Dagen inleddes mycket tidigt då kamraterna, mestadels glasslipare och glasblåsare, dök upp för att sjunga.
Sedan väntade festligheter i Åfors folkets hus hela dagen. Ragnar var absolutist, organiserad sådan i bland annat Tempelriddarorden, så något starkt bjöds det inte på. Det blev inte heller dans eftersom makan Karin var pingstvän, och på den tiden betraktade hon - den forna dansösen - dansen snarare som en invit till hin håle än som en social glädjeyttring. Alla gästerna höll sig inte till den helnyktra vägen, så vissa sprang fram och tillbaka till skogsbrynet bakom folkets hus för att stärka sig.
På födelsedagen fick Ragnar detta porträtt. Det målades av den gode vännen, tillika ordensbrodern och glasnestorn Fritz Kallenberg på Boda.
Av kamraterna fick Ragnar en fiskgraal av Edvard Hald med inskription i botten, och i samband med festen sjöngs en bordsvisa med nyskriven text till "Papperspolkan går". Igår fick jag denna bordsvisa av Jensy Elvung, vars far - Ragnars mycket gode vän - Didrik Gustavsson hade sparat den i alla år. Av texten framgår bland annat detta:
"Man i fabriken, ej besviken är ha sådan bas, Ragnar är kalas, alla tiders bas, Glatt han blickar, när han skickar, ut ett vänligt "Hej!".
Fabriken var Eriksmålaglas som han startat med Sigvard Fjällbrink 1934.
Nu har jag porträttet. Jag har fiskgraalen, och nu bordsvisan.
Det känns bra, för Ragnar är min stora förebild.
Han kom från ytterst påvra förhållanden på Kosta, som näst yngst i en syskonskara på nio. Han arbetade sig upp, och valde 1957 en ny bana - som föreståndare för Långasjö vårdhem. Där blev han pappa för unga och äldre män med utvecklingsstörning, män som sällan eller aldrig hade kontakt med sina familjer, och hur bra det än gick för honom vek han aldrig från sitt sociala patos.
Som femåring lovade han sin mor att inte "dricka starkt", och det höll han livet ut. Han verkade som god man och s-politiker, glömde aldrig varifrån han kom, var han i grunden hörde hemma.
Han tog med mig till hyttorna i Åfors och Kosta. Vi hälsade på kamraterna Sören Karlsson, Bengt Heintze, Ingvar Jonsson, Didrik och alla de andra, och även om han kunde titulera sig "direktör" fick han aldrig fina vanor.
"Det bästa som finns är en bit fläsk som man steker över en brasa i skogen", sade han, och i fickan hade han en tub senap, och det var som i skogskanten i Kosta 1920.
Att vara en man med sådant patos, sådan resning, ett sådant stort hjärta...
Det är mitt mål.
Som det heter i Farewell, my lovely:s visa:
"A man of conviction, a man of distinction, a Mighty old river!"
Peter Lejon, Långelycke
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar