I Östeuropa är kronhjortens utbredningsområde i stort sett sammanhängande men i Västeuropa finns flera från varandra avgränsade populationer. Trafiksträckor och större samhällen förhindrar ett genetiskt utbyte mellan de olika populationerna så att de blir mindre friska. Västeuropeiska stater med större kronhjortbestånd är Storbritannien, Tyskland, Spanien och Österrike. I Frankrike, Italien, Grekland, Belgien, Irland, Nederländerna och Norge finns däremot bara små populationer. Till Sverige kom kronhjorten redan för omkring 10.000 år sedan. Den exakta utbredningen är dock oklar. Kronhjorten nämns till exempel inte i Västgötalagen, vilket tyder på att den inte fanns där vid den tid då lagen gällde (1200-talet). Den minskade dock under 1800-talet. I Västergötand fanns på 1600-talet gott om kronhjort, och där försvann den sista 1836. På Kållandsö fanns på 1820-talet omkring 150 hjortar, av vilka på 1840-talet fanns några få kvar. På Omberg fanns fram till 1830-talet kronhjort. Den minskade dock och på 1880-talet fanns de endast kvar i Skåne på godsen Högestad, Baldringe, Krageholm, Söfdeborg, Snogeholm, Övedskoster och Heckeberga
På grund av sin popularitet som jaktvilt har kronhjorten inplanterats på många platser, exempelvis i Argentina, Australia, Chile, Nya Zeeland och Portugal. Även förrymda individer från hägn har bidragit till utbredningen.
Kronhjort och Visent |
Fortplantning[redigera | redigera wikitext]
Parningstiden inträffar i september då handjuren, hjortarna, under brunsten brölar, och kämpar sinsemellan om hindarna. Kronhjorten är polygyn[6]. Starkare hjortar försöker samla ett antal hindar inom ett mindre område. I slutet av maj föder hinden vanligen en, ibland två kalvar.
Naturliga predatorer är varg och björn. De tar främst sjuka individer eller kalvar eftersom kronhjortar är ganska svårfångade djur.
Kronhjort och Dovhjort i förgrunden |
Bilderna är tagna den 16 juli i Eriksbergs vilt och naturpark |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar