Arten delas oftast in i sex underarter, vilka häckar över norra halvklotet. Fyra av dessa är utpräglade flyttfåglar och deras vinterkvarter täcker stora delar av södra halvklotet ända till centrala Argentina, Kapprovinsen i Sydafrika och norra Australien. Dess vidsträckta utbredning medför att ladusvalan inte är hotad av utrotning.
Ladusvalan är en fågel som trivs i öppna landskap och häckar ofta i byggnader uppförda av människor. Den bygger ett skålformigt rede, av bland annat lera, i lador eller liknande byggnader och livnär sig av insekter som den fångar i flykten.
Denna art lever i nära anslutning till människor, och dess vana att äta insekter har medfört att människorna ofta haft en tolererande inställning till arten. Detta stärktes förr även av vidskepliga föreställningar kring fågeln och dess bo. Det finns många hänvisningar till ladusvalan i litterära och religiösa verk, både på grund av att den lever i människans närhet och på grund av dess tydligt märkbara årliga flyttning.
Ladusvalan beskrevs taxonomisk första gången av Linné i Systema Naturae 1758 som Hirundo rustica, med karakteriseringen H. rectricibus, exceptis duabus intermediis, macula alba notatîs. Hirundo är det latinska ordet för "svala" och rusticus betyder "lantlig". Denna art är den enda i släktet vars utbredning sträcker sig till Amerika, medan flertalet Hirundo-arter hör hemma i Afrika.
Det finns få taxonomiska problem inom släktet, men guineasvala (Hirundo lucida), som hör hemma i Västafrika, Kongobäckenet och Etiopien, behandlades tidigare som underart av ladusvalan. Guineasvala är något mindre än ladusvalan, har smalare blått bröstband och den adulta fågeln har kortare stjärtpennor. I flykten ser den också blekare ut undertill än ladusvalan gör.
Arten häckar över stora delar av norra halvklotet som längst söderut kring Hongkong och övervintrar i tropiska regioner på södra halvklotet i Sydamerika, Afrika, Indien, Sydostasien och nordvästra Australien. Dess vidsträckta utbredning innebär att ladusvalan inte är hotad, fastän det kan förekomma lokala minskningar av populationer på grund av specifika hot, som uppförandet av en internationell flygplats nära Durban.
Som kan förväntas av en långflyttare har fågeln förekommit som gäst på så skilda platser som Hawaii, Bermuda, Grönland, Tristan da Cunha och Falklandsöarna.
Ladusvalan är Sveriges vanligaste svala. Den häckar över hela landet ända upp till Torne lappmark i norr. Den är allmän i södra och mellersta Sverige, men mer sparsam i Norrland. De svenska ladusvalorna övervintrar i mellersta och södra Afrika och de återkommer till Sverige som den tidigaste svalan i slutet av april eller början av maj.
Ladusvalan föredrar öppna landskap med låg växtlighet, såsom betesmarker, ängar och jordbruksmark, helst med vatten i närheten. Den undviker områden med mycket skog eller branter samt tättbebyggda platser. Att öppna byggnader, som lador, stall eller kulvertar, som ger häckningsplatser, och exponerade platser, som ledningar, takkrön eller nakna grenar att sitta på, finns tillgängliga är också viktigt i fågelns val av häckningsområde.
Den häckar på norra halvklotet från havsnivån till vanligen 2700 meter, men till 3000 meter i Kaukasus och Nordamerika, och saknas endast i öknar och de kalla nordligaste delarna av kontinenterna. Över en stor del av dess utbredningsområde undviker den stöder, och i Europa ersätts den i stadsområden av hussvalan. På Honshu är dock ladusvalan en mer urban fågel, medan rostgumpsvala (Cecropis daurica) ersätter den som den lantliga arten.
På vintern är ladusvalan kosmopolitisk i sitt val av biotop, och undviker endast täta skogar och öknar. Den är vanligast i öppna landskap med låg växtlighet, som savann och ranchland, och i Venezuela, Sydafrika och Trinidad och Tobago beskrivs den som särskilt dragen till brända eller skördade sockerrörfält och avfallet från sockerröre. Enskilda fåglar tenderar att återvända till samma vinterkvarter varje år och samlas från ett stort område för att sova gemensamt i vassruggar. Det har observerats att ladusvalan har häckat i de mer tempererade delarna av sin vinterutbredning, såsom bergen i Thailand och i centrala Argentina.
Hanen återvänder till häckningsområdet före honorna och väljer en boplats, som den sedan tillkännager för honor med cirklande flykt och sång. Hanens häckningsframgång är relaterad till längden på stjärtpennorna. Längre stjärtpennor är mer attraktiva för honan. Hanar med längre stjärtfjädrar lever i allmänhet längre och har mer motståndskraft mot sjukdomar. Honorna vinner därmed en indirekt fördel i styrka av denna form av urval, då längre stjärtfjädrar antyder en genetiskt starkare individ som kommer att producera avkomma med högre livskraft.
Hanar med långa stjärtpennor har också större vita stjärtfläckar, och eftersom fjäderätande fågellöss föredrar vita fjädrar demonstrerar vita stjärtfläckar utan skador från parasiter häckningskvalitet. Det finns ett positivt samband mellan storlek på fläckar och antalet ungar som avlas varje säsong.
Båda könen försvarar redet, men hanen är särskilt aggressiv och revirhävdande. När de väl har bildats håller paren ihop för att häcka hela livet, men kopulationer utanför parförhållandet är vanliga, vilket gör arten genetiskt polygam men socialt monogam. Hanar vaktar honor aktivt för att undvika att bli bedragna. Hanen kan använda vilseledande varningsläten för att avbryta andra hanars försök att kopulera med hans partner.
Ladusvalan har liknande vanor som andra flygande insektsätare, däribland andra arter av svalor och de obesläktade seglarna. Den är ingen särskilt snabb flygare, med en uppskattad hastighet på omkring 11 m/s och en vingslagsfrekvens på ungefär 7-9 gånger varje sekund,[33] men den har den nödvändiga manöverförmågan för att äta flygande insekter när den är i luften. Den ses ofta flygande relativt låg i öppna eller halvöppna områden.
Vanligen födosöker den 7-8 meter över grunt vatten eller marken. Ofta följer den djur, människor eller jordbruksmaskiner för att fånga störda insekter, men den plockar ibland byten från vattenytan, väggar eller växter. I häckningsområdena utgör stora flugor omkring 70% av födan. Bladlöss är också en betydelsefull beståndsdel. I Europa tar dock ladusvalan färre bladlöss än hussvalan och backsvalan. I vinterkvarteren är steklar, särskilt flygmyror, viktiga inslag i födan. När de lägger ägg jagar ladusvalor i par, men bildar annars ofta stora flockar. Ladusvalan dricker genom att glida fram lågt över sjöar och floder och skopa upp vatten med sin öppna mun. Den badar på ett liknande sätt och doppar sig i vattnet en liten stund medan den flyger.
Svalor samlas på gemensamma sovplatser efter häckningen, ibland i tusental. Vassruggar uppskattas ofta. Fåglarna cirklar en masse innan de glider fram lågt över vassen. Vassruggar är en viktig källa till föda före och under flyttningen. Fastän ladusvalan flyttar dagtid och kan äta medan den flyger lågt över mark eller vatten, ger vassruggarna möjlighet att bygga upp eller fylla på fettlager.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar