplats vid Vättern. Den stod för förbindelserna österut till den under senmedeltiden viktiga staden Vadstena och till Hästholmen. Vadstena kloster hade ett eget hamnmagasin och gård i Hjo. Förutom stadskyrka och ett härbärge för de resande saknade Hjo kyrkliga inrättningar under medeltiden.

När staden erhöll stadsprivilegier är inte känt, troligen i början av 1400-talet. Den första bevarande skriftliga uppgiften om Hjo som stad finns i Erik av Pommerns skattebok från 1413. Den noteringen är också orsaken till att Hjo kommun 2013 firade 600-årsjubileum. 1586 förnyades stadens äldre privilegier, vilka stadfästes och utvidgades. Hjo förblev dock en mycket liten stad, man hade år 1805 350 innevånare. Anläggandet av Göta kanal innebar dock ett uppsving för staden, 1854 stod den nya hamnen färdig, vilken ansågs vara den bästa vid Vättern. 1873 invigdes den smalspåriga järnvägslinjen till Stentorp vid Västra stambanan (Hjo-Stenstorps Järnväg) och 1878 invigdes Hjo badanstalt, vilken lockade rika besökare, och Hjo fortsatte att växa även efter att Vätterhamnarna förlorat sin betydelse. 1880 hade staden 1 446 innevånare och 1910 2 268 innevånare.

Hästholmen, som var östgötasidans motsvarande hamn, har inte haft samma utveckling.

Trästaden Hjo har tilldelats Europa Nostras hedersmedalj "för det beaktansvärda bevarandet av den samlade trästaden Hjo, vilket inneburit ett bibehållande av dess särprägel och charm".

På 1870 talet anlades en vattenfontän på torget och här hämtade pigor och mamseller vatten till hushållen, utbytte nyheter och skvallrade naturligtvis i största allmänhet.
Nuvarande fontän med den vackra skulpturen – ”Kvinnan vidbrunnen” - är från 1965 – en hyllning till alla de vattenbärerskor som i ur och skur släpat hem vatten i ämbar och hinkar
till herrskapshushåll och egna familjer.

Stora torget

Ursprungliga kyrkan i Hjo kan ha uppförts någon gång vid slutet av 1200-talet eller i början av 1300-talet. Medeltidskyrkan förstördes vid en brand 1794 då endast ett fåtal inventarier hann räddas. 1799 var en ny kyrka färdigställd, men först omkring 20 år senare var inventarierna på plats. Kyrkan är mycket stilren i sin utformning. Den består av ett långhus med ett rundat kor i öster och ingång i väster. Mitt på södra sidan finns kyrktornet och mittemot på norra sidan finns sakristian. Vid en omfattande restaurering i början av 1900-talet tillkom nuvarande höga tornspira. Samtidigt tillkom glasmålningar i korfönstren, utförda av Reinhold Callmander i Göteborg.

Vättern finns ständigt närvarande i Hjo

Ett exempel på dom fantastiska husen som finns i Hjo

En sjöman älskar havets våg.
Ångaren Trafik omskrivs som "en av Sveriges bäst bevarade ångare". Det stämmer att Trafik är minimalt förändrad och ser i dagsläget praktiskt taget likadan ut som när hon först kom till Hjo 1892.

Modern arkitektur

En vacker trävilla

Tidningsredaktionens byggnad i Hjo

Här på pizzerian på stora torget finns det god mat för den hungrige.

Bisonoxar

Bisonoxe, amerikansk bison eller bison (Bison bison) är en art i familjen slidhornsdjur inom underfamiljen oxdjur. Den förekommer i Nordamerika och delas upp i två underarter: B. b. bison som förekommer på öppna prärien och B. b. athabascae som lever i skogar. Bisonoxen är nära släkt med visenten som är de europeiska motsvarigheten

Bisonoxen är ett kraftigt djur med en kroppslängd mellan 2,10 och 3,50 meter (huvud och bål). Därtill kommer en 30 till 60 cm (sällan upp till 90 cm) lång svans och mankhöjden ligger mellan 1,50 och 1,95 meter. Med en vikt som vanligen ligger mellan 350 och 900 kilogram är den det största nu levande landdjuret i Nordamerika. Den tyngsta kända individen hade en vikt på 1 700 kg. Honor är något lättare än hannar. Från uroxen skiljer den sig genom sin starkt kullriga panna, sina längre fram sittande horn, sitt större framparti samt sin tjocka och bruna hårbeklädnad, som på framparten och frambenen bildar mörk man och på huvudet lugg och skägg. Nutidens bisonoxar har jämförelsevis små horn som är utåtriktade vid basen. Skelett av forntida bison visar emellertid att bisonen tidigare hade större horn.

Bisonoxar är vanligen aktiva på dagen men de kan även vara nattaktiva. De äter huvudsakligen vid gryning och skymning. Honor och ungdjur lever i hjordar med omkring 60 individer. Ibland förekommer blandade flockar. Hannar lever annars ensamma eller i små ungkarlsgrupper. Bara under parningstiden i augusti följer de med hjorden och kämpar om en hona. Ungdjuren blir födda i våren. Efter tre år är de könsmogna.

Populationen av bisonoxe på den amerikanska prärien uppskattas till att år 1860 ha uppgått till cirka 60 miljoner djur men vid slutet av 1800-talet var arten nästan utdöd. De jagades till nära utrotning och 1894 fanns bara 800 individer kvar.

Det främsta skälet till att den okontrollerade kommersiella bisonjakten omkring 1870 övergick till systematisk utrotning var att man därmed kunde tvinga in urbefolkningarna i reservat och göra dem beroende av bidrag från den federala regeringen. Utrotningsjakten organiserades av de stora järnvägsbolagen och USA:s armé i samarbete. Järnvägsbolagen tog hand om det praktiska fältarbetet och betalade jägare för att skjuta hela hjordar till sista buffeln, oavsett om man klarade av en kommersiell hantering av dem eller ej. William Hornaday beräknade på 1880-talet att varje bisonskinn som kom ut på marknaden under de första åren av 1870-talet i själva verket motsvarade 3-5 dödade bisonoxar. Arméns ledning blockerade alla försök att den politiska vägen sätta stopp för utrotningen. Särskilt general Philip Sheridan var mycket aktiv i detta sammanhang. Även president Ulysses S. Grant gav i handling sitt stöd för denna linje under de år som blev avgörande för beståndet. Han stoppade nämligen genom s.k. fickveto en lag som godkänts av kongressen och skulle ha räddat bisonbeståndet. Den mest kände buffeljägaren var översten William Cody, mera känd som Buffalo Bill. Han lär ha skjutit 4000 bufflar på 18 månader.

Skyddszoner i Yellowstone nationalpark hjälpte arten att överleva. Idag finns troligtvis 350 000 bisonoxar. Sedan 2004 finns en bisonfarm i Novgorod, Ryssland. 2007 fanns där cirka 40 bisonoxar (American Plains).

Dessa bisonoxar lever i Bisonfarmen i Gate som ligger några mil söder om Hjo vid Vättern strand

Hamnen i Hjo

Hjo som ligger vid Vätterns västra strand har en livlig hamn under sommaren. Hamnen har fått stor uppmärksamhet och har erhållit utmärkelsen Blå Flagg. Utmärkelsen delas ut till de hamnar och stränder som uppfyller ett antal kriterier som rör vattenkvalitet, säkerhet, service och miljö. Så fort man stiger i land har man nära till hamnservice, sikrökeri, simbassäng, matserveringar och dessutom en vacker stadspark som kan stoltsera med både minigolf och tennisbana. Hamnen ligger i Hjo centrum vilket gör att livsmedelsbutiker, apotek, vårdcentraler och annan service finns nära. I hamnen finns det 216 fasta båtplatser och 13 gästhamnsplatser. Gästhamnen är öppen mellan den 16/5 och 13/9.

Här finns också Moster Elins glassbar med en fantastisk glassutbud för alla smaker.

Vättensnipa

Den vackra hamnen i Hjo

En ung sädesärla njuter av hamnlivet

Moster Elins glassbar

Trästaden Hjo

Hjo är en småstadsidyll där man kan flanera bland trähus från 17-, 18- och 1900-tal. När Du går i stadens gränder kan Du uppleva, inte bara de vackra husen, utan också grönskan i alla trädgårdar. För att inte tala om alla verandor som lockar med snickarglädje och smäckra spröjsar.

Vätternrundan

Vätternrundan är ett ca 300 kilometer långt cykellopp för motionärer som äger rum helgen före midsommar varje år. Loppet börjar och slutar i Motala och går medurs runt sjön Vättern.

Vätternrundan är ett motionslopp och saknar därför officiell resultatlista. Deltagarna fäster ett datachip på benet eller hjälmen, som registreras vid flera punkter efter banan. Alla starttider och resultat publiceras på Vätternrundans hemsida. Starten pågår mellan kl 19:30 på fredagskvällen fram till cirka 06:00 lördag morgon. Cyklisterna startar i grupper om 60–70 personer, med avgång varannan minut. Nytt från 2010 är att man har öppnat upp platser för snabba cyklister som får starta mellan 9:30 och 10:30 lördag morgon. Poängen med dessa grupper är att minska antalet omkörningar och därigenom göra loppet mer trafiksäkert.

Hästholmen 43 km
Gränna 81 km
Jönköping 109 km
Fagerhult 140 km
Hjo 178 km
Karlsborg 210 km
Boviken 232 km
Hammarsundet 262 km
Medevi 282 km

Åttatiden på morgonen i Hjo

På länsvä'g 195 strax söder om Hjo

Hjo

Hjo

Depåstopp Fagerhult