Barndomsminnen

Under min uppväxt berättade min mor för mig om sin uppväxt - i stor och namnrik detalj.
Eftersom jag alltid varit förtjust i monotoni och upprepning fick hon göra det oerhört många gånger:

Om när hon blev vald att spela Lucia i pjäsen "Lucia och tomten" på Eriksmåla skola; om när ordenshuset vid marknadsplatsen brann; om när Tipp-Oskars nakna fötter kördes över av hans egen, järnskodda hästkärra; om när de gamla bröderna satt och skrek, och spottade snus, över gräddtårtan; om när den tidigare tbc-sjuke... nej, där går censuren in; om när mamma upptäckte branden under takåsen på Eriksmålaglas; om när väckelsepredikanterna kom och skrämde livet ur barnen; om när sotaren blottade sig vid lönnkrogen; om när en tysk flygeskader flög över Eriksmåla en blixtrande kall krigsvinternatt; om butiken i Bälshult där man efter mörkrets inbrott kunde handla utan kupong; om när luffaren med en tand i munnen skulle äta sin första glass; om när morfar rapade "i en kvart" efter att ha druckit vichyvatten; om när mormor hävdade att djävulen tog den arme sate som visslade på en tisdag; om när morfar krockade med glaskungen Eric Åfors; om armodet i de minsta av alla stugor; om julekorgen som hon bar runt till de behövande; om blästringsavdelningen på Eriksmålaglas; om hunden som åt upp två kilo wienerkorv...

Var det hennes eller min barndom? Jag har sett bilderna, träffat människorna, känt dofter och stanker...
Är jag tacksam för att hon har berättat?
Outsägeligt!

Peter Lejon, Långelycke