Ernest Gordon

Mellan 1998 och 2000 var jag redaktör på Orrefors Kosta Bodas personaltidning Reflexen för Åfors glasbuks räkning. 1999 lanserade jag Formgivare från förr - personporträtt på levande och döda formgivare i koncernen. Först ut blev Ernest Gordon, formgivare på Åfors glasbruk 1954-61. Det sista artikeln i serien Formgivare från förr publicerades 2004./ Björn Boode

"Formgivare från förr: Ernest Gordon (Reflexen, september 1999)

När började glasbruken med konstglas? Och vad fick ett utpräglat nyttoglasbruk att anställa en konstnär?
50-talets Sverige kan beskrivas som åren med ekonomiskt uppsving- utan motstycke. Plötsligt fick många råd att köpa lyxprodukter. Som glas. Varje glasbruk med självaktning skulle ha en konstnär. Till Åfors kom en engelsman, Ernest Gordon. Idag är det få som vet om hans gärning eller ens hans existens.

Eller Ernest Adsetts. Som han skriver med vänster hand på ett papper tillsammans med sin adress.
- Det fick bli mitt andranamn här i Sverige. Adsetts uttalar inte många rätt- inte du heller, avslutar en skrattande Gordon. Han är elegant och samtidigt ledig till sättet. Trots att vi aldrig träffat varandra innan, känns mötet behagligt.

Han är här i Åfors och besöker Edvard Holub. Det finns skäl för det: de var kollegor i många år på glasbruket. Åren 1954 till 1961 var Ernest Gordon formgivare där. Glasbrukets egentligen först seriöst anställda konstnär.

Numera delar Gordon och hans nuvarande fru tiden mellan en gammal gård i Chesterfield och ett sommarhus vid havet i Danmark. Långt bort från larmet i stålstaden Sheffield där han växte upp och föddes 1926. Hans pappa arbetade i en av stålindustrierna länge. Sonen tog en annan bana när han som tonåring började på en konstskola i samma stad.
- Jag gick där i fyra år och fick ett stipendium. På det kunde jag börja en fyraårig skulpturlinje på Kungliga Konstakademin i London som 18-åring.
Efter avslutade studier arbetade han som lärare i en konstskola i några år. Men han trivdes inte. Samtidigt korsades hans väg av en person som skulle ändra hans liv på flera sätt:
- Jag träffade Stina, en svensk flicka som var i England. Hon var sjukgymnast där ett tag. Vi gifte oss och besökte Sverige ett par gånger. Hon ville tillbaka och jag sa: ” Okej, okej vi flyttar tillbaka till Sverige.”

Så blev det. En person med kontakter fick syn på Gordons arbeten och rekommenderade honom att söka sig till glasbruken. Till Kosta närmare bestämt.

” Jag vill arbeta med glas”, säger Gordon
” Men du känner ju inte till något om glas”, svarar direktören på Kosta.
” Nej det gör jag inte, men jag har idéer”
- Därpå föreslog jag honom att arbeta en månad utan lön. Om det gick bra; en månad med halv lön. Gick det bra; en med full lön. Därefter ville jag ha kontrakt.

Han tyckte det gick rätt så bra. Kontraktet skrevs på 1953. Ernest Gordon var inte ensam på Kosta. Där fanns också Vicke Lindstrand, som inte såg nykomlingen med särskilt blida ögon. Gordon hade många metoder som han ville pröva på glaset. Bland annat överfångsglas med gravyr inuti.

- Sedan märkte jag att han började göra likadant. Det kvittade vad jag gjorde, han kopierade allt. Dessutom bättre, därför han hade makten att välja de bästa glasblåsarna. Jag var en liten pojk, han en välkänd konstnär. Vi grälade och grälade. Han var inte nöjd med mig alls, så tills slut pratade han med Erik Åfors och mig. Erik Åfors tyckte att jag kunde börja i Åfors istället.
Ett nytt kontrakt skrevs. Tre månader om året skulle Gordon arbeta i Åfors. Familjen bodde i Broms stuga, där nu Bertil och Ulrica bor. Då var huset i ett miserabelt skick. Direktör Åfors såg till att det blev renoverat invändigt enligt Gordons önskemål. Lika tillmötesgående var direktören inte när det gällde hans konstnärliga ambitioner.

- Erik Åfors såg glasbruket som sitt. Visserligen ägde han både Kosta och Boda, men Åfors var hans barn. Det var ett tradionellt bruk med stor produktion av slipade serviser. Så stor att han byggde upp ett gigantiskt lager. Alla lador i Åfors var fyllda med slipat glas. Hans filosofi var: ” De gamla tiderna kommer tillbaka. De kommer alltid att behövas slipat glas.” Så därför fick jag inte röra sliperiet. Istället koncentrerade jag mig på det hyttarbetade glaset. Men i hyttan fick jag inte många timmar att pröva nya idéer. Ofta användes tiorasten till sådant.
- Han var ganska svår att samarbeta med. Jag hade inte så stor frihet att göra det som jag ville. Direktören tyckte när jag kom 1954 att jag skulle göra svart glas. Jag tyckte det lät förfärligt, glas ska vara genomskinligt. Men han var helt inriktad på det och så fick det bli. Vi gjorde stora mängder av svart glas och det såldes.

Om Erik Åfors var motsträvig, så var de anställda desto mer samarbetsvilliga. Tillsammans med bl.a. Ingvar Jonsson, Bertil Langevi, nämnde Holub, gravören Fred Fransén, utvecklade de Arielliknade vasar och skålar och andra överfångsexperiment med abstrakt mönster. Men någon större produktion eller större spridning fick konstglaset inte. Till skillnad från hans ganska omfattande nyttoglasproduktion. Ernest Gordon började närma sig England igen. Han trappade ner och slutade 1961-62. Andra saker lockade mer:

- Jag ville sätta gång en egen rörelse. Redan 1956 ritade jag ljusstakar åt ett konstsmidesföretag i Gnosjö. Samarbetet utvecklades då de ville att jag skulle starta ett dotterbolag i England. Jag erbjöds mycket goda villkor, så jag sa ja.
- Då all tid gick till konstsmidet slutade jag i Åfors. Sedan dess har familjeföretaget, som jag fick utveckla, vuxit sig stort. Det ägs numera av ett investmentbolag och omsätter årligen 70-80 miljoner £. Min brorson har tagit över nu.

Ernest Gordon ombeds att se tillbaka på sin tid i Sverige. Han har lärt sig mycket om Sverige och svenskarna.
- Det var en tid i mitt liv som jag är väldigt glad över. Jag är tacksam att jag var med om det. Dessutom trivdes jag väldigt bra. Jag tycker om att komma hit.

Han pratar klanderfri svenska, men när samtalet övergår till engelska fördjupas resonemangen. Troligtvis känner han sig friare att uttrycka mer abstrakta saker på sitt modersmål.
- När Erik Åfors överlämnade ansvaret till Erik Rosén blev det en sorts frihet. Man kände sig instängd när Åfors styrde. Men nu är det helt annat bruk.

Överraskande talar han om för mig att han faktiskt inte har släppt glaset helt. Han skissar mycket på skulpturalt, okonventionellt färgat glas. Jag frågar honom om han vill göra comeback.

- Nej, jag är för gammal, småler han. Om jag varit yngre skulle jag starta en glashytta och utveckla alla möjligheter. Men det behövs en massa pengar. Ska man förverkliga de skisser man har måste man delta i hela processen på glasbruket. Att skissa är en sak, att göra glas är en annan.
Möjligheterna är enorma. När jag arbetade med sten, lera och trä insåg jag inte hur mycket man kan göra med glas. Man tror att det är ett sterilt material. Det öppnade mina ögon och jag förstod att det finns ingen ände.
- Glaset som uttrycksmedel tillhör ingen personligen- inte i samma utsträckning som en målning eller musik. Dagens glaskonstnärer är individuellt inriktade och använder det till att sätta sin personliga prägel på glaset. Även de, måste uppenbarligen veta vilka möjligheter och tillvägagångssätt som de inte har prövat och erfarit, som fortfarande finns där.
Glas lever sitt eget liv. Det är ett material som har egen karaktär.

Ernest Gordons korta sejour i glasriket skedde i en brytningstid. Anonym nyttoglasproduktion dominerade, men synen på glas som konst och i slutändan konst och design som PR-vapen kröp allt närmare. Kanske var Gordon rätt man på fel plats- men hans pionjärsinsats visade att design lönade sig och han lade säkerligen grund för den framgång Åfors idag åtnjuter."

Fotnot: Ernest Gordon dog 2008.

Björn Boode, Madesjö