Min far, Göran Gustafsson, var sval jazzkatt i Växjö på 50-talet. Han var fena på att tända unga kvinnors cigarretter på Börjes konditori med sin snitsiga Ronson-tändare och han spelade piano i Bertil Berglunds orkester. Därutöver spelade han även med en tidig jazzinkarnation av Ingmar Nordströms och med Gunnar Wahlqvists kvintett och även med Garvis orkester.
Nåväl. Jazzkatterna var dåtidens punkare, och som oppositionell tonåring vill man på effektiva sätt signalera sitt missnöje med det konforma. Så när det hade varit spelning och det blygsamma gaget hade betalats ut gick han med sina handgångna män till Carlessons musikaffär - som det verkade för att spisa nyinkommen bebop, men det egentliga skälet var att köpa Thory Bernhards Vildandens sång på stenkaka. Efter att ha betalat skivan tog han så ut den slagkänsliga skivan ur konvolutet, såg sig bekräftelsetörstigt omkring och slog så skivan mot disken.
Skivan blev smulor och detta var ett statement som hette duga, menade man i jazzkatternas krets. Sedan drog eleganterna ut på stan och deras steg mot Kungsgatans stenläggning ekade som Gary Coopers. De var på väg mot tobakisten för att köpa lösa Bill. Cooper närmade sig den slutgiltiga uppgörelsen vid O.K. Corrall.
Peter Lejon, Långelycke
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar