Bara ett kort ord om varför Modala är så speciellt för mig:
Det var med Modala det brinnande intresset för Glasriket började. Jag är av glasarbetarsläkt med, på mödernet, ursprung på Kosta, och när jag var barn och förstod att det hade funnits ett glasbruk i Moshult, strax väster om Emmaboda, tyckte jag att det var rysligt spännande. Min far och jag uppsökte platsen och vi grävde upp lite glasrester här och var och dem vårdade jag ömt.
När jag längre fram siktade på att bli historiker skrev jag en av högskoleuppsatserna om Modala. Professorn, och senare Augustprisvinnaren, Lars-Olof Larsson vägledde mig och han lyckades snoka reda på att brukets arkiv fanns på en vind i Moshult - i det hus där den siste brukspatronen hade bott inhyst.
Det hade dessförinnan skrivits ytterst lite om detta lilla, och ganska misslyckade, bruk och jag fick en av mina första upplevelser av hypomani. Det var det mest uppslukande jag dittills varit med om, men jag fick inte se hela arkivet. Damen på gården, Elna Franzén, valda ut de delar hon ansåg vara tillräckligt viktiga - och hon valde troligen rätt.
Historien om Modala är fängslande också för att satsningen var så djärv och, för att vara ärlig, svagt förankrad. Men utan mod kommer vi just ingenstans, eller hur?
Många bruk anlades på 1890-talet. 1891 byggdes glasmåleriet på Johansfors, som varit igång i två år, ut till fullskaligt glasbruk. Det var Oskar Israelsson som tog tag i det och en av delägarna, tillika mästare från Kosta, var Alfred Stenberg.
Stenberg hade inte för vana att stanna lång tid på något bruk. Han hade varit på Kosta, som sagt var, på Berghem och Åfors och troligen även på Transjö. Dessutom hade han hunnit med en runda på några bruk i Tyskland. Stenberg-släkten var kanske framför allt förknippad med smide, och Alfreds kusin från S:t Sigfrid, Peter Alfred, startade 1901 Lindås form- och maskinfabrik - senare ITT Flygt, numera Xylem.
Stenberg var gift med Israelssons brorsdotter från Moshult, och tillsammans med några kompanjoner lämnade han Johansfors 1894 för att uppföra en enkel trähytta i Moshult, några hundra meter från den alltjämt nydragna järnvägen mot Växjö och Kalmar. Medfinansiär var hans svärfar August Israelsson, och när produktionen kom igång 1895 var det mestadels enkelt "småglas" varav en hel del var pressat. Burkar, medicinflaskor, kaffekulor... Modalas produktion var som många andra småbruks vid den tiden.
Man fick problem med glasmassan. Den var oren och mycket gick till spillo. Det sägs, att det vid den här tiden inom glasindustrin var vanligt att 25 procent av glaset i degeln inte gick att använda. I Modalas fall ska det ha varit så, att 25 procent gick att använda och att resten fick slängas ute på backen.
Arbetarna som rekryterades från andra bruk var oftast ungkarlar och bodde inhysta hos bönderna i Moshult. Säkert var det också så att de yngsta utomsocknes arbetarna fick nöja sig med logi på sliperivinden, för så var det ofta på de mindre bruken.
Hur detaljerade skall vi bli? Det går att grotta ner sig ordentligt här, men något slags gräns för nördigheten bör respekteras. Vi konstaterar dock att byn växte på grund av bruket, trots dess många driftstopp. Det startades brukshandel, och därefter ytterligare en handelsbod, och under tidigt 1900-tal såg det nog ut som om Moshult hade potential att ta upp tillväxtkampen med närliggande Emmaboda - som grundlagts 1874 på byn Gantesbos ägor då järnvägen var klar. I byn fanns nämligen ytterligare ett företag; torvmossen, och det drogs stickspår från järnvägen, dels till bruket, dels till mossen.
Stenberg lämnade bruket och nya ägare kom in. Stenberg började på torvmossen, och läget stabiliserades efter några oroliga år då advokaten Nils P. Tengvall från Växjö kom in som ägare. Tengvall ordnade en mycket väsentlig kontakt, nämligen Vikings skokrämsfabrik i Örebro. Modala tillverkade så tusentals skokrämsburkar och detta blev födkroken nummer ett. Men problemen med glasmassan kvarstod. Likaså for verksamheten illa av att personalomsättningen var ovanligt hög, och Tengvalls satsning på att gå samman med Häljunga glasbruk i Häljanäs utanför Långasjö visade sig inte vara fruktbärande.
Modala glasbruks saga var all 1914. Några år senare flyttades hyttan till Emmaboda och utgjorde där grunden för Emmaboda fönsterglasbruk, med driftstart 1919. Detta ägdes av grosshandlare Ernst Johansson och han ägde sedan tre år även Åfors glasbruk och skulle snart även införliva Torsås glasbruk.
Fönsterglasglasbruket är ursprunget för dagens S:t Gobain glass solutions Emmaboda, men i folkmun kommer det länge att heta "glasverket" - företaget som var något av den ekonomiska kronjuvelen i Åforsgruppen, det vill säga början på Kosta-Boda.
Det var det ena.
Nu kommer resten:
I Moshultamåla, grannbyn till Moshult, föddes 1898 soldatsonen Vilhelm Moberg på ett litet torp alldeles vid Bjurbäcken. Föräldrarna hette Karl och Ida, och Karl levererade ved till Modala sedan han slutat som indelt soldat.
Familjen flyttade snart in till Moshultamåla och när Vilhelm, som under uppväxten kallades för Karl, var i tolv-, trettonårsåldern gjorde han som många andra småpojkar. Han blev inbärare och formhållare i hyttan. Men enligt en klasskamrat till honom, Rut Jonasson, som jag intervjuade inför Modala-uppsatsen, var han inte mycket för hyttarbete, dels på grund av värmen, dels för att hyttpojkar skulle hunsas - det var bara så det skulle vara.
När möjlighet fanns lämnade han därför arbetet och satt istället vid hyttväggen och läste böcker från det bibliotek som han fått till byn genom att samla namnunderskrifter - bland annat från gravstenar på Algutsboda kyrkogård.
Moberg jobbade alltså på Modala, men bara sporadiskt. Dock gjorde det intryck på honom och Modala finns därför omnämnt i världslitteraturen, med ett annat namn. I den enastående romanen "Soldat med brutet gevär" växer huvudpersonen Valter Sträng upp i byn Strängshult. Där återfinns glasbruket Ljungdala, och brukets roll i romanen är inte central, men den finns.
Så har vi glömt att berätta om bilden - det ber vi om ursäkt för. Vi ser i bakgrunden ett drivet vinglas med luftben. Glasmassan har sepiaton och troligen ingick inte glaset i den ordinarie produktionen. Glaset har återfunnits i Alfred Stenbergs hem, och vi sluter oss till att han gjort glaset åt sig själv - på Modala. Tonen på glaset talar för det.
I förgrunden ser vi dels ett bläckhorn, dels en skokrämsburk. I botten på den senare står det mycket riktigt Viking.
Idag finns endast en stenfot från sliperibyggnaden kvar av Modala glasbruk och tågen stannar inte längre nere vid stationen. Det har de förresten inte gjort sedan 1960-talet. Moshult är en alldeles vanlig by; med ett undantag: Den har arvet efter Moberg att förvalta, och det görs också i Moshultamåla gamla skola. Det var i den byggnaden författaren fick sänkt sedebetyg, men då stod inte skolan på den nuvarande platsen, utan i grannbyn Påvelsmåla.
I och kring Moshult fick Moberg många uppslag till det som senare skulle bli odödlig litteratur. Den gamle soldaten Lönnkvist, som bodde granne med familjen Moberg, berättade för den unge bokmalen om soldatlivets vedermödor, och på sätt och vis är Mobergs genombrottsroman "Raskens", från 1927, historien om Lönnkvist snarare än om fadern Karl Moberg och meningen var ju faktiskt att Moberg skulle ha emigrerat till Amerika, men han ändrade sig. Dock kände han många som vågade det stora språnget, och till dem hörde en barnrik familj som han genom fadern lärde känna i Ljuder.
De bodde på ett litet torpställe nära Åkerby och dit kom far och son Moberg ofta gående genom skogen. Men rätt som det var hade de försvunnit till det stora landet.
Torpet där de bodde står alltjämt kvar. Det har döpts till Korpamoen, för det var där Moberg tänkte sig att Karl-Oskar och Kristina Nilsson bodde innan missväxterna drev dem på flykt.
Peter Lejon, Långelycke
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar