Ringsvanslemur

Bilderna är tagna på Ölands Djurpark den 5 juli

Djuret utmärks av ett långsträckt huvud, som liknar rävens, med ganska stora ögon och öron. Öronen har tät hårväxt, ofta till och med hårknippen. Bakbenen är betydligt längre än frambenen. Vristen är inte förlängd. Händerna och fötterna är tunnhåriga på ovansidan. Svansen är längre än kroppen och pälsen är mjuk, undantagsvis också ullig.

En ringsvanslemur blir ungefär 39 till 46 centimeter lång, med 56 till 62 centimeter lång svans. Vikten varierar mellan 2,2 och 3,5 kilogram. Hos arten finns ingen utpräglad könsdimorfism, könen har samma färgsättning och är ungefär lika stora. Färgen växlar från grå till roströd. Nosen och en ring omkring ögat är svarta. Ansiktet, öronen och kroppens undre sida är vita och svansen har 13 till 15 svarta och vita ringar. Händernas och fötternas undersida är långsträckt och täckt med läderartad hud och är lämplig för klättring i klippiga områden. Den första tån är i jämförelse till samma tå hos besläktade arter som lever i träd förminskade. Fingrarna och tårna på bakfoten bär naglar. Bara den andra tån bär liksom hos alla andra djur i underordningen Strepsirhini en klo för att vårda pälsen.
Ögonen har en ljusbrun till orange färg och ett skikt som reflekterar ljus (Tapetum lucidum). Kring varje öga finns mörkbruna till svarta fläckar som ungefär har en trekantig form.

Hos bägge kön förekommer doftkörtlar vid handleden. Hos hanar saknar stället hår. Denna fläck har en diameter upp till två centimeter och är utrustade med en tagg av hornämne. Honornas fläck är mindre. De flesta hanar har dessutom en körtel på bröstet precis ovanpå nyckelbenet, hos honor är denna körtel förminskade eller saknas helt. Bägge kön har däremot körtlar vid anusöppningen. Honornas två spenar ligger på brösten.

Denna art lever socialt i grupper i skogarna på Madagaskar och angränsande öar. Utbredningsområdet ligger i ön södra och sydvästra delar. I väst ligger gränsen något norr om floden Mangoky, i sydöst förekommer arten fram till staden Taolanaro. Isolerade populationer i öns inre förekommer upp till 2 600 meter över havet. Under de senaste 50 åren ändrades utbredningsområdet inte påfallande. Regionen kan till och med vara större än hittills känd. 

Ringsvanslemuren är den art i delordningen Lemuriformes med största variation av habitatet. Den föredrar skogar med törnförsedda växter, torra lövskogar, galleriskog samt savanner med några buskar. I bergstrakter förekommer arten i klippiga regioner ovanpå trädgränsen. Arten uthärdar alltså mycket olika klimatförhållanden. Den lever i torra regioner i Madagaskars sydvästra del som bara har 30 till 50 millimeter nederbörd per år, men även i bergsområden där temperaturen varierar mellan -7 och +24° Celsius.

Ringsvanslemurer lever i grupper med genomsnittlig 13 till 15 individer, antalet djur i gruppen kan variera mellan 6 och något över 30. Flocken är sammansatt av ungefär lika många hanar, honor och ungdjur. Grupperna domineras av honorna. Individer av honkön stannar nästan alltid i gruppen där de blev födda bildas flockens kärna av en familj med nära besläktade honor. Ledningen övertas av en alfahona som bestämmer riktningen för gruppen vandringar och andra interaktioner. De övriga honorna etablerar en hierarki. Positionen i hierarkin ärvs inte och döttrar får ingen hjälp av sina mödrar för att få en bättre plats i rangordningen. I större grupper förekommer ibland flera familjer. Individer av samma familj vistas där närmare bredvid varandra och känns ingen när de vårdar varandras päls. Mellan honor som inte är släkt med varandra uppstår oftare aggressiviteter.
Vuxna honor visar sin dominans även mot hanar, de jagar hanen bort eller slår och biter hanen. Hanar måste lämna sin grupp när de blir könsmogna. Har hannarna hittad en ny grupp upprättar de likaså en hierarki. Därför utför de så kallade ”stänkstrider” [8]. De flyttar sekret från körteln på armen till svansen och viftar med svansen framför motståndarens huvud. För det mesta finns tre hanar med hög ställning i gruppen och flera hanar med lägre ställning. Hanarnas position är även beroende på individens ålder. Dominerande hanar är vanligen mellan 6 och 9 år gamla[9]. Underordnade hanar är antingen yngre eller äldre, eller de är ny i flocken. Dominerande hanar vistas oftast i gruppens centrum. De är på så sätt bättre skyddade före fiender, har bättre tillgång till föda och är närmare honorna, vad som är viktig under parningstiden.

Unga hanar lämnar vanligen sin ursprungsgrupp när de är mellan tre och fem år gamla. Ofta flyttar två eller tre hanar samtidig och de försöker gemensam få plats i en annan grupp. Först efter flera månader betraktas de som riktig medlem av den nya gruppen. I genomsnitt byter unga hanar sin grupp med 1,4 års mellanrum. För äldre hanar ligger samma värde på 3,5 år[9]. Bytet av flocken sker bara mellan december och maj, oftast under parningstiden i april.
När gruppen blir för stor delas den i två grupper. Uppdelningen äger rum när antalet individer ligger vid 15 till 25 eller när honornas antal ligger vid 8 till 10.[10] Vid dessa tillfällen driver de dominanta honorna alla andra honor bort. De senare upprättar efteråt en egen flock, sällan får de anslut till en annan grupp. Nya grupper har ofta ett fåtal medlemmar och de har svårt att komma fram till platser med föda.

Ringsvanslemurer har inga helt avgränsade revir men föredrar vissa vandringsleder. Beroende på region och årstid vandrar de genom territorier som är 6 till 30 hektar stora. I våta regioner och under regntiden är territoriet mindre medan det i torra regioner eller under den torra årstiden är större. Flocken vandrar per dag ungefär 1000 meter och använder samma avsnitt av leden tre till fyra dagar. Sedan flyttar de till en annan plats.
Vandringsleden markeras med sekret av körtlarna. Honor använder därför körteln vid anus och hanar skrapar med det taggiga utskottet vid handleden på mindre trädstammar eller grenar och lämnar på så sätt sitt doftspår. Vandringsleder av olika grupper kan överlappas. När två flockar träffas försvaras gruppen vanligen av honorna. Ofta räcker det att stirra motståndaren i ansiktet men ibland hoppar de på varandra eller slår och biter. I vissa fall eskalerar dessa möten och enskilda individer såras eller dödas. Efteråt vistas varje grupp vanligen i centrum av sitt revir.